And We Should All Die of That Roar - 2014

Grejen med alternativ musik är att man aldrig riktigt vet vad det är för nåt innan man lyssnar på det. And We Should Wll Die of That Roar pendlar mellan nästan distorsion på sången och något som skulle kunna platsa i valfri revy. Det är mer närvaro än i den typiska kupletten men det är under stundom 3/4 takt som för tankarna till det teatraliska.

Faktum är att jag är tämligen imponerad av multiinstrumentalisten som ligger bakom det märkliga namnet. Framförallt är det sången som faktiskt imponerar. Något som jag traditionellt sett har svårast av acceptera avarter inom. Hardy Hum liknar ingenting annat jag har hört! Möjligen skulle jag kunna göra någon jämförelse med Leonard Cohen. Fast min begränsade erfarenhet av honom säger mig att Hardy Hum är bra mycket mer intresserad av vad han gör. Det låter så för mig i alla fall.

Ofta är det lågmäld och skönt att lyssna på. Det händer att det hettar till men då är det av teatraliska skäl. Det är inget högt tempo i de tämligen minimalistiska låtarna. Jag gillar det här betydligt mer än jag trodde jag skulle göra och jag är glad att jag faktiskt gav And We All Should Die of That Roar chansen. Det låter kanske annorlunda, men vad gör det när det låter så bra?

Ljudkvaliteten kan man heller inte klaga på och får jag gissa tror jag att Hardy Hum har en lite extra fäbless för det där. Det här måste upplevas, inte bara lyssnas det är helt klart.

8/10

Recension: Juliette Lewis – Terra Incognita – 2009

I mina öron är det här en väldigt experimentell skiva. Det är alternativ musik på ett sätt som gör att jag i princip saknar referensramar. Det är förstås blues och rock blandat men rytmerna och produktionerna är så okonventionella att det knappast handlar om lättlyssnad radiomusik. Som sångerska har Juliette Lewis en lätt hes och ansträngd röst, en sådan som jag brukar kalla för erotisk eller sensuell även om jag inte riktigt finner detta vara fallet i just detta fall. I stället utsöndrar hon desperation, smärta och ångest och även om hon inte är direkt skönsjungande förmedlar hon känslor och det är det som är själva kärnan i musiken. Jag har inga erfarenheter av Juliettes tidigare band Juliette and the Licks, men om jag har förstått det hela rätt som ska det här vara en utvecklande och mer personlig skiva än vad hon tidigare åstadkommit. Men allt på skivan är inte experimentellt och några av spåren är trots allt ganska ”normala”. Bäst kanske Hard Lovin’ Woman, en riktigt rå blues är men även lättsmälta Fantasy Bar eller sarkastiska All Is For God är musikaliskt sett ganska lättlyssnade, åtminstone när skivan redan har gått några vändor i spelaren. På det hela taget vill jag dock påstå att det här är en skiva som måste kännas, den kräver en aktiv lyssning för att komma till sin fulla rätt. Att ha den på i bakgrunden när man håller på med något annat är bara ett sätt att undertrycka dess känslomässiga kvaliteter.

7/10 

Recension: Laura Imbruglia - Laura Imbruglia - 2006

Laura Imbruglia:

Laura Imbruglia

CD

2006

Silver Sonic PMG SC 07-02-05-1

De flesta känner nog till Natalie Imbruglia vid det här laget, färre har troligen hört talas om hennes lillasyster och jag vågar påstå att det troligen är ännu färre som faktiskt hört hennes musik och vet hur hon låter. Men eftersom vi på Magnifik Musik gärna slår ett slag för mer okända artister och serverar både tips och kritik tänkte jag här passa på att redogöra för mina reaktioner på hennes första fullängdsalbum – det självbetitlade Laura Imbruglia!

Att inledningsvis försöka beskriva musiken visade sig inte vara det lättaste. Detta då musiken spretar åt lite alla möjliga håll. Initialt finner jag det vara punkrocksinfluerad singer-songwriter-pop-rock ungefär. Det finns helt klart ingredienser av det mesta på en eller annan plats på albumet och jag vet inte om det är mest rättvisande att göra det enkelt för sig och helt enkelt rubricerade det som någon form av alternativ musik eller om man ska utveckla de eklektiska kvaliteterna vidare. Hur som helst så är det ett album som aldrig blir tjatigt, för även om Laura i inledande Looking for a Rabbit levererar minst lika mycket energi som Julliette Lewis på högvarv lugnar hon sedan ner sig betydligt och efter ett par låtar till hittar man tydliga jazzinfluenser.

Röstmässigt påminner hon verkligen inte om sin mer kända syster och man kan sannerligen inte påstå att hon är någon vidare skicklig sångerska tekniskt sett. Hon kan leverera toner men någon speciell teknik är det inte tal om. Hon låter väl ungefär som en ung Joan Jett på rösten. Om det sen är positivt eller negativt är väl upp till var och en att avgöra kanske.

När vi kommer till Lettuce & Anarchists är punkrocken tillbaka i full fart och nu är det verkligen inte tal om influenser längre. Det här är äkta vara och det märks att Laura sjunger om verkligen betyder någonting för henne och hon bevisar också en gång för alla att man inte behöver teknisk ekvilibrism för att beröra med sin stämma.

Men även om jag verkligen gillar Laura Imbruglias inlevelse och aggressivitet i uppkäftiga punkrocklåtarna så är hon allra bäst när hon tar ner det lite och lägger band på sig. Det blir väl inte mindre uppkäftigt och rebelliskt kanske, men melodierna blir lite tydligare och det klär trots allt rösten lite bättre. It’s Getting Worse är ironiskt nog kanske den mest sansade låten på skivan och kanske den bästa också. Den är mindre alternativ än mycket av det övriga materialet och jag skulle nog vilja kalla den renodlad singer-songwriter. Men oavsett vad man kallar musiken, och det är väl ändå av underordnad betydelse, så är det riktigt intressant att lyssna på den. Det finns mer än ytliga kvaliteter och mycket att fundera på efter att skivan tagit slut. Men det är väl det som kännetecknar en bra text kanske, att man får fundera lite på vad författaren vill ha sagt med den.

Det här är alltså någonting jag helt klart kan rekommendera!

7/10

Recension: Frank Zappa – The Man from Utopia – 1983

Man brukar lite slarvigt säga att det här inte är för alla och envar och så vidare och i det här fallet kan jag med hundra procents säkerhet säga: Ja, så är det! För det här är verkligen inte för alla och envar. Många av låtarna är dock väldigt tillrättalagda, åtminstone för att vara Zappa! Han är fenomenal på att hitta melodier som sätter sig direkt även om det låter som om det är fullständigt improviserat direkt på inspelningsplatsen. Det finns förstås några spår som är väldigt ”svåra” och det är väl föga förvånande när det gäller Zappa. Dessa känns, om möjligt, ännu mer impulsiva och framlekta än det mer kommersiella materialet. Dock tror jag inte att något förekommer på slump när Frank Zappa varit i närheten, det bara känns så. Humorn är närvarande och texterna är ofta väldigt roliga vilket inte är sällsynt i Frank Zappas låtar. Det finns en poäng i dem och han vill ha sagt någonting, det är mycket ironi och det är mycket sex och det är väl Zappa i ett nötskal kanske. Men det är som sagt inget som tilltalar alla och det är ganska jobbigt att lyssna på skivan, jobbigt i ordets positiva betydelse för lyssningssessionen blir onekligen mycket intressant och jag tror inte man gärna lyssnar på den här skivan som bakgrundsmusik. Ska man lyssna på den här skivan så har man bäst utbyte av den om man verkligen lyssnar! Jag gillar den här mycket och hade ett väldigt stort utbyte av den. Det känns som sagt ofta som improvisationer, men ibland även som oerhört genomtänkt och intelligent arrangerad musik.

8/10 

Babian - Hälften dör av fetma

Jag hade förmodligen aldrig fastnat för att införskaffa det här albumet om det inte vore för det helutflippande omslaget och den tokcoola titeln. Vem fan kommer på att namnge en skiva till Hälften dör av fetma??Det verkar bara vara en sådan där utflippad fyllegrej egentligen. Men faktum är det faktiskt fyller en funktion i texten Hälften dör av fetma, Andra hälften dör av svält. Det blir lite som Dickens Tale of Two Cities... Jag har sett Babian jämföras med Bob Hund och det är inte en så dum jämförelse, det är bara det att det här är rätt mycket bättre än vad jag har hört Bob Hund vara! Båda banden är klart utflippande men jag vill nog påstå att det här är det starkare av dem musikaliskt och med texter som tilltalar mig mer än Bob Hunds. Här verkar det finnas en mening med dem vilket jag inte alltid kan se i Bob Hunds texter.

Grandaddy - The Sophtware Slumo

Om man får gå efter omslaget och bilder innen i textbladet borde det här handla om datorgenererad musik. Lyssnar man är det inte alls lika uppenbart men det låter onkligen konstruerat! Att kalla det för regelrätt electronica vore fel men det är otvivelaktigt en ingrediens i det hela. Men faktum är att jag inte riktigt vet hur jag ska klassificera det, annat än som alternativ musik så jag får nöja mig med det. Den kommer förmodligen att samla damm i hyllan hädanefter...