Deep Purple – Abandon – 1998




Samma sättning som på förra skivan – Purendicular, det vill säga Ian Gillan, Roger Glover, Ian Paice, Jon Lord och Steve Morse på gitarr. Jag finner att den musikaliskt pekar bakåt mot mer klassisk hårdrock, vilket inte var så uttalat på förra skivan även om det samtidigt är uppenbart att Steve Morse är den vitamininjektion som bandet så väl behövde och bidrar med ett gitarrtekniskt modernare sound. Lite motsägelsefullt låter det allt eller hur? Men det är faktiskt precis så det låter, traditionellt och samtida på samma gång. Steve Morse spelar på ett sätt som Ritchie Blackmore aldrig skulle drömma om, inte för att han inte skulle klara av det kanske men det påminner inte alls om hans spelstil överhuvudtaget! Det känns fräscht helt enkelt. Ofta är det utmärkande organistsolon, vilket jag egentligen inte är någon större beundrare av, men Jon Lord gör det bra och kompletterar Steve Morse på ett väldigt bra sätt och det här blev förresten hans sista skiva med bandet innan han lämnade dem för en annan typ av karriär som kompositör. Ska vi prata nackdelar så kan jag konstatera att man får lite för mycket musik, det blir lite segt och lite jobbigt att lyssna igenom hela vägen så att säga. Några av låtarna kanske man kunde tagit bort och gjort det till en mer komprimerad upplevelse istället. Hur som helst så tycker jag att det är mycket bättre än Purpendicular även om den inte når höjderna av The House of Blue Light.

7/10