In Memoriam – Ian Fraser ”Lemmy” Kilmister – 1945-2015

Så var sagan slut. Jag kan inte saga att det kom som någon chock efter att man sett klipp på nätet, youtube och annat, om spelningar som fått avbrytas på grund av legendens hälsa. Men en sak kan man i alla fall säga. Ian ”Lemmy” Kilmister var rockens mest äkta stjärna ända till dess han gick ur tiden. Han slutade aldrig att vara den han var trots framgång och berömmelse såsom en del andra musiker kan göra. Jag upplevde honom aldrig som en diva eller en person som hade låtit framgången stiga honom åt huvudet. Han verkade innerlig när han var tvungen att ställa in på grund av sin vacklande hälsa och jag glömmer aldrig när han i en intervju fördömde ett skivsläpp gjort av skivbolaget. Han uppmanade fansen att inte köpa den då den enligt honom in höll måttet. Nån livehistoria eller samlingsskiva tror jag. Enligt hans uppfattning var det bara ett sätt för bolaget att tjäna pengar. Så beter sig en riktigt rock n roller! En riktig stjärna!

Själv har jag genom åren införskaffat en del skivor med Motörhead. Inte jättemånga då bandets musik i essensen inte är riktigt min stil. Men jag har som sagt en del och det är blandade upplevelser från dem. En del har varit fantastiskt bra plattor, som The Wörld is Yours En annan var en samlingsskiva med bara Lemmy, som jag sålde i ett svagt ögonblick. Det var några lustiga covers på den, allt ifrån Enter Sandman till låtar man aldrig skulle komma på tanken att göras om till Lemmy-stuk. Något annat än perfektion känner jag inte att jag vill nämna i det här sammanhanget. Rickenbacken kommer aldrig att tystna. Jag ser istället fram emot tributskivorna som lär komma i bortgångens kölvatten. Låt dem komma, jag välkomnar dem!

Lemmy blev 70år, Vila i frid!

Motörhead – 1916 – 1991

Egentligen är det ganska missvisande att ständigt rubricera Motörhead som hårdrock. Ändå gör vi det gång på gång. Jag gör det och alla andra också verkar det som. Mest av allt vill jag egentligen kalla Motörhead för ett rock ’n roll band och inget annat. Visserligen med betoning på öronbedövande volym…

När den här skivan gjordes var Motörhead en kvartett och jag vet inte riktigt vad ni säger men jag tycker att det märks. Framförallt verkar det som att Lemmy får mindre utrymme med basen. Det behöver kanske inte vara något negativt men Motörhead är ju lite speciella på det viset, Lemmy och Basen står ju liksom i centrum på något sätt. Här består bandet dessutom av Phil ”Philty Animal” Taylor bakom trummorna och Phil Campbell och Würzel på gitarr.

Lite typiskt är att de är de mest otypiska Motörheadlåtarna som är de bästa (i mina öron). No Voices in the Sky som faktiskt låter mera som hårdrock än vad Motörhead brukar göra. Den är också mycket klarare och man har inga problem att uppfatta texten heller. Lemmy kan ju annars vara lite grötig att lyssna på. I synnerhet eftersom musiken runt omkring honom är så hög. Love me Forever är också något som står lite utanför. En fantastisk låt som det går lätt att sjunga med i. Det är en blandning mellan en lugn ballad och en riktig röjare skulle man kunna säga. Bra text är det också på den. Hyllningen till Ramones – R.A.M.O.N.E.S. – är härligt punkinfluerad och avslutande titelspåret är något som man verkligen inte förknippar Motörhead med, en mycket lågmäld sak där texten om första världskriget fasor står i centrum.

De låtar jag inte nämnt är verkligen inte dåliga på något sätt, de sticker bara inte ut från mängden och låter mer som traditionell Motörhead. Och ska man vara riktigt objektiv så når dessa låtar faktiskt inte upp till de högsta höjderna vilket måste tas med i beräkningen när betyg ska delas ut. Har man lyssnat på skivan i några år har man sedan länge börjat hoppa över spår. De jag här har nämnt står sig dock fortfarande!

6/10

Lemmys död dementeras av Phil Campbell!

Det har figurerat ett rykte om att Ian Kilmister alias Lemmy i Motörhead skulle ha lämnat jordelivet, satt tofflorna, tagit ner skylten, alltså dött. Detta är alltså inte sant även om det verkar som att hans hälsa är vacklande. På twitter skriver Phil Campbell att det enda felet på Lemmy är ryggproblem. Vidare skriver han att det borde vara dödstraff på att sprida sådana rykten. Ja, det kan man ju tycka. Men det är inte särskilt märkligt att rykten förekommer när den senaste tidens bevakning av Lemmys hälsa varit hård. Smyger det sig det minsta lilla tvivel ut kommer det helt enkelt att förstoras upp. Och med tanke på en avbruten spelning på Wacken Open Air… Jag tror inte jag behöver utveckla det mer va? Fan, killen är trots allt 67 år!

Motörhead - The Wörld is Yours - 2010

Motörhead

The Wörld is Yours

2010

UDR: 0002CD

Motörhead kan ibland framstå som oerhört monotona och i det närmaste öronbedövande omelodiösa. Man kan en och annan åsikt om det sätt som Lemmy framför texterna på och man kan ha en åsikt om att det låter precis lika gång efter gång, skiva efter skiva. Det har jag i och för sig aldrig tycks men att det ibland bara är en eller två låtar som är fantastiska medan resten av materialet är högst mediokert har inte varit någon ovanlighet. Den här plattan däremot är allt annat än medioker, det är nästan full pott raka vägen igenom. Det är tempofyllda inlevelsefulla låtar med starka melodier och det är mycket Rock n Roll.

Jag tycker även att plattan är producerad på ett smakfullt sätt och det låter inte lika bröligt som det förr om åren har haft en tendens att göra. Nu ska jag ju inte komma och påstå att jag har någon större koll på de senaste åren i och för sig, de skivor som jag har i mina hyllor kom väl snarare på 80- och 90-talen. Men det här är som sagt något alldeles extra som jag verkligen gillar.

Motörhead var ju en trio från början som sedan har experimenterat med olika sättningar. Ibland var de tre och ibland var de fyra och nu är de alltså tre igen. Jag läste något i White Line Fever om att Lemmy själv trivs bäst med att vara en trio. Det blir inte så komplicerat då menar han. Utrymmet för honom att spela lite som han vill på basen ökar menar han. Jo, det låter verkligen så. Det är samspelat och det känns verkligen som att grabbarna har roligt när man hör det här. Fan jag blir till och med sugen på att se dem live när jag hör det här, och den känslan kände jag inte igår!

9/10