Van Halen – Balance – 1995



På den goda tid när det begav sig och Van Halens album 1984, eller MCMLXXXIV som det stod på omslaget, införskaffade jag både detta album och Van Halen II – på vinyl så klart. På 1984 fanns den stora hitten Jump som faktiskt spelades på radio en hel del under min högstadietid. Läser man det här idag tycker man kanske inte att det är konstigt men det var ungefär lika ovanligt att hårdrocksgrupper som Van Halen spelades i vanlig kommersiell radio då som det skulle vara att höra Children of Bodom idag. Hur som helst så fastnade jag aldrig för Jump utan föredrog den mer gitarrklösiga Panama. Det är ungefär vad jag minns av plattan och Van Halen II vet jag inte om vi ens ska prata om.

Tiden gick och Van Halen bytte sångare. David Lee Roth, som för mig var synonym med bandet, försvann. Han ersattes av Sammy Hagar som jag också införskaffade ett eller två soloalbum med vid samma tid. Även dessa har sedan länge fallit i glömska.

Och varför berättar jag det här? Jo, helt enkelt därför att även om den här plattan är gjord 1995 är den tämligen nyinförskaffad för mig. Jag har väl haft den i ett par år i och för sig men jag har inte spelat den särskilt ofta. Anledningen till att jag köpte den var att jag ville testa Van Halen igen fast på CD för bekvämlighetens skull.

Först var jag oerhört besviken. Eddie Van Halen har ju ord om sig att vara en riktig gitarrfantom och jag kunde inte riktigt höra det på de ganska popiga låtarna. Antagligen lyssnade jag inte särskilt noga eller på så bra utrustning för när jag plockade fram skivan igen för några dagar sen slogs jag av hur gitarrdriven plattan är. Skam vore det väl annars i och för sig men jag undrar vad jag lyssnade med första gången. Förvisso var jag då inne i en period av betydligt hårdare musik än Van Halen representerar. Det är väl den enda förklaringen jag kan tänka mig.

Nu hörde jag istället en drivande gitarr som låter hur välspelad som helst och Sammy Hagars röst som verkligen passar till bandets musik. Det är lite popigt men det finns också röjigare låtar som leker lite med genrerna. Det är inte bara hårdrock rakt upp och ner även om det naturligtvis blir den etikett man för sätta på den totala upplevelsen. Hårdrock men lite eklektiskt är det!

Tyvärr blir det lite för tillrättalagt efter ett tag och det blir faktiskt nästan irriterande. Det är inte mycket som sticker ut från den perfekta ljudbilden och det stör upplevelsen. Ett par låtar går alldeles utmärkt och det är så man måste konsumera den här plattan med Van Halen om man ska orka med den. Så ser jag på det hela i alla fall. Det är onekligen kompetent på alla sätt och vis, bara lite för kompentent när det gäller produktionen. Det finns inte utrymme för den spelglädje jag oftast lyssnar efter när jag är riktigt nöjd med en platta!


6/10

Exodus – Bonded by Blood – 1985



Anledningen till att jag införskaffade och tog mig tid att lyssna på den här plattan var för att Mick Wall skrev en hel del om det i sin biografi om Metallica. Det finns en hel del jämförelser till Metallicas första platta Kill ’Em All i biografin och efter att ha lyssnat på den här skivan är det svårt att inte höra likheter. Det är i princip samma typ av musik som Metallica i sin tidiga karriär. Och det är bra! Det är bara lite sämre producerat än Kill ’Em All och sången har bedrövlig reverb i ofantliga mängder. Om albumet lät mindre burkigt och hade gjorts med nuvarande ljudfilosofier hade det varit en klassiker idag!

Men jag gillar vad jag hör i alla fall! Det kunde behövts bättre melodier men riffen är sköna och jag kommer helt klart att utforska mer av Exodus skivkatalog framöver. Det är faktiskt en skam att jag har väntat så här pass länge på att upptäcka dem.


7/10

Cornelis Vreeswijk – På Powerhouse: Live – 2013



Att Cornelis var en lysande underhållare är väl inget jag behöver berätta egentligen. Alla som hört en livekonsert med honom vet redan detta. Det är lite grand som ett axiom – en självklarhet, ett obestridligt faktum! Men så väl som alla andra hade ha sina upp och ned gångar och alla liveinspelningar med honom är inte gudabenådade. Oftast beror det dock inte på honom utan på att produktionen kring inspelningarna inte förmår lysa lika klart som hans stjärna. Tycker ni att jag överdriver? Inte då, jag är kritisk också!

Men när det gäller den här skivan är det svårt att hitta några problem. Den är inspelad 1976 i en tid som ligger långt före sjukdomen som skulle ta hans liv vid ynka 50 års ålder. Cornelis själv talar om att den så kallade ”frukostklubben” inte finns längre, därmed inte sagt att Cornelis blivit nykterist men det är inget som märks på framförandena i alla fall. Det är intensitet och nerv i låtarna och alla, så när som på en enda, skulle kunna platsa på vilken samlingsskiva som helst med honom. Fast det är klart, gemene man kanske inte har en sådan relation till hans låtar som undertecknad har. För mig är det inga konstiga låtar som finns med men söker man efter Hönan Agda och Brevet från Kolonien lär man bli besviken.

Den enda sång som var helt ny för mig heter, enligt baksidans låtregister Ballad till J.M. och är en översättning av en fransk sång. För mig är den totalt misslyckad och låter mest som att Mäster Vreeswijk har fastnat i rimmandets förtrollande land till den milda grad att den knappast går att framföras, än mindre sjungas. Men å andra sidan är detta den enda låten på skivan jag har några negativa åsikter kring. Vid några tillfällen sjunger han inte riktigt samma text som är vana vid att höra från andra inspelningar, men det är ganska små skillnader egentligen.

Något som dock stör mig en smula är att man i baksidans låtregister inte har förmått att namnge alla låtarna på ett korrekt sätt. Det vill säga så som vi är vana vid att de heter. Det är inget nytt problem egentligen och jag har sett det förr. Kan det vara ett sätt för skivbolaget att sälja mer skivor? Vill de få folk att tänka ”vad är det för låt? Den har jag aldrig hört talas om. Jag måste köpa skivan för att få min samling låtar komplett!”? Spekulationer från min sida förstås och för min egen del spelar det ingen roll, en liveskiva med Cornelis måste ägas punkt och slut!

10/10

Metallica – Ride the Lightning – 1984



När Master ofPuppets och …and Justice for All hade kommit ut fick jag för mig att jag inte var vidare förtjust i Metallicas första och andra skiva. Jag minns inte riktigt varför men det är onekligen så att det inte är lika komplicerade låtstrukturer här som sedan skulle komma. Det är heller inte lika bra producerat och James Hetfield har ännu inte riktigt blivit den sångare han är idag. Kanske är det så enkelt?

Idag är jag mycket förtjust i både den första skivan men även den här andra – Ride the Lightning. Låt vara att alla låtarna inte hållet toppklass och att det är lätt att glömma bort att skivan faktiskt innehåller ett par låtar man nästan alltid hoppar över när man sätter på den. Trapped under Ice och Escape i synnerhet.

Men det finns andra låtar som kompenserar detta, den vildsinta Fight Fire With Fire som kanske är det mest aggressiva bandet har spelat inte någonsin. Klassiker är också titelspåret och For Whom the Bell Tolls med sitt två minuter långa intro. Helt fantastiskt! Det som dock kröner albumet och gör allt annat förlåtligt är den monumentala Creeping Death som bygger på den tionde Egyptiska plågan, den när varje förstfött gossebarn skulle dö… Det är en fantastisk text och en fantastisk låt med ett fantastiskt riff. Eller flera riff egentligen eftersom den innehåller tempoväxlingar och förändringar längs vägen.

Man kan se skivan som ett preludium för det som komma skall men jag vill ännu inte riktigt kalla det för thrash. Det är fortfarande speed metal i min bok men det är på gång…det är på gång!


8/10

Trailerpark Idlers – Meanwhile in Dogpatch – 2013



Faktum är att jag höll på att missa det här pressutskicket bland floran av skräppost som tenderar att klägga till inboxen. Lyckligtvis uppmärksammande jag till slut vad det egentligen var för något innan jag hann plocka bort det till soptunnan. Hör och häpna att Trailerpark Idlers är ett band som nu har släppt elva CD. Jag har aldrig hört talas om dem – har du?

Ska man använda något samlingsnamn eller paraplybenämning på den musik de sysslar med får det bli country. Det finns helt klart låtar som inte riktigt passar in i konceptet men det gör albumet lite mer levande. Visst är det kul när man börjar lyssna med förutfattade meningar om hur det kommer att låta baserat på inledningslåtarna och sedan upptäcker att det man lyssnar på är något mer än så. Det är precis vad Trailerpark Idlers är.

Första låtarna låter det helt klart skandinavisk country, eller till och med bluegrass om. Jag ska inte säga att jag inte gillar det men det finns något speciellt med country- och bluegrass band från Skandinavien som jag inte kan sätta fingret på. Jag vet inte om det är accenten eller om det är något annat men man kan i alla fall ofta höra att deras ursprung finns någonstans i Skandinavien.

Men som många andra skivor går den i stå efter ett tag. Det spelar ingen roll hur mycket man leker med genrebeteckningarna eller struntar i vad konventionerna säger. Att man lägger in några låtar på franska framåt slutet är ett kul och djärvt grepp. Jag menar, vem är van vid att höra ett svenskt band spela country på franska? Det låter förvisso lite annorlunda att höra tongångarna ljuda på ett så, för sammanhanget, exotiskt språk men låtarna är inte speciellt medryckande och det är nästan en lättnad när engelskan kommer tillbaka igen. En eloge för att man försöker dock!

Efter några genomlyssningar har jag kommit framtill att Tarilerpark Idlers, åtminstone med den här skivan, mår bäst av att konsumeras i små mängder. Det är inget fel på musiken egentligen, det är bara att det blir lite för mycket till slut. Det är varierat men ändå inte. Det blir trist och det är inte många av låtarna som sätter sig. Paradoxalt nog minns man de franska, lite sävliga låtarna, bäst efter några genomlyssningar. Ett gott försök som inte når ända fram. Inte för den här recensenten i alla fall.


5/10

Lars Demian – Favoriter i Dur och Moll – 1992



På den här skivan handlar det uteslutande om covers på vad andra redan har gjort. Att jag egentligen bara har koll på en bråkdel av dem gör dock att jag mer eller mindre kan betrakta dem som original. Det är förstås några få av dem som jag känner till sen förr: Man Borde inte Sova som jag känner till med Ann-Louise Hansson från Cornelis-plattan – den med Ann-Louise och Fred Åkerström på, Visor och Oförskämdheter. Lars Demian gör en tillbakalutad version av den och jag tycker att den passar honom.

En bakåtlutad och släpig version gör han också av Ted Gärdestads Eiffeltornet. Det är egentligen en mycket bättre version än originalet eftersom den här faktiskt dryper av vemod. Originalets glättighet passar inte riktigt ihop med texten och det har jag aldrig tyckt även om jag i smyg har diggat dess klatschighet. Även Mikael Wiehes Keops Pyramid görs med eftertryck, något som får visan att växa. Att det är ett av Mikael Wiehes alster som jag faktiskt inte riktigt har förstått storheten med gör genast saken bättre. Här kommer den helt till sin rätt.

Sist men inte minst känner jag till Kjell Höglunds Hollänsk Genever. Eller rättare sagt, jag känner inte till den, men den här versionen sätter sig direkt och blir plattans bästa låt. Det är också den enda som inte släpar utan faktiskt håller ett rejält upptempo.

Ett gäng låtar till finns förstås på plattan, tolv totalt. Det är artister som Thomas Di Leva, Imperiet, Ulf Lundell och Lasse Tennander som representeras. Jag kan inte påstå att jag är jätteimponerad. När man börjar närma sig slutet av skivan börjar det faktiskt bli rätt trist om jag ska vara ärlig. Det är lite för släpigt och träligt till slut.


6/10

Steve Vai – Fire Garden – 1996



Jag brukar alltid tjata om Frank Zappa när jag pratar om SteveVai och hans gitarrspel, men här är det faktiskt befogat. Det låter inte så hela tiden men det finns helt klart låtar som skulle kunna vara hämtade från valfritt Zappaalbum. Det finns också en lätt visakade röst mellan låtarna som påminner starkt om den på Zappas album Joe’s Garage. Om det är medvetna blinkningar eller inte vet jag inte och det spelar ingen roll heller.

Hela skivan låter heller inte så, det är också låtar som låter betydligt mer lättillgängligt. För min egen del är jag dock mest imponerad av de ”svårare” låtarna, de som experimenterar med ljud och rytm på ett sätt som få andra musiker gör. Det är inte för intet som Steve Vai gavs credit för ”impossible guitarparts” på Zappas skivor. Jag gillar det här, vissa partier och låtar är helt fantastiska medan andra bara är slätstrukna. Totalt sett blir det en bit över medel…


7/10

HEX – HEX – 2013



Jag har ett litet försprång när det gäller HEX, jag har nämligen redan recenserat en trelåtars promo med dem tidigare. Således visste jag ungefär vilken sorts musik det handlade om och jag blev inte besviken. Det negativa med promon var att den hade alldeles för få låtar. Det är förstås inget problem här och jag överdriver inte om jag säger att jag inte har lyssnat på något annat än den här skivan de senaste dagarna.

Ska jag jämförs den musikaliskt med något annat har jag problem. Det finns säkert andra band som HEX har hämtat inspiration ifrån men det är i så fall band som jag vanligtvis inte lyssnar på. Jag vet att det finns en uppsjö inspirationskällor men eftersom jag inte har någon personlig koppling till dem lämnar jag dem därhän.

Jag tycker att det musikaliskt låter en aning industriellt. Det är ett sound som jag brukar ha svårt för, men det här ligger på rätt sida gränsen och det är aldrig överdrivet. Det är inte riffbaserad musik utan bygger mer på melodier, vilket jag gillar. Vidare är det förstås distade gitarrer och så vidare men mest av allt är det vokalistdrivet. Detta gör att melodierna sätter sig grymt snabbt och redan efter ett par genomlyssningar kan jag nästan sjunga med i texten. Inte för att jag kan sjunga kanske men någon form av framförande handlar det i alla fall om.

Jag rekommenderar helt klart den här skivan för de som, liksom jag, är intresserade av att höra något som inte är stöpt i samma mall som allting annat nuförtiden. HEX vågar stå på egna ben och gör sin egen grej och det är mycket värt bara det!


8/10