Recension/Review: Dennis Dunaway Project - Bones from the Yard - 2006



In English below

Dennis Dunaway Project
Bones from the Yard
2006
Deedledoop Records

Det första man hör när man sätter på skivan möts man av någon sorts orientaliska skalor och det är något som man inte genast kan sätta i samband med den forna medlemmen av Alice Cooper bandet. Det är absolut ingen nackdel, snarare tvärtom faktiskt, men verkligen inget man förväntar sig. Det dröjer dock inte särskilt länge innan man är helt inne i musiken och finner många intressanta aspekter. Det är musik som håller många lyssningar och inget man tröttnar på i första taget.
                                                      
Det är inledningsvis också en ganska tuff rockplatta. Musiken är tung även om den aldrig går över gränsen till att bli Metal i någon form och det är också väldigt välproducerad och välljudade. Det orientaliska skalorna trivs väldigt bra i musiken och det märks ganska tydligt att Dennis Dunaway har haft en betydande finger med i kompositionen. Det är mycket framträdande basgång och det är väl isig inget särskilt märkligt. Man tenderar väl att skriva musik utifrån sitt eget instrument så att säga. Hör bara på Queens Another One Bites the Dust, där det är tydligt att John Deacon varit upphovsmannen. Jämför man med andra Queenlåtar där Freddie Mercury eller Brian May varit upphovsman märks ju en viss skillnad.

Nåja, den framträdande basen är lyckligtvis inget som präglar plattan till hundra procent heller och redan från andra låten har musiken bytt karaktär rejält. Den har faktiskt blivit ännu bättre än vad man skulle kunna hoppas på med inledningen som utgångspunkt. Det är mer retrosound och det är tydligt att Dennis Dunaway inte ”bara” var basist i Alice Cooper bandet, utan även en betydande del av låtskrivandet när det gäller tillkomsten av några av de allra bästa låtarna. Det som följer är alltså några låtar som prutar lite på det moderna sound som inleder plattan och det är onekligen en ganska ojämn platta i det avseendet. Man blandar både retro- och mer modernt sound om vartannat. Det är absolut ingen nackdel och enda anledningen till att jag påpekar det här är egentligen att jag vill belysa mångsidigheten här.

Det är väldigt höga musikaliska toppar och väldigt grunda djupdykningar av det material som inte kvalificerar sig in i det allra översta toppskiktet. Med det menar jag förstås att det är riktigt bra kvalitet över lag och även om några av dem förstås inte är fullt lika bra som andra är det en mycket jämn musikalisk kvalitet trots att det stilmässigt spretar lite åt olika håll. Vilket naturligtvis har det effekten att det inte blir statiskt på något sätt att lyssna på skivan och att man håller vigören fräsch och handlingskraftig rakt igenom.

Hur som helst kan jag inte sticka under stol med att det är retrolåtarna, som skulle ha kunnat vara en del av Love it to Death, Killer eller Billion Dollar Babies som jag tycker allra mest om och gillar man det gamla Alice Cooper bandet överlag vågar jag nästan lova att man kommer att älska delar av den här plattan väldigt mycket också! Och det är framförallt många av låtarna på den inledande halvan som kan räknas till plattans bästa. Me and my Boys doftar skitig rock a la tidigt sjuttiotal, medan Man Is a Beast och Red Room, där för övrigt Dennis Dunaway sjunger på riktigt så att säga, (annars handlar det mest om bakgrundssång) är härligt flummiga och tillsammans med Little Kid (With a Big, Big Gun) skulle de alla kunna titulera sig plattans bästa låt.

Jag är glad att jag fick chansen att uppleva den här skivan, det har varit en mycket trivsam upplevelse och jag kommer definitivt att hålla ögonen öppna för fler projekt från Dennis Dunaway i framtiden, alldeles oavsett om han omger sig med samma musiker som här eller inte.

8/10

---

The first you hear when you put on the album and play it is something I would call oriental scales. It’s something you can’t put together with the original Alice Cooper Band sound or with one of its original members. It’s not a bad thing, quite the opposite in fact, but nothing to be expected at all. Soon you are totally in unison with the music and there’s a lot of interesting listening. It’s music that you don’t get tire of and that stays fresh for a long long time!
                                            
The first few songs are pretty rough sounding. It’s heavy music but it never passes the line of being Metal, in any form. It’s rather nicely produced and it sounds really good sound wise. The oriental scales fits the music very well and It’s obvious that Dennis Dunaway has been a driving force with the composing, there is lots of interesting bass progressions and there’s nothing strange about that. I think you tend to write music with your main instrument in focus, just listen to Queens Another One Bites the Dust, where it’s obvious that John Deacon is the composer! If you compare with other songs by Queen were Freddie Mercury or Brian May is the composer you’ll hear a big difference in approach.
                                                      
But the bass guitar emphasis doesn’t follow the album sound all the way – fortunately. It sounds quite different even in the second song and it sound even better actually! The retro sound it more prominent and it’s obvious that Dennis Dunaway wasn’t “just” the bass player in the original Alice Cooper Band. He was influential when it came to songwriting as well, he was part of creating some of the very best songs from that classical era. The sound then jump back and forth between “modern” and the retro sound and I guess you could say it’s kind of eclectic in that manner. I think it’s a good thing and what I really want to point on is the versatility of the music and the album as a whole!

The album has a pretty high average, the best songs are really great and the lesser great songs are not bad either, just not masterpieces. The quality of the songs are quite high in despite the styles are so different is what I mean to say. It keeps the music dynamic and not static which is a big danger with albums where the songs are great but too similar to each other. This sound fresh even if you listen to it man many times!

But I won’t deny that it is the retro sounding songs that attracts me the most. They could easily have been part of Love it to Death, Killer or Billion Dollar Babies which is the albums I like the most with the old Alice Cooper Band and if you like the band I almost dare to promise that you’ll love parts of this album too. It’s the first few songs in particular. Me and My Boys smells like rough rock from the seventies and Man is a Beast and Red Room, where Dennis Dunaway sings lead, is nicely dopy. And either of those or perhaps Little Kid (With a Big, Big Gun) could all be the best song of the album!

I’m happy that I got the opportunity to experience this album, it was a very entertaining treat and I will definitely keep my eyes open for other projects with Dennis Dunaway in the future.

8/10


                                                              

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar