Barenaked Ladies – Gordon – 1992

Mitt första möte med Barenaked Ladies var med plattan Stunt som jag tidigare skrivit om. Av en händelse hittade jag nyligen den här skivan (väldigt) billigt och investerade förstås i den. En skiva till kan man väl utforska innan man dömer eller fördömer tänkte jag. Det visade sig vara en lyckoträff eftersom det här snabbt blev en av mina favoritskivor för stunden. Humorn är närvarande hela tiden och att beskriva Barenaked Ladies som ett band med glimten i ögat vore en grov underdrift. Det är skojiga texter och uppsluppna melodier som sätter sig nästan genast.

Musikaliskt hamnar det någonstans inom popsfären. Men jag kan utan vidare hitta country och till och med lite skiffle här och där. I huvudsak spelar det egentligen ingen roll vad man rubricerar det som. Det är klart upplyftande att lyssna på och enormt medryckande. I och med den här skivans införskaffande inser jag också att det inte är sista gången det här bandets skivor hamnar i mina hyllor. Det blir till att införskaffa flera så småningom!

8/10

Megadeth – Countdown to Extincion – 1992

Det här var skivan som fick mig att på allvar öppna ögonen för Megadeth. Egentligen är den väl ett steg ifrån det som Megadeth egentligen står för och stod för fram till denna platta. Det är betydligt lugnare musik men fortfarande med ack så väl engagerande texter! Mycket handlar förstås om krig och förödelse men jag tolkar även in självmord och politiska agendan i texterna, ekonomiska kommentarer rent av.

Men det är som sagt lugnare musik än i början av Megadeths karriär. Det är kanske inte längre möjligt att rubricera innehållet som Thrash Metal, snarare tar bandet steget över till Heavy Metal här. Jag har inget emot det och tyckte som sagt när plattan kom att det var en riktigt gudabenådad platta. Nedstämda gitarrer och tyngd i stället för tempo. Klart att föredra!

För mig finns det många hits här, de är i klar majoritet och det är inte det vanligaste. Egentligen är det bara ett par tre låtar som inte riktigt håller den allra ypperska klass som resten av skivan presterar. Den har överlevt tidens tand mycket bra och kan fortfarande orsaka kollosal genomslagskraft när man lyssnar på den. Det är en skiva som känns så oerhört medveten att inte går att avfärda dess innehåll. Det är genomtänkt intill sista noten!

8/10

Lars Demian – Favoriter i Dur och Moll – 1992

På den här skivan handlar det uteslutande om covers på vad andra redan har gjort. Att jag egentligen bara har koll på en bråkdel av dem gör dock att jag mer eller mindre kan betrakta dem som original. Det är förstås några få av dem som jag känner till sen förr: Man Borde inte Sova som jag känner till med Ann-Louise Hansson från Cornelis-plattan – den med Ann-Louise och Fred Åkerström på, Visor och Oförskämdheter. Lars Demian gör en tillbakalutad version av den och jag tycker att den passar honom.

En bakåtlutad och släpig version gör han också av Ted Gärdestads Eiffeltornet. Det är egentligen en mycket bättre version än originalet eftersom den här faktiskt dryper av vemod. Originalets glättighet passar inte riktigt ihop med texten och det har jag aldrig tyckt även om jag i smyg har diggat dess klatschighet. Även Mikael Wiehes Keops Pyramid görs med eftertryck, något som får visan att växa. Att det är ett av Mikael Wiehes alster som jag faktiskt inte riktigt har förstått storheten med gör genast saken bättre. Här kommer den helt till sin rätt.

Sist men inte minst känner jag till Kjell Höglunds Hollänsk Genever. Eller rättare sagt, jag känner inte till den, men den här versionen sätter sig direkt och blir plattans bästa låt. Det är också den enda som inte släpar utan faktiskt håller ett rejält upptempo.

Ett gäng låtar till finns förstås på plattan, tolv totalt. Det är artister som Thomas Di Leva, Imperiet, Ulf Lundell och Lasse Tennander som representeras. Jag kan inte påstå att jag är jätteimponerad. När man börjar närma sig slutet av skivan börjar det faktiskt bli rätt trist om jag ska vara ärlig. Det är lite för släpigt och träligt till slut.

6/10

11:e maj i musikhistorien: IRON MAIDEN - FEAR OF THE DARK - 1992

Idag är det 21 år sedan Fear of the Dark släpptes, tiden går. Jag minns att jag inte var så oerhört imponerad av albumet när det kom men för att ge en någorlunda rättvis bild har jag naturligtvis tagit mig tid att gå igenom det igen inför det här blogginlägget/recensionen. Tyvärr kan jag konstatera ungefär samma sak som mitt minne säger mig, det är inte ett jättebra album trots att några av låtarna verkligen sätter sig och har suttit i flera år vid det här laget. Det material som inte är så där uppenbart är tyvärr lite för mediokert och intetsägande för att lyfta skivan helt och hållet.

Som vanligt är inledande halvan betydligt bättre än den avslutande. Som vanligt säger jag, inte på grund av att det brukar vara så just med Iron Maiden utan att det verkar vara så med ganska många plattor nuförtiden. Visst känns det fel att rubricera ett 21 år gammal album som ”nuförtiden”? Men faktum är att trots att jag inte tycker det är något av de bästa albumen med bandet ändå finner soundet tämligen tidlöst. Det låter inte daterat till någon särskild tidsperiod och det i sig får anses vara en musikalisk styrka!

Låtarna handlar på ett eller annat sätt om rädslor. Titelspåret är väl uppenbart men det finns också sånger om fotbollshuliganer och Gulfkriget. Jag tycker väl att det är lite lummigt emellanåt med temat men så är det i alla fall. Sättningen består av Steve Harris (förstås) Bruce Dickinson, Jannick Gers, Dave Murray och Nicko McBrain. Det låter helt ok men inget som borde går till historien (enligt mig).

6/10

Pretty Maids – Sin-Decade – 1992

När jag köpte den här skivan för många år sedan tyckte jag väl inte den var något speciellt, den var ganska mjäkig och tråkig och motsvarade inte alls det jag förknippade Pretty Maids musikaliskt med. Sången var lite tunn jämfört med den på min favoritplatta med bandet vid den här tiden – Red, Hot and Heavy och det tilltalade helt enkelt inte. I dagens ljus inser jag att det här ligger någonstans i den musikaliska djungeln mellan power metal och FM-rock och det är inte alls pjåkigt faktiskt. Det drar mer åt power metal än FM-rock men jag känner att det finns någonting där, framförallt i sången och körarrangemangen. Det är inget som man sitter och superdiggar till men det är helt klart en skiva som är värd att plockas fram emellanåt när bara vill hänge sig åt okomplicerad musik där man inte behöver något vidare engagemang. Så efter att den stått och mognat till sig i tio eller femton år i hyllan skulle jag faktiskt vilja ge den här skivan ett ganska hyfsat betyg. Tidens tand har varit snäll mot den och faktiskt i det här fallet gjort den bättre än den var från början!

7/10 

Recension: Dream Theater - Images and Words - 1992

Dream Theater

Images and Words

1992

Warner Music #8122797963

När det gäller Dream Theater så har ekvilibrismen en självklar plats i musicerandet! Och det är inte bara gitarristen, som det brukar vara i så många andra band som drar sitt strå till stacken. Även basisten och keyboardisten känns fabulöst skickliga. Nu ska jag inte säga något ont om trummisen och sångaren men även om de är skickliga utmärker de sig inte på ett sådant sätt just på den här skivan i alla fall. Trumslagaren Mike Portnoy håller taken och detta gör han utmärkt då rytmkonstellationerna inte alltid är de mest självklara. Däri ligger också grunden för gitarristen John Petruccis utspel med allehanda märkligheter och basisten  John Myungs likaledes fantastiska skalor. Till detta kommer också Kevin Moore som lägger keyboard till alltihop och förstärker det om redan finns där.

Detta var James LaBries första skiva med bandet. Tydligen var det oerhört svårt att få tag i en sångare som passade in i bandet men jag tycker verkligen att de har lyckats! Musikalist är det progressivt och inte sällan hör man spår av Zappa-infuenser. Inte så mycket att man tappar hakan men så ligger musiken lite mera åt Metal än åt Rock också. Men inte för långt, det finns onekligen partier som inte är särskilt hårda och inte särskilt otillgängliga för gemene man heller. Ibland tycker jag att det skulle kunna vara utmärkt radiomusik faktiskt!

Och trots all del individuella kompetens som bandet besitter känns de oerhört samspelande! Det är enbart vid något enstaka tillfällen man halv om halv får känslan av att man krånglar till det lite bara för att man kan. Det här är ett utmärkt album men lider trots allt lite av att det på sina ställen är lite för komplicerat.

7/10

John Norum – Face the Truth – 1992

Det här är ett fantastiskt mycket bättre album än debuten Total Control från 1987! Låtarna är bättre och med starkare hookar, produktionen är bättre och John Norum har tagit hjälp av Glenn Hughes på flera av låtarna, både i vokalistrollen och som låtskrivare. Han svävar heller inte ut i likadana solomasturbationer som på första plattan. Det är mognare och mera sansat även om John Norum ändå får utrymme att bevisa vilken skicklig gitarrist han verkligen är. Bland låtarna märks en fantastisk cover på Thin Lizzys Opium Trail där man verkligen kan känna att upphovsmännen kvar någonstans i bakgrunden och hejar på. Det säger väl kanske i och för sig mer om Phil Lynott och grabbarna som skrev låten än om John Norum som framför den. Det finns också en duett med Joey Tempest och det hörs ganska tydligt att herr Tempest varit med och komponerat den. Dock tenderar det att bli lite utdraget, monotont och tjatigt framåt de sista låtarna och det är väl inte så positivt kanske.

7/10 

Dave Edmunds – Plugged In – 1994

Sannerligen en ojämn platta av Edmunds. Musikaliskt varierar det från klassisk rock and roll till pop, även om det hela knyts samman med den Rockabilly-pop Edmunds främst är förknippad med – åtminstone för mig. Detta gör att man trots allt upplever en kontinuitet i plattan även om den vid första genomlyssningen verkar spreta åt alla håll. Detta är för övrigt hans senaste studioalbum även om den är daterad till 1994 och jag tycker faktiskt det är hög tid att vi få någonting nytt från honom nu. Visst han har släppt några liveskivor men det är liksom inte riktigt samma sak.  Här gör han allting själv och det är kanske därför det är lite ojämn kvalité på låtarna, eller så beror det helt enkelt på att han gjort det han har känt för och inte kompromissat nånstans. Bland de bästa låtarna hittar vi I Love Music, skriven av Edmunds själv Better Word for Love av Al Anderson och så naturligtvis Edmunds egen signaturmelodi – Sabre Dance!

5/10 

Recension: Alice Cooper- The Last Temptation (1994)

Det här var plattan som tyvärr fick mig att totalt tappa intresset för Alice Cooper när den kom 1994. Jag lyssnade väl igenom den några gånger men sedan blev den bara liggande och föll mer eller mindre i glömska. Inför den här texten plockade jag dock fram den igen för att påminna mig själv om vad den faktiskt innehåller och resultatet är minst sagt blandat.

Inledande Sideshow låter nästa som om den skulle kunna ha varit med på någon av de tidiga plattorna, Love it to Death eller Killer, fast med ett något modernare sound då. Det är i vart fall varken den typ av hårdrock som Constrictor och Raise Your Fist and Yell innehöll, eller den typ av välproducerad radiorock som Trash bestod av. Visst är det välproducerat, det är inte det som det handlar om, men det känns inte riktigt ett lika stort publikfriande som Trash. Detta är förstås ett problem, samtidigt som det är rätt skönt att slippa de uppenbara försöken att skapa hits, och består i att det inte är särskilt många av låtarna som sätter sig – åtminstone inte direkt. Det är väl i stort sett inledande Sideshow och singlarna Lost in America och It’s Me som är de omedelbara förtjänsterna.

Sedan är det ju inte så att hela plattan följer samma mönster som inledningen. Allt påminner inte om Alice tidiga sjuttiotal, vilket jag personligen nog hade föredragit, utan det är en hel den nyare sound också och om Constrictor tog Alice in i hårdrockens land så finns det här låtar som definitivt tar Alice ett steg längre och närmare sig Metal. Jag tycker inte det klär Alice särskilt bra, men det är trots allt ganska harmlösa arrangemang jämför med mycket annat så jag står väl ut då.

För övrigt är det här en temaplatta om en pojke vid namn – håll i er nu – Steven, och kom från början tillsammans med del ett av en serietidningstrilogi. Nu vet jag inte var jag har gjort av min tidning, men vad jag minns så vad det inget jag direkt gillade och jag minns också att jag hade väldiga problem att lokalisera del två och tre av tidningen eftersom de gavs ut i USA och jag befann mig i Sverige… Nu har det ju i och för sig inget men själva plattan att göra, som så har många år efter sin release faktiskt duger att lyssna på, även om den är ganska slätstruken och inte bjuder på några riktiga höjdare (förutom Lost in America som jag verkligen älskar). En sak har jag dock lärt mig av att åter ha bekantat mig med den och det är att jag förmodligen gav Muscle of Love ett för lågt betyg… – 6/10

Recension: Bengt Sändh – Naken – 1994

I bakgrunden av plattans titel kan man läsa: Snuskungens visor om och om igen och då undrar man förstås: Är det verkligen så snuskiga visor? Nej, det är det verkligen inte! Den som är ute efter pornografiska texter i stil med dem som pryder Folklår, som Sändh gjorde tillsammans med vapendragaren Finn Zetterholm kommer att bli gruvligt besviken. I stället handlar det om en sorts ”Greatest Hits” of Bengt Sändh, där visserligen någon enstaka fräckis döljer sig, med Sändh endast ackompanjerad av akustisk gitarr.

8/10

Stefan och Krister – Våra Roligaste Låtar – 1992

Jag har faktiskt ingen aning om det här är en samlingsskiva eller inte. Titeln antyder ju onekligen det men det känns som det finns en kontinuitet som inte brukar finnas på dylika. På tal om titeln förresten, jag vet inte riktigt hur mycket sanning det kan sägas ligga i den eftersom jag inte har hört alla visor med dem. Men det är onekligen några roliga alster och en hel del kul mellansnack! Som musik betraktat är det väl inget vidare egentligen, som visor finns det en del att önska helt enkelt. Stefan sjunger lite bättre av de två medan Krister är den något vassare på gitarren (tror jag) men på det hela taget är det ganska bedrövligt. Som sjungen stå-up komik fungerar det dock desto bättre! Och det är med detta i åtanke jag sätter mitt betyg.

6/10

Recension: Thunder – Laughing at Judgement Day – 1992

Thunder

Laughing at Judgement Day

EMI: 7999092

Thunder är ett band som jag först fick nys om förra året. Det var inte den här skivan men jag insåg snabbt att jag var tvungen att utforska bandet mera och på den vägen är det. De som känner mig vet förstås om att jag måste införskaffa ’allt’ när jag väl intresserar mig för något och det är väl den ambitionen som gäller även här.

Musikaliskt handlar det om en mjukare form av hårdrock får man nog säga. Det ligger lite åt FM-rock hållet utan att för den delen ta steget fullt ut. Trots detta är Thunder kanske främst ett ballad band. De lyckas alltid sätta den där känslan i det hela och det är en fröjd att lyssna på Danny Bowes’ röst. Skalorna påminner en hel del om dem David Coverdale levererar i Whitesnake men jag vill nog trots allt hålla Coverdale för den skickligare sångaren av de två. Detta innebär inte att det finns några brister hos Danny Bowes och inte heller att det är något fel på gitarristen Luke Morleys låtar. Nästan hela albumet är skriven av honom med undantag av ett par låtar.

Grejen med Thunder är att det aldrig är sämre än bra, inte det jag har hört hittills i alla fall. Detta innebär förstås att vissa låtar och skivor ändå är bättre än andra och det här är en av de skivor som kanske inte toppar alla andra. Det är fortfarande bra och fina melodier med bluesskalor i melodin och soundet är klockrent men det brister lite i det där sista som är så svårt att sätta fingret på.

Vidare är det en ganska lång skiva men för ovanlighetens skull börjar man inte skruva på sig efter att det har gått en timme. Annars kan det ju ofta vara så att man inte riktigt orkar med för mycket musik, att det blir en aning tjatigt efter ett tag och att man helt enkelt valt att fylla ut skivan med material som inte riktigt håller måttet. Så icke här, jag tycker att materialet håller en hög klass och det finns inga direkta besvikelser någonstans.

7/10

Recension: Kiss – Revenge – 1992

Jag har hittills recenserat en betydande del av Kiss albumproduktion (i nuläget finns de dock inte här på bloggen) och verkligen hittat skiftande kvaliteter. En del album är egentligen så bedrövliga att jag knappast förstår att de blev utgivna, medan andra faktiskt är så bra som man kan förvänta sig av Kiss. Detta menar jag inte för att de skulle vara några musikaliska genier, verkligen inte! Utan snarare för att Kiss är ett sådant mytomspunnet band som av någon outgrundlig anledning lyckats hålla sig kvar i rampljuset sedan 70-talet. Nu har jag lyssnat på det här och kommit fram till att det helt klart hör till mina favoriter så här långt. Det är kanske inte det bästa som någonsin kommit från Gene Simmons och Paul Stanleys pennor, det är främst de som skrivit låtarna och dessutom framför sången på samtliga spår. Men det finns en närhet i plattan och det är rock, eller hårdrock igen! Under åttiotalet var det lite väl svävande ibland. Ska jag sätta någon beskrivning på den här för de bli glamrocksinfluerad hårdrock eller så. Flera riktigt bra låtar finns och det är en fröjd att lyssna.

Då det här är första plattan efter Eric Carrs bortgång är det Eric Singer som står för trummandet. På gitarr, förutom Paul Stanley hittar vi Bruce Kulick och som producent står Bob Ezrin! Kanske är det lite därför jag gillar albumet så mycket. Det mesta som han har producerat tilltalar mig, det mesta av det jag har hört måste väl tilläggas. Han gjorde ju underverk med Alice Cooper om inte annat.

7/10

The Kentucky Headhunters - Still Pickin' (The best of)

Jag kände väl till de här figurerna till namn tidigare, men deras musik hade jag ingen koll på. Och även om jag av princip egentligen ogillar samlingskivor är det en utmärkt inkörsport till något nytt och obeprövat. Skivan är från 1994 och om jag förstår det hela rätt gjordes det tre skivor innan dess. Det här är således inte en samling som spänner över hela karriären! Men bra är det! Det är trevlig Honky Tonk som man blir riktigt glad av att lyssna på. Jag kommer att utforska det här gänget ytterligare!