Kokong – Vivisepulturesque – 2014

Den mest slitna frasen i mina  recensioner, vare sig det handlar om film, musik eller litteratur, måste vara att "det här inte är för alla". Vad är egentligen för alla? Finns det något som är tillräckligt universellt att kunna klass som objektivt bra, eller dåligt för den delen? Egentligen handlar det att kunna identifiera vad det är för något man läser, lyssnar eller ser på och sedan försöka beskriva det så tydligt som möjligt.

I det här fallet handlar det om ett band som, om man får tro albumtiteln, gärna vill komplicera så mycket som möjligt. Man vill helt enkelt inte göra det för lättillgängligt.  Dock vill jag påstå att det inte är så "illa" som det låter.  Det tar några gånger men sedan har man fattar precis vad det går ut på. I genrebenämningar betraktat får man kalla det här för någon form av alternativ rock. Det finns lite lustigheter här och där men det är ganska skönt att lyssna på när man väl har fattat grejen.

Det handlar om ett album med 6 låtar. Den första är över 12 minuter och sedan ligger de på runt halva den tiden. Det ger utrymme för att göra mer inom varje låt än bara vers refräng vers refräng refräng slut, vilket är något jag uppskattar. Det är roligare av lyssna när det inte följer den allra enklaste mallen helt enkelt.

7/10

Barenaked Ladies – Stunt – 1998

För att kunna vidga vyerna händer det ibland att jag införskaffar skivor som jag inte har någon som helst kännedom sedan tidigare. Detta är en sådan skiva! Jag hade verkligen inte en susning om vad jag skulle få höra när jag beställde den. Namnet fick mig onekligen att tänka på att det skulle kunna vara ett tjejband av något slag. Inte för att jag bokstavligt förväntade mig helnakna tjejer framföra musiken men åtminstone kvinnliga stämmor. Men så mycket av den varan finns det inte!

Det som det däremot handlar om är ett kanadensiskt band som, åtminstone på den här skivan, gör ganska lättsam pop, icke utan en viss humor. Man skulle kunna jämföra med The Beautiful South om man är på det humöret. Det påminner en hel del om den musikaliska lättsamheten men också om texternas humor. Det är väl inte alltid helt uppenbart kanske men visst kan man läsa lite mellan raderna och få fram en viss cynisk inställning. Vissa textmässiga passager är helt fantastiskt formulerade!

Musikaliskt är det inte lika övertygande. Det är helt klart lyssningsvärt och inget man far illa av att höra en och annan gång, men heller inget som jag känner går till historien. Något enstaka undantag finns förstås, bland annat låten Alchohol om jag skulle kunna lyssna på ganska många gånger i rad utan att tröttna. Det finns någon till som kommer upp i nästan samma dignitet men på det hela taget är det fråga om musik som är ganska lätt att glömma bort.

5/10

Tokio Hotel – Scream – 2007

Ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte riktigt var jag ska placera in musik som Tokio Hotel framför. Det är inte pop och det är heller inte rock. Det är sannerligen inte metal men ändå kan man hitta element från alla delarna i musiken. Resultatet blir helt ok men inte fantastiskt.

Det här är deras tredje album men det första på engelska. Deras första två skivor gjordes på tyska och då får man lov att förmoda att de engelskspråkiga låtarna har en större genomslagskraft utanför tyskland. Inte någon gång känner jag ett sug efter att lära mig melodierna för att sjunga med. Det är typiskt skval för min del. Det är något som funkar i bakgrunden och som man för all del kan lyssna mera aktivt på, men det kommer inte att ge några bestående intryck!

5/10

The Rasmus – Dead Letters – 2003

Det finns några genrer som jag har svårare för än andra. Alla former av alternativ musik är några av dem! Här görs det dock på rätt sätt och den form av alternativ rock som The Rasmus representerar på den här plattan är riktigt lyssningsbar. Det innebär förstås inte att jag minns särskilt mycket av musiken efter att jag har lyssnat igenom skivan men under tiden den låter är det helt ok! Det är ganska enkla och tillfredsställande melodier och The Rasmus försöker heller inte göra för mycket märkligheter för att stå ut från mängden. Risken finns annars att man försöker göra något som verkligen märks för att världen ska lägga märke till en men The Rasmus behöver inte det. Det funkar helt enkelt ändå!

Det kanske inte är ett band som, efter att ha lyssnat igenom den här skivan några gånger, jag känner att jag måste ha allt med. Jag tror att jag klarar mig ganska långt på denna skivan. Det ger helt enkelt inte den mersmak som de riktigt fantastiska banden kan ge. Helt ok alltså, och både bra framfört och producerat.

6/10

Recension: Juliette Lewis – Terra Incognita – 2009

I mina öron är det här en väldigt experimentell skiva. Det är alternativ musik på ett sätt som gör att jag i princip saknar referensramar. Det är förstås blues och rock blandat men rytmerna och produktionerna är så okonventionella att det knappast handlar om lättlyssnad radiomusik. Som sångerska har Juliette Lewis en lätt hes och ansträngd röst, en sådan som jag brukar kalla för erotisk eller sensuell även om jag inte riktigt finner detta vara fallet i just detta fall. I stället utsöndrar hon desperation, smärta och ångest och även om hon inte är direkt skönsjungande förmedlar hon känslor och det är det som är själva kärnan i musiken. Jag har inga erfarenheter av Juliettes tidigare band Juliette and the Licks, men om jag har förstått det hela rätt som ska det här vara en utvecklande och mer personlig skiva än vad hon tidigare åstadkommit. Men allt på skivan är inte experimentellt och några av spåren är trots allt ganska ”normala”. Bäst kanske Hard Lovin’ Woman, en riktigt rå blues är men även lättsmälta Fantasy Bar eller sarkastiska All Is For God är musikaliskt sett ganska lättlyssnade, åtminstone när skivan redan har gått några vändor i spelaren. På det hela taget vill jag dock påstå att det här är en skiva som måste kännas, den kräver en aktiv lyssning för att komma till sin fulla rätt. Att ha den på i bakgrunden när man håller på med något annat är bara ett sätt att undertrycka dess känslomässiga kvaliteter.

7/10 

Recension: Elvis Costello – Mighty Like a Rose – 1991

Nu känner jag mig verkligen ute på hal is, för efter att ha tyckt till om både Joe Cocker och Billy Joel kommer nu turen till Elvis Costello (som jag inte heller är så bekant med). Faktum att det här är den enda skivan jag har hört med honom. Att sätta in honom i ett sammanhang är således något jag inte kan göra. Men efter att ha lyssnat igenom Mighty Like a Rose ett antal gånger kan jag konstatera att Elvis Costello inte gör det lätt för vare sig lyssnaren eller sig själv. Han är en sann musikalisk konstnär och det är svårt att sätta en etikett på honom och hans musik. För liksom det är lättare att benämna Mikael Wiehes musik som ”sånger” istället för rock, pop eller folk, är det lättare att säga att det här rör sig om kompositioner snarare än genrebestämd musik. Jag finner den ohyggligt intressant, men som någon skrev behöver det inte vara en positiv egenskap. Det kan lika gärna vara det omvända men man är knappast oberörd och det i sig kan sägas vara en seger! Själv gillar jag det här och kommer att utforska Elvis Costellos diskografi ytterligare!

7/10

The Bloodhound Gang - Hooray for Boobies

The Bad Touch, som låten hette, blev en radioplåga i slutet av nittiotalet och det var väl den som fick mig intresserad av The Bloodhound Gang. Sedan dess har de fallit i glömska tills jag för någon dags sedan lyssnade på den här plattan igen. Det är inte speciellt bra, roligt emellanåt, lite fyndigt men mestadels plumpt i sin humor. För mycket humor är det, en av stöttepelarna helt enkelt. Musikaliskt gör jag det enkelt för mig och kallar det för alternativt eftersom det innehåller både metal-riff och rapping, mer radiovänlig pop och ja... Det är en märklig blandning.

Skunk Anansie - Paranoid and Sunburnt

Det här kan kanske växa om man ger det tid men initialt kände jag att jag inte behövde fler skivor med Skunk Anansie... det är diplomati för väldigt påträngande musik som jag var trött på innan skivan var slut! Men efter ett par mödosamma genomlysningar till kanske det finns något där ändå. Jag tror det här behöver aktiv lyssningstid för att komma till sin rätt. Det är så där lite lagom alternativt utan att tänja för mycket på gränserna!