Monty Python – Sings – 1989

I sina bästa stunder finns det inget som är roligare än Monty Python. Det har jag hävdat vid många tillfällen och det gäller inte minst den här skivan med sånger från eras karriär. Jag har inte råkoll på deras musikalitet men det är för mig helt uppenbart att det är Eric Idle som är den mesta kompositören bland de sex. Det är också han som har skrivit flest av de texter som får betraktas som skivans huvudattraktion. Alla sex är dock medverkande på ett eller annat sätt i skapelseprocessen och alla är också framförare på ett eller annat sätt. Michael Palin gör the Lumberjack Song. Eric Idle gör Always Look on the Bright Side of Life som torde vara Monty Python gängets största hit. Terry Jones står för skönsången i Never be Rude to an Arab och till och med John Cleese och Terry Gilliam sjunger Eric the Half a Bee respektive I’ve Got Two Legs. Skivan gavs ut till minne av Graham Chapman som självklart medverkar också, inte bara som aska…

Men allt är inte jättekul på skivan. Det är som sagt i sina bästa stunder de är oslagbara inte hela tiden. Några låtar är allt för långdragna och seriösa [sic] för att göra sig själva full rättvisa. Monty Python ska vara galet och helt utflippat för att vara som bäst. Det ska vara en gnutta osmaklighet i det och det finns väl få som skulle kunna göra The Penis Song full rättvisa utan att det blir plumpt och tramsigt. Det är tramsigt nu också men på alldeles rätt sätt.

Jag kan inte precis redogöra för var allt material kommer ifrån men en del torde komma från TV-serien Monty Pythons Flying Circus och annat från deras filmer såsom Life of Brian, Meaning of Life och MontyPython and the Holy Grail. Hur som helst är det här en skiva som är väl värld att skaffa om man är intresserad av det brittiska humorgängets musikalitet. Det är stor underhållning även om man efter ett hundratal genomlyssningar väljer att hoppa över vissa spår.

8/10

Beatallica – A Garage Dayz Nite - 2001

När jag först gjorde bekantskap med det här bandet trodde jag att det var ett tramsigt skämt egentligen. Det visade sig dock efter närmare efterforskningar att det faktiskt finns några skivor och att det substantiellt verkligen klarar sig utan att blir tramsigt. Det vill nog till att man är ett fan av både Beatles och Metallica förstås eftersom hela idén med bandet är att göra Beatles låtar som om Metallica hade gjord dem! Jag ska villigt erkänna att jag först inte riktigt förstod poängen med det hela men efter att ha kört plattan om och om igen några gånger hajar jag grejen! Det är faktiskt riktigt roligt! Kanske är imitationen av James Hetfields sångteknik lite tröttsam i längden men det är faktiskt en ganska klockren betraktelse. Det är helt klart humor men det är faktiskt bra musik också! Helt klart värt att ta på allvar!

Låtarna är Beatles men texterna är uppblandade med element från båda banden. Är man ett fan förstår man snabbt vad man syftar på och hur man egentligen har fått ihop det. Som jag nämnde så tog det mig ett tag innan jag uppskattade det här men det var det värt. Fler skivor lär verkligen införskaffas!

7/10

Recension: Nisses Stuga - Nisses Stuga - 1987

Nisses Stuga

Nisses Stuga

1987

Polar Music International Pols 417

LP

Redan i första spåret blir man varse om det här skånska gladjazzbandets humoristiska intentioner och historien om att Kommunens nya giv skulle vara införandet av en Telefonsluskmarodör, trots att låtens egentliga titel kort och gott är Telefonmarodören, är tämligen bisarr och absurd. Textmässigt kan man emellertid inte låta bli att beundra den uppfinningsrikedom som dominerar den och faktum är att låten faktiskt fick en del uppmärksamhet i radio när den kom, kanske beroende just på sitt lite skruvade och sexuella tema. Det här var förresten inte första gången låten fanns med på skiva, redan 1983 förevigades den på plattan Discret, dock i en något annorlunda version. Personligen föredrar jag den här senare men det är ju så klart en smaksak.

Discret innehöll för övrigt även en del av den här plattans övriga repertoar i annorlunda versioner som Magdalena, Ungerskt Nummer, Håriga Ben, Lägenheten Eller Livet samt Eslövs Röda Armé. Samtliga återfinns i bättre, mer genomarbetade versioner, både musikaliskt och produktionsmässigt på den här plattan. Man begränsar sig inte till att göra musik i en enda genre utan många grenar skjuter ut åt olika håll från gladjazzens kärna. Ta till exempel nämnda Ungerskt Nummer som är en pastisch på gränsen till travesti på vad man förknippar, rent folkmusikaliskt, från den delen av världen. Texten är naturligtvis humoristisk skriven men väldigt svårbeskriven utanför sitt sammanhang. Kortfattat behandlar den inmundigandet av en festmåltid med gott om alkoholhaltiga tillbehör, allt multiplicerat med siffran 6.. Avslutningen är både fenomenal och oförutsägbar, men troligen väldigt behövlig för sångens huvudperson.

Vidare har man illusionerat asiatiska skalor i Ris-Otto, där man naturligtvis upptäcker hur fel man haft, om man nu trodde man visste ursprunget till maträtten. Allt på det säregna vis Nisses Stugas texter funkar. Likaså i Lägenheten Eller Livet, som inte är svårt att få till ett inlägg i den dåvarande debatten om bostadsbrist, Varje mord har en benägenhet att resultera i en ledig lägenhet eller det är inte dig jag vill åt, det är din lägenhet, precis som om bostadsbristen skulle ursäkta denna form av vigilantism!?

Men Nisses Stuga tar ut svängarna och drar sig inte för att överdriva, så även i det som för undertecknad nästan blivit associationen framför alla andra med bandet – Eslövs Röda Armé, som inte nödvändigtvis är den bästa låten, men som säkerligen innehåller störst överdrifter. Sången är maskerad till en kampsång och den revolterande organisationen saboterar samhällets struktur på alla möjliga sätt. Till exempel:

• Hänga toalettpapper efter tåget
• Trycka sönder en tomat på Domus
• Hungerstrejka när det är fisk till mat
• Skrämma fiskarna i djuraffären

Man drar sig heller inte för att driva med ålderdomsvården och i en brilliant raggtime, som beskriver musikstilen lika bra som textens fokusering på raggningskåta pensionärer som tar varje tillfälle i akt att få tag i lite lammkött. Man har inte fallit i fällan att ta den plumpa gubbsjuka humorns väg a’la Eddie Meduza, utan har istället valt att låta gruppens enda kvinna (Marianne Larsson) representera ålderdomen. Att ragga på manligt lammkött torde vara aningen mer accepterat och därmed undviker man ramaskri från feministiskt håll. Naturligtvis kan man heller inte jämföra Eddie Meduzas vulgära vokabulär med Nisses Stugas rumsrena humor!

En annan textrad, som också sugit sig fast som en blodigel på hjärnbarken, är den som avslutar Psykologvisan, en visa som beskriver lyteskomik in i minsta detalj. Efter att först ha blivit av med diverse kroppsdelar på alla möjliga sadistiska sätt, blir till slut huvudpersonen i visan psykolog, för att själv kunna förstå sina sjukdomar. Efter allt detta tragiska, för man måste väl ändå beteckna det hela som tragikomiskt, avslutas visan sadistiskt med: Med din svåra paranoia/Alla vårdarna vill skoja/När de jagar dig igenom korridorerna!

Avslutningsvis tänkte jag motivera varför jag, trots min förälskelse i plattan, inte ger den ett obefläckat betyg, trots alla underförstådda superlativ jag överöst den med. Det beror inte på de musikaliska kvalitéerna eller någon brist i textförfattandet. Det beror heller inte på någon brist i parodierandet, som är fullständigt brilliant i till exempel Toaletten, där man inte behöver vara något geni för att förstå att det är Hasse ”Kvinnaböske” Andersson som åsyftas, eller dansbandskarikatyren Magdalena. Dock måste jag på något sätt kompensera betyget för just detta strövtåg in i dansbandsgenren, och trots brilliansen i förlöjligandet, väga in avsaknaden av min personliga affektion för denna genre. Men satiren är som sagt klockren och texten är sprängfylld med klichéer, ta bara den inledande och talade presentationen av låten, här kommer en alldeles nyskriven sak, som Ni säkert kommer att känna igen allihopa.

9/10

Stefan och Krister – Våra Roligaste Låtar – 1992

Jag har faktiskt ingen aning om det här är en samlingsskiva eller inte. Titeln antyder ju onekligen det men det känns som det finns en kontinuitet som inte brukar finnas på dylika. På tal om titeln förresten, jag vet inte riktigt hur mycket sanning det kan sägas ligga i den eftersom jag inte har hört alla visor med dem. Men det är onekligen några roliga alster och en hel del kul mellansnack! Som musik betraktat är det väl inget vidare egentligen, som visor finns det en del att önska helt enkelt. Stefan sjunger lite bättre av de två medan Krister är den något vassare på gitarren (tror jag) men på det hela taget är det ganska bedrövligt. Som sjungen stå-up komik fungerar det dock desto bättre! Och det är med detta i åtanke jag sätter mitt betyg.

6/10

Doktor Kosmos - Reportage!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, helt friska i huvudet är de kanske inte... Det är under stundom ganska roliga texter och eklektisk musik i pop-rock genren skulle jag säga.

The Bloodhound Gang - Hooray for Boobies

The Bad Touch, som låten hette, blev en radioplåga i slutet av nittiotalet och det var väl den som fick mig intresserad av The Bloodhound Gang. Sedan dess har de fallit i glömska tills jag för någon dags sedan lyssnade på den här plattan igen. Det är inte speciellt bra, roligt emellanåt, lite fyndigt men mestadels plumpt i sin humor. För mycket humor är det, en av stöttepelarna helt enkelt. Musikaliskt gör jag det enkelt för mig och kallar det för alternativt eftersom det innehåller både metal-riff och rapping, mer radiovänlig pop och ja... Det är en märklig blandning.