Deep Purple – Abandon – 1998

Samma sättning som på förra skivan – Purendicular, det vill säga Ian Gillan, Roger Glover, Ian Paice, Jon Lord och Steve Morse på gitarr. Jag finner att den musikaliskt pekar bakåt mot mer klassisk hårdrock, vilket inte var så uttalat på förra skivan även om det samtidigt är uppenbart att Steve Morse är den vitamininjektion som bandet så väl behövde och bidrar med ett gitarrtekniskt modernare sound. Lite motsägelsefullt låter det allt eller hur? Men det är faktiskt precis så det låter, traditionellt och samtida på samma gång. Steve Morse spelar på ett sätt som Ritchie Blackmore aldrig skulle drömma om, inte för att han inte skulle klara av det kanske men det påminner inte alls om hans spelstil överhuvudtaget! Det känns fräscht helt enkelt. Ofta är det utmärkande organistsolon, vilket jag egentligen inte är någon större beundrare av, men Jon Lord gör det bra och kompletterar Steve Morse på ett väldigt bra sätt och det här blev förresten hans sista skiva med bandet innan han lämnade dem för en annan typ av karriär som kompositör. Ska vi prata nackdelar så kan jag konstatera att man får lite för mycket musik, det blir lite segt och lite jobbigt att lyssna igenom hela vägen så att säga. Några av låtarna kanske man kunde tagit bort och gjort det till en mer komprimerad upplevelse istället. Hur som helst så tycker jag att det är mycket bättre än Purpendicular även om den inte når höjderna av The House of Blue Light.

7/10 

Recension: Deep Purple – Stormbringer – 1974

Jag skulle vilja säga att det här är det bästa albumet någonsin med David Coverdale på sång. Men det är inte riktigt så jag menar, snarare är det just sången som fungerar så bra att gåshuden är beständig och att det till och med resulterar i fuktiga ögonvrår på sina ställen. Men Coverdale är heller inte den enda som sjunger på plattan. Glenn Hughes hanterar basen och sjunger också. Det är kanske denna kombination som ger den fantastiska känslan. Den senare är ju också en erkänt duktig vokalist!

Musikaliskt är det lite annorlunda än det jag förknippar med Deep Purple från den här perioden. Orgelsolona är väldigt tillbakadragna och det är på det hela taget funkigare och jazziga än vad man är van vid. Det känns som att David Coverdale tagit med sig soulen in i bandet och resultatet blir faktiskt enastående!

8/10

Recension: Deep Purple – Machine Head – 1972

Två år efter det legendariska albumet Deep Purple In Rock kom den här plattan – Machine Head. Personligen finner jag det vara en mycket bättre platta än In Rock även om det faktiskt inte är så mycket som skiljer dem rent musikaliskt. Det flummas dock inte ut lika mycket här i olika psykedeliska utsvävningar och det är jag evinnerligt tacksam för då det är en musikalisk inriktning som verkligen inte tilltalar mig! Det känns som om bandets mest klassiska sättning (Gillan, Blackmore, Paice, Glover och Lord) hittat varandra på riktigt här och tycker det är roligt att spela tillsammans. Men med tanke på att det bara blev en skiva till med den här sättningen kanske så kanske det är en bedräglig känsla. Hur som helst så återfinns några av bandets mest klassiska låtar på den här skivan, Highway Star, Space Truckin’ och sist men inte minst dunderklassikern Smoke on the Water. Övrigt material har kanske inte nått samma status men är icke desto mindre kompetenta. 

6/10 

Deep Purple – In Rock – 1970

Det här är inte Deep Purples debutalbum (faktiskt det fjärde) men det första där den mest klassiska av sättningar används. Ritchie Blackmore på gitarren, Roger Glover: Bas, Ian Paice: Trummor, Ian Gillan: Sång och organisten Jon Lord. Plattan innehåller förvisso några av de mest klassiska Deep Purple låtar som gjorts överhuvudtaget – Speed King och Child in Time, och det går inte att argumentera emot deras kvalitativa egenskaper. Men resten av materialet är inte lika klockrent tyvärr, det är ganska tjatiga och flummiga solon, inte bara från Ritchie Blackmores gitarr utan kanske snarast från Jon Lord klaviatur och det blir, i mina öron, ganska påfrestande i längden och alldeles för lite medryckande melodier. Jag vill inte gå så långt som att kalla det hela för flumrock, men baske mig om jag kommer på något bättre ord!?

5/10 

Recension: Deep Purple – Perfect Strangers – 1984

Vad har den här plattan att bidra med till musikhistorien, förutom att själva omslagsbilden kanske toppar listan över de coolaste omslagen någonsin? Jag älskade ju skivan som kom efter den här – The House of Blue Light, och tyckte att det inte kunde bli mycket bättre än så och utdelade det högsta betyget vi kan ge här på Magnifik Musik. Jag har sedan dess skrivit om nästan allt som kom från Deep Purple i den här återföreningsperioden med den klassiska sättningen, eller rättare sagt, jag har faktiskt skrivit om alla skivorna, utom den här då. Man kan fråga sig varför och så här ligger det till: den här skivan sticker inte ut från mängden på något sätt, det är inte dåligt men det är inte bra heller och man kan lyssna igenom hela skivan utan att ens reagera och känna ”jaha, då var den slut ja”. Det betyder ju att man förvisso inte stör sig på den och det är ju naturligtvis bra, men om man heller inte hittar några direkta poänger på den som tilltalar eller åtminstone sticker ut från medelträsket, är det bra? Är det dåligt? Jag vet inte, förmodligen inte det bästa man kan hitta i alla fall! Och det gör ju att man med facit i hand inte kan ge den här skivan ett särskilt högt betyg. Man kan tänka sig att åren som gick mellan den här och förra skivan med samma sättning – Who Do You Think We Are från 1973, som jag för övrigt aldrig har lyssnat på, som är ganska många, har gjort att man behövde den här skivan för att sätta samarbetet till nästa skiva – Den mästerligen The House of Blue Light! Det är kompentent framfört med melodier som är helt ok utan att sticka ut och funkar egentligen att lyssna på men den är inget man lägger märke till.

5/10             

Recension: Deep Purple – The House of Blue Light – 1987

När återföreningen av, det som många kallade för “värdens bästa rockband” var ett faktum och Perfect Strangers såg sitt ljus, var det nog många, liksom jag själv, som införskaffade ett ex bara för att det här vara en skiva man bara skulle ha! Jag hade tidigare självklart lyssnat en del på Deep Purple (Smoke on the Water - Duh!), men det var absolut inget favoritband vid den tidpunkten i mitt liv, jag tillhör väl i och för sig inte heller riktigt den generation som initialt föll för Deep Purple, och blev, måste jag erkänna, aningen besviken på plattan. Skam den som ger sig dock… Tre år senare kom den här plattan – The House of Blue Light, och det var faktiskt den första CD jag införskaffade mig. Det visade sig vara ett band i högform, bråken mellan Ian Gillan och Ritchie Blackmore var inget som visade sig musikaliskt i alla fall! Den ena höjdarlåten efter den andra avlöste varandra och även så här många år efter och med en recension i åtanke, håller den måttet. Bandet kändes tajtare än på den föregående återföreningsplattan och kanske behövde de också ett par år på sig att ”spela ihop sig” igen efter det långa avbrottet sen den klassiska eran.  Det påminner nämligen en hel del om gamla klassiska Deep Purple, man tycker sig nästan känna igen en del klassiker i de här nyare alstren. Till exempel så andas Call of the Wild introt vibbar av klassiska Woman From Tokyo.  Det är genomgående stabila och innovativa gitarriff från Ritchie Blackmore, gärna båda varianterna blandat med varandra och i en enda röra, i kombination med Jon Lords fenomenala orgel- och keyboard spelande som ger en extra dimension åt musiken, Ian Gillans stämma och Roger Glovers basgångar, tillsammans med Ian Paice trummande likaså. (Ian Paice är förresten numera den enda kvarvarande originalmedlemmen i bandet men det är en annan historia.)Men för att slippa att gå in i detalj på varje enskild låt så väljer jag istället att här lägga mina varmaste rekommendationer bakom ett inköp, mycket bättre än så här blir inte en klassisk hårdrocksplatta!

10/10

Recension: Deep Purple – Deep Purple – 1969

Även om det här är ett självbetitlat album är det de facto Deep Purples tredje skiva. Det släpptes i en tid när den klassiska sättningen inte ännu var påfunnen och vokalistrollen innehades av Rod Evans, bassist var Nick Simper, medan övriga tre medlemmar Ritchie Blackmore, Jon Lord och Ian Paice fanns kvar i de flesta andra av bandets sammansättningar. Ian Paice är för övrigt i skrivandets stund den ende av dessa originalmedlemmar som fortfarande medverkar i bandet och alltid har gjort det. Det här är alltså så nära originalsättningen man kan komma och som sådant är det här förstås ett mycket intressant album ur musikhistorisk vinkel om inte annat. Rod Evans är väl ingen ekvilibrist bakom mikrofonen kanske, men jag tycker han fungerar utmärkt. Nick Simpers kompetens vet jag inte om jag riktigt kan bedöma, men jag har i alla fall inget att klaga på! Musikaliskt borde man dock kanske inte tycka om det här särskilt mycket, åtminstone inte med bakgrund av vad jag tidigare har skrivit om Mark II sättningens skivor och deras psykedeliska utsvävningar, till exempel Deep Purple in Rock som jag tyckte var alldeles för psykedelisk för min smak. Den här kom året tidigare och borde rimligen vara minst lika psykedelisk men det är den inte riktigt. Det finns orgelsolon från Jon Lord som inte liknar denna värld och som egentligen inte borde få finnas. Eller rättare sagt så borde de inte vara särskilt tilltalande för mig men det är de! De är ungefär vad man förväntar sig att de inte ska vara och så tvärtom. Det låter krångligt eller hur? Rod Evans sköter sig som sagt var bra som sångare och låtmaterialet som väl förvisso får räknas som psykedeliskt är också progressivt och jag vet att många anser just den här plattan vara någon form av milstolpe just när det gäller progressiv rock. Jag har inte jättebra koll på området men jag förstår helt klart vad som menas. Det är riktigt bra! I original kom förstås den här skivan ut på vinyl och på återutgivningen i CD formatet finns det även ett antal bonusspår som också håller mycket hög kvalitet. Det är andra versioner av de låtar som redan finns med och så två versioner av en låt som heter Emmaretta som är helt fantastisk egentligen. Ska man enbart lyssna på originallåtarna så avslutas skivan med April, som har ett väldigt långt och episkt intro som definitivt sneglar åt det klassiska hållet. Kanske plattans bästa låt men det är svårt att avgöra några egentliga utmärkande egenskaper eftersom det är så god och jämn kvalitet tvärts över hela plattan. Det är mycket orgelsolon överlag och det är inte mycket Ritchie Blackmore och helt klart en platta långt över mina förväntningar!

8/10