In Memoriam – Ian Fraser ”Lemmy” Kilmister – 1945-2015


Så var sagan slut. Jag kan inte saga att det kom som någon chock efter att man sett klipp på nätet, youtube och annat, om spelningar som fått avbrytas på grund av legendens hälsa. Men en sak kan man i alla fall säga. Ian ”Lemmy” Kilmister var rockens mest äkta stjärna ända till dess han gick ur tiden. Han slutade aldrig att vara den han var trots framgång och berömmelse såsom en del andra musiker kan göra. Jag upplevde honom aldrig som en diva eller en person som hade låtit framgången stiga honom åt huvudet. Han verkade innerlig när han var tvungen att ställa in på grund av sin vacklande hälsa och jag glömmer aldrig när han i en intervju fördömde ett skivsläpp gjort av skivbolaget. Han uppmanade fansen att inte köpa den då den enligt honom in höll måttet. Nån livehistoria eller samlingsskiva tror jag. Enligt hans uppfattning var det bara ett sätt för bolaget att tjäna pengar. Så beter sig en riktigt rock n roller! En riktig stjärna!



Själv har jag genom åren införskaffat en del skivor med Motörhead. Inte jättemånga då bandets musik i essensen inte är riktigt min stil. Men jag har som sagt en del och det är blandade upplevelser från dem. En del har varit fantastiskt bra plattor, som The Wörld is Yours En annan var en samlingsskiva med bara Lemmy, som jag sålde i ett svagt ögonblick. Det var några lustiga covers på den, allt ifrån Enter Sandman till låtar man aldrig skulle komma på tanken att göras om till Lemmy-stuk. Något annat än perfektion känner jag inte att jag vill nämna i det här sammanhanget. Rickenbacken kommer aldrig att tystna. Jag ser istället fram emot tributskivorna som lär komma i bortgångens kölvatten. Låt dem komma, jag välkomnar dem!

Lemmy blev 70år, Vila i frid!



Dave Edmunds – Again – 2013



Under mina ungdomsår var jag omåttlig förtjust i denna engelsman. Min inkörsport till hans musicerande var tveklöst den bluegrassdoftande DE7. Efter det införskaffades det då senaste albumet Closer to the Flame och därefter var det igång på allvar. Idag har jag i princip alla hans album antingen på CD eller vinyl. Again, hade jag helt missat. Jag led av villfarelsen att Plugged In från 1994 var hans sista skiva. Och nu menar jag verkligen sista och inte senaste.

Hur som helst. Det här måste ju undersökas! Till min besvikelse inser jag rätt snart att det inte är en skiva som hållet måttet för mig. Visserligen känner man snabbt igen sig i den rockabillypop som historiskt varit Dave Edmunds signum. Men det är väldigt tunt produktionsmässigt. Jag som inte gillar för mycket bas kanske skulle hålla mig överlycklig men icke. Det låter hur tunt som helst.

Besvikelsen över att ett par av låtarna redan finns på tidigare plattor är också stor. Varför göra en ny skiva och ta med material men använde på den senaste (som visserligen kom 9 år tidigare)? Likväl, trots min besvikelse kommer jag på mig själv med att lyssna om och om igen på Again! Vad betyder det? Jo, det är förvånansvärt lättlyssnat och det spelar ingen roll om det är tråkigt och intetsägande. Efter en tung dag är det inga problem att koppla av till tongångarna.

Betygsättning är som alltid svårt. Ska jag kompromissa mellan återlyssningsfaktorn och besvikelsen måste jag ändå ge ett relativt högt betyg känner jag. Hmm.. Förresten, plattans bästa låt – Return to Sender.

7/10