W.A.S.P. – Still Not Black Enough – 1996


Jag skriver i texten nedan att jag slutade köpa skivorna efter den tredje. Det är sant, men det är också sant att jag, sedan jag skrev texten, har införskaffat allt med bandet om numera har rätt bra koll på hela diskografin!

Mitt intresse för W.A.S.P. falnade egentligen ganska snabbt och jag har mycket liten relation till vad som gjordes efter de första två plattorna och jag slutade köpa dem efter den tredje – Inside the Electric Circus, vars turné jag också bevittnade live. Hur som helst så tyckte jag att det redan på dessa album började gå utför och även om debuten var fulländad, rå heavy metal så verkade det som om finlir var det Blackie Lawless och grabbarna egentligen ville syssla med och inte de enkla låtar med raka riff som karaktäriserade den första plattan. Nåja… Jag kom i alla fall över den här plattan och ville höra vad mina gamla idoler hittat på sedan sist. Det är deras sjätte studioalbum, eller Blackies studioalbum egentligen, för det är han som sköter showen och ingen av de andra originalmedlemmarna finns längre kvar. Hur som helst så blev jag väldigt positivt överraskad av de medryckande melodierna, även om de ingalunda är lika raka och enkla som på debuten. Blackie är en riktigt duktig sångare och han förmedlar känslan i musiken väl. Det är kontrollerad heavy metal och man kan inte låta bli tycka om det. Dessutom innehåller plattan en riktigt trevlig ballad, i ordets mest ambitiösa form och det är något jag aldrig hört Blackie framföra förr. För jag räknar inte Sleeping in the Fire och liknande som regelrätta ballader. Ambitionen att chocka, som var så övertydligt närvarande i bandets tidigaste period verkar helt borta och jag tycker det klär musiken att ha denna, lite mer mogna, approach. Innehåller också lyssningsvärda versioner av Tie Your Mother Down av Brian May och AC/DC:s Whole Lotta Rosie och överlag en riktigt bra platta faktiskt!


8/10

W.A.S.P. - The Headless Children - 1989



Mellan den här och förra skivan Inside the Electric Circus passade grabbarna på att släppa en liveskiva – Live… in the Raw. Förutom livematerial innehöll den några låtar som inte finns på någon annan officiell studioplatta men jag vet inte riktigt om jag tycker att den borde räknas som en riktig skiva i de här sammanhangen i alla fall. Det får räcka att ta med fullständiga studioalbum helt enkelt. Dock bör de studioinspelade spåren från Live… in the Raw omnämnas, för åtminstone något av dem är riktigt bra. The Manimal liksom Harder Faster skrevs direkt för skivan och Scream Until You Like it som var filmmusik till Goulies II är riktigt bra och medryckande. Jag gillade The Manimal också men den hade inte riktigt samma melodiska hook.

I bandet är det en liten förändring i och med att man har bytt trummis sedan sist. Ny trummis är istället Frankie Banali mest känd som trumslagare i Quiet Riot. Men det är inte allt. Musikaliskt är det milsvid skillnad mellan det här mer mogna albumet och det förra ganska publikfriande. Det är mycket mer genomarbetat sedan sist och det är hur tydligt som helst att Blackie Lawless velat utveckla både sig själv som låtskrivare och bandet också. Det är inte längre bara texter om sex, droger och rock n’ roll utan mycket mognare. Musikaliskt är det också en ganska jämn skiva, allt material håller en ganska hög kvalitativ nivå och det kan man ju inte klaga på.

Däremot kan jag inte påstå att jag direkt gillade den här skivan när den från början dök upp i skivhandlarna. Den var på tok för mjäkig, för mycket finlir jämfört med den första plattans medryckande tongångar. Men den har åldrats med behag och blivit bättre med åren. Versionen av The Whos The Real Me är väldigt bra och jag gillar att det inte finns någon rädsla för att spela in covers på skivorna, även fast succén blivit ett faktum. Det är ett sätt att hålla sig på jorden, leverera bra musik och samtidigt hylla dem man själv beundrar som musiker. W.A.S.P. är överlag väldigt duktiga på att göra bra covers!

På den här skivan finns också en låt om bandets gitarrist Chris HolmesMean Man som passar honom som handen i handsken om man vet något om honom och hans liv och leverne. Det är en väldigt medryckande låt som nästan andas lite av de tidigare skivornas rakhet och den blev också singel ihop med The Real Me och Forever Free. Men det är som sagt ganska jämn kvalitet på låtarna på skivan och det innebär att de enstaka låtarna egentligen inte sticker ut direkt från mängden. Det är väl ett par stycken, som de jag redan har omnämnt, men inte mycket mer. Men det är en hög standard tvärs över och jag har sett uppgifter på att det här faktiskt skulle vara det album som har sålt mest av alla W.A.S.P. album fram till och med det senaste.


Hur som helst markerar skivan onekligen en ny start för bandet. Man byter stil helt och hållet, lämnar den tidigare stilen som inneburit väldigt raka melodier och lockat ungdomar kanske, och söker en mognare publik och försöker skapa något viktigare än bara glättig heavy metal. Man vill kanske efterlämna något som betyder mera till omvärlden. Därmed inte sagt att de verkligen tappade någon publik längs vägen, jag vet bara att det tog bra många år för mig att inse att det här faktiskt är ett riktigt bra album! 

7/10


Ett par nya Karusell-singlar i samlingen!




Och så en bonus från knäppupp.. :-)


Andra sidan...


Idag i musikhistorien…


… är det 20 år sedan Frank Zappa gick bort vid 52 års ålder. Frank Zappa behöver väl ingen närmare presentation för den som är genuint musikintresserad. Man kan tycka mycket om hans musicerande men jag tror inte att det är särskilt många som är oberörda av hans musik.

Jag kan väl inte påstå att jag själv känner till allt han har gjort utan och innan men jag har lyssnat på en del av hans skivor, köpt på några och sålt några igen. Det är något jag ångrar idag eftersom jag tror att man måste var lite mer kunnig än den genomsnittlige tonårsgrabben för att uppskatta honom. Lyssnar man på honom första gången och inte är beredd på alla rytmförändringar och konstiga melodier lär man nog undra vad fasen det är frågan om.



För min personliga del fick jag tidigt uppfattningen om att han struntade fullständigt i musikens regelverk och bara gjorde som han själv ville. Sedan dess har jag insett att han faktiskt hade full koll på den konventionella tonsättartekniken och bröt mot precis rätt regler för att lyckas nå sin effekt. Det gick upp för mig att man inte kan bryta mot reglerna förrän man till fullo har förstått dem. Det är något Frank Zappa har lärt mig!

Jag är också en stor beundrare av hans intellekt. Han må ha varit en kuf men det finns ganska gott om underfundiga citat att komma med. Dessutom var han ju en ivrig anhängare av ett censurfritt samhälle och debatterade idogt mot de som ville märka olika skivor med varningstexter. Jag har inget specifikt exempel men alla känner väl till den lilla märkningen ”Parental Advisory” som så småningom kom ur denna debatt.

Zappa hade förstås en egen etikett: WARNING/GUARANTEE: This album contains material which a truly free society would neither fear nor suppress... In some socially retarded areas, religious fanatics and ultra-conservative political organizations violate your First Amendment Rights by attempting to censor rock & roll albums. We feel that this is un-Constitutional and un-American.




Den mest kända låten med/av Zappa torde vara Bobby Brown Goes Down som är tämligen kommersiell. Det finns annat som inte är lika lättlyssnat…

W.A.S.P. - Inside the Electric Circus - 1986


Eftersom Randy Piper hoppade av efter förra skivan – The Last Command, har Blackie Lawless nu, förutom att agera vokalist, antagit rollen som gitarrist i bandet. Ny medlem är Johnny Rod – tidigare i King Kobra, som togs in just för att Blackie skulle slippa spela bas, vilket han tydligen inte gillade. Johnnys egenskaper som bakgrundssångare är förstås inte helt oviktiga heller, men någon större skillnad i soundet är det inte. Det är en samling ganska mediokra låtar som möjligen hålls samman av temat i titelspåret. Det är i och för sig en ganska lös sammanhållning i så fall och eftersom ”the electric circus” syftar på turnélivet och det bandet får se i publikhavet från sin plats på scenen kommer man väl undan med ungefär vad som helst.

Jag såg bandet live, som förband till Iron Maiden, på den här turnén och var väl inte jätteimponerad av deras liveframträdande heller. Jag inser förstås att man inte kunde ha sämre timing. Det var lite för sent för deras mest spektakulära dagar och lite för tidigt för deras mer mogna period. Jämför man med första skivan finns det inga som helst ambitioner att chocka publiken eller att chocka etablissemanget längre. Det är ganska snäll musik som man knappast höjer på ögonbrynen för. Och framförallt inte anno 2010!

Hur som helst är det här en jämnare skiva än den förra – The Last Command, men det behöver absolut inte vara något positivt. Tvärt om i det här fallet faktiskt. Låtarna är mer mediokra än tidigare och om jag har förstått det hela rätt är inte Blackie Lawless särskilt nöjd med den här skivan själv. Nu är ju han i och för sig känd för att vara enormt självkritisk och perfektionist ut i fingerspetsarna men jag tycker ändå det säger lite om produktionen. Några låtar sticker förstås ut från mängden: titelspåret Inside the Electic Circus, i någon mån 9.5. –N.A.S.T.Y.  men framförallt I Don’t Need No Doctor, som ironiskt nog är en cover av en Ray Charles låt. Jag tycker W.A.S.P. gör en utmärkt version av låten även om den är förklädd till den milda grad att den är omöjlig att förknippa med upphovsmannen. Men som jag varit inne på tidigare har W.A.S.P. historiskt sett inte varit rädda för att inkludera coverlåtar på sina skivor. Och faktum är att Uriah Heeps Easy Livin´ i W.A.S.P.s version är ytterligare en låt som sticker ut från mängden. Resten av albumet är absolut inte dåligt och är förstås lyssningsvärt, inte minst ur ett musikhistoriskt perspektiv, men det är lite för jämntjockt för min smak. 

6/10


Idag i musikhistorien...


... fyller Roger Glover, mest känd som basist i Deep Purple och Rainbow, 68 år!


... fyller Billy Idol 58 år!

Cherie Currie längst till vänster

... fyller Cherie Currie 54 år! Cherrie är mest känd för att ha varit sångerska i tjejrockbandet The Runaways.


... är det 31 år sedan Michael Jacksons platta Thriller släpptes!

Nytt album med BOSTON!


Life Love & Hope släpps 2013-12-03
En stor händelse, Boston släpper ju inte nya plattor så ofta...

U.D.O. – Rev-Raptor – 2011


Jag känner inte att det finns så mycket mer att säga om U.D.O.s skivor än vad jag redan har gjort. Det är i stort sett rätt bra men inget vidare minnesvärt. Med det menar jag att efter en genomlyssning eller två finns det inget som har satt sig. Inget man direkt kommer ihåg som står ut från det andra. Kanske är just den här skivan något bättre på det än genomsnittet av skivorna men det är fortfarande inget häpnadsväckande. Man skulle kunna säga att U.D.O. står för hårdrockens hissmusik. Jäkligt bra hissmusik i och för sig…


7/10

Min kärlek till visan!

Cornelis Vreeswijk

Följande text skrevs egentligen för en tidning vars namn vi ska lämna utanför det här. Anledningen till att krönikan nu publiceras här istället, är att man från tidningsredaktionens håll inte riktigt uppskattade det språkbruk med diverse runda ord som jag kände var nödvändigt för krönikans utformning. Det fanns helt enkelt inget sätt att skriva runt dem och samtidigt behålla kontexten av vad jag ville ha sagt.

Jag vet faktiskt inte riktig när jag upptäckte visan som sådan. Helt säkert är att jag inte upptäckte det som skulle komma att blir visornas mästare – Cornelis Vreeswijk, förrän efter hans död 1987. Den första skivan som införskaffades var Cornelis klassiker vol 2. Jag minns det så väl. Anledningen till att det blev just denna samling var självklart tillgången men också att den innehöll Brevet från Kolonien som var den enda visa jag egentligen kände till av Mäster Vreeswijk vid den här tiden. Det var en magisk upplevelse. Jag blev genast förälskad i hans sätt att behandla det svenska språket, hans sätt att rimma, hans sätt att skoja till det. Det tog inte lång tid förrän jag hade flera nya favoriter på den där skivan.

Tiden gick och jag blev mer eller mindre besatt av det Vreeswijkska. Fler och fler skivor införskaffades och jag började lära mig fler och flera av dem på gitarren. Mest förtjust är jag än idag i de tidiga kvicka visorna jämfört med de senare, som man väl får kalla för vackrare egentligen. Det är mer poesi ju närmare döden man kommer men humorn var mer tilltagen förr. Det fanns en tid när jag nästan inte lyssnade på något annat. Cornelis hade styrkan av att alltid ställa sig på de svaga och utstöttas sida. Han visste hur det var att vara utanför och allt det där. Som gammal hårdrockare kände jag väl lite extra för det. För oavsett vad man tror, så är inte alla hårdrockare Satanister, i grund och botten handlar mycket om alla människors rätt till lika värde och det var något som Cornelis lyckades väl att förmedla.

Som vissångare var Cornelis egentligen bluessångare och det hörs på många av hans alster. Nu talar vi alltså om blues i sin allra renaste form, tänk Lead Belly och Josh White, som Cornelis själv refererar till under några liveinspelningar. Tänk också Woody Guthrie som i och för sig får sägas vara mer Folk än blues men trots allt i samma fåra av akustisk musik. Lyssnar man noga hör man att det ofta är samma eller liknande ackordsföljder, där ett B7 ger liv åt melodin.

Folklår med Bengt Sändh och Finn Zetterholm
Som yngling var jag också snabb med att införskaffa Folklår – våra allra fulaste visor, med Bengt Sändh och Finn Zetterholm. Visorna är fula i det avseendet att man inte har förskönade någonting. Handlar det om könsumgänge sjunger man helt enkelt knulla och refererar man till könsorganen är det Kuk, Balle, Fitta och Mus som gäller. Sångerna i sig är gamla och inte skriva för skivan som jag en gång faktiskt trodde. De har en historia och trots sina runda ord är det en skam om de blev bortglömda. Jag älskar de här visorna men har inte riktigt mod nog att spela dem i vilken sammanhang som helst.

Detsamma kan gälla Johnny Bodes sånger som också präglas av ”snusk”. Vem av oss har inte i alla fall hört talas om Bordellmammans visor? Alla har kanske inte hört dem i sin helhet men visst är det så att de har satt sig i den svenska folksjälen. Några av dem torde vara så kända att man inte behöver nämna mer än titeln för att folk ska känna sig hemma. Den mänskiga naturen tycks ha lätt för att minnas och ta till sig det ”opassande” i sånger som Runka mig med vita handskar på eller Neger Joe. Skillnaden mellan de här visorna och de som bara söker uppmärksamhet, är att det finns en tanke; en början och ett slut, en handling som löper från början till slut och det till en vettig melodi. Vem som helst kan väl sjunga in fula ord på skiva, men det märks ganska stor skillnad när man gör det för uppmärksamhetens skull.

Johnny Bode

Fred Åkerström

Näste man till rakning är Fred Åkerström. En vissångare man naturligtvis inte få glömma bort! Det var han som under sin livstid alltid avslutade visfestivalen i Västervik. Och hur mycket jag än älskar Cornelis så är det Fred som bär kronan när det gäller inlevelse! Det spelar egentligen inte någon roll vad det är han sjunger om, han får oss alltid att uppleva det som att han tror till bristningsgränsen på det han sjunger om. Det spelar ingen roll om det är sjömansvisor eller Balladen om Joe Hill. Men mest av allt verkar han tro på Ruben Nilsons visor. Med sin första skiva fick han även mig att upptäcka denne fantastiske visdiktare. Jag har från min upptäckt till dags dato slukat allt jag har kommit i kontakt med skrivet av honom. Allt inte sjunget av Fred Åkerström utan även med artister jag inte har hört talas om innan och knappast ens minns heller. Åter igen, liksom jag påbörjade den här krönikan med, är humorn väldigt närvarande. Här handlar det allt som oftast om galghumor och jag njuter av den i fulla drag. Jag är faktiskt en smula avundsjuk på Ruben eftersom han besatt en förmåga att skriva som jag önskar att jag själv hade. Det är högoktanig ironi på allra bästa manér, omskrivningar som inte är av denna världen och helt enkelt språklig ekvilibrism!

En senare bekantskap är Allan Edwall som kanske har funnits i mitt medvetande de senaste fyra åren. Det kanske är tre, det kanske är fem. Vem har egentligen koll på tiden. Hans visor är lite annorlunda jämfört med dem jag tidigare nämnt. Det finns visserligen ett visst mått av ironi och humor i dem men det är ändå mer rakt på sak och synnerligen samhällsmedvetet politiska! Det har inte förekommit någon överproduktion från hans sida, åtminstone inte som jag är medveten om, så lyssnar man på vad han sjunger om så finns det en klar historisk prägel i texterna.
Allan Edwall

Med allt det här i bagaget öppnar man också upp för andra, okända förmågor. Det är inte särskilt ofta man får tag i något numera eftersom skivindustrin numera inte fungerar riktigt på samma sätt som förr. Den illegala nedladdningen och Internets utbredande har gjort att det i princip inte finns några fysiska skivbutiker kvar längre. Detta innebär i sin tur att man själv måste ha koll på allt som kommer, om det nu inte råkar vara en storsäljare som hamnar på topplistorna. Dessa är enkla att få tag i, de finns för bövelen på varenda mack numera. Men är det udda vissångare man är ute efter sår man lite på slumpen och på begagnatmarknaden. Jag har haft turen att hitta ett par roliga grejor på sista tiden och det för en spottstyver till råga på allt. Är det någon som är hört talas om Tjocka Pojkar? Inte fantastiskt men klart tillräkligt intressant för att plocka fram då och då. Häromdagen fick jag tag i ett par bröder, jag har glömt deras namn, som sjöng och spelade Allan Edwall. Fantastiskt bra! Kanske inte lika bra som originalen men det är det väl ingen som begär heller kanske?

Om Ni undrar över alla dem som jag inte nämner till exempel: Carl-Anton, Maritza Horn, Stefen Demert, Lars Demian, Ewert Ljusberg, Margareta Kjellberg och Olle Adolphson beror det på att jag inte riktigt är så fäst vid den typen av visor dessa representerar eller för att jag helt enkelt inte vet tillräckligt för att inkludera dem. Jag älskar visserligen Olle Adolpsons Balladen om det stora slagsmålet på tegelbacken och Mats Paulssons Visa vid vindens ängar, men jag måste utforska mycket mer om det ska bli någon längre text om dem. Men vem vet, det kanske blir en fortsättning någon gång i framtiden. Vem har sagt att det är bråttom? Att skynda långsamt lär vara det mest trivsamma sättet…




W.A.S.P. - The last Command - 1985


Det här är inte ett lika klockrent album som debuten som kom året tidigare. Det är inte lika enkla och raka melodier och låtarna känns mer, jag vill inte säga komplicerade, men åt det hållet i alla fall! Det är mer finlir och det känns mer skrivet än vad det gjorde på debuten där det vara mera som om rå energi strömmande ut ur högtalarna. Jag vill inte påstå att det är något dåligt egentligen men det musikaliska materialet är av en sådan natur att det blir lite mera alldagligt än vad som var fallet på debuten. Ett steg mot det som komma skall är det naturligtvis, men det var ju inget man kände till vid tillfället för den här plattans release. Om bytet av trumslagare från Tony Richards till Steve Riley har något med saken att göra vet jag inte om jag är kapabel att avgöra.


Det finns flera riktigt bra låtar; inledande Wild Child som kanske är plattans absolut bästa låt, Ballcrusher, Fistful of Diamonds, Jack Action, Blind in Texas, som är en personlig favorit och avslutande Sex Drive står alla ut från mängden. Och plattan är helt klart betydligt jämnare än föregångaren även om låtar som Cries In The Night, titelspåret The Last Command och Running Wild in the Streets drar ned helhetsintrycket en smula. Den sistnämnda är förresten en cover och som det visar sig kommer det att bli något av ett stående inslag på många av W.A.S.P.s kommande skivor. Det här var sista skivan med Randy Piper på gitarr eftersom han senare gav sig av för att spela med Alice Cooper

7/10


Fight – War of Words – 1993


Det här är en platta som har hade tänkt skriva om för länge sedan. Sen glömde jag bort det och ägnade mig åt något annat istället. Sen tog jag fram och lyssnade på den, skrev inget, stoppande undan den igen och nu har jag plockat fram den igen! Den här ’gången ska det banne mig bli av att jag skriver några rader om den!

Det är alltså den första skivan av projektet Rob Halford startade när han hoppade av från Judas Priest. Det sägs att det här var själva anledningen till att han hoppade av, att Judas Priest inte var hårda nog. Jag vet inte hur stor sanningshalten är i det ryktet men han lämnade i alla fall Judas Priest och satte igång med det här bandet. Elaka tungor sa att Rob numera sysslade med imitation av en musikstil han själv hade varit med att inspirera till. För det här låter inte som Judas Priest överhuvudtaget. Inte ens i närheten av Painkiller som annars är en snabb och tung platta. Det här är mycket råare och man har jämfört soundet med Panteras. Jag lägger ingen värdering i det. Det är säkert en alldeles utmärkt jämförelse, mina kunskaper om Pantera är tyvärr alldeles för begränsade i nuläget för att jag ska ha någon egentlig åsikt om hur det egentligen ligger till.

Men det är hård och rå musik. Det är dubbla baskaggar och soundet ligger på gränsen mellan Heavy-, Thrash-, och Industri Metal. Det är förbannat bra! Från början hade jag nog lite svårt för det eftersom jag på den tiden var mera inne på de enklare, renare, sounden. Numera kan jag uppskatta brutaliteten på ett helt annat sätt. Självklart har Rob Halfords röst huvudrollen och det var nog även den som gjorde att jag initialt hade lite svårt att ta till mig skivan. Jag var vad vid den höga pitchen som Rob hade gjort sig känd för i Judas Priest. Den var inte frånvarande på War of Words men heller inte allestädes närvarande. Att säga att han growlar till det vore en överdrift men det är helt klart så att han också tar till de nedre registren i flera låtar.

Det är trots den aggressiva ljudmattan mycket melodiösa melodier. Det är lätt att hitta rätt när man sjunger med som man lätt tenderar att göra med musik man tycker om. Det funkar alldeles utmärkt att – hellre än bra – kraxa med i de flesta låtarna. Det är precis det jag gillar. Oavsett hur hårt och tufft det låter finns det alltid en vettig melodi där. Alla låtarna når inte en absolut toppklass men det är tillräckligt många för att man ska vara oerhört förlåtande mot det som inte riktigt når de högsta höjderna. Och ska vi vara helt ärliga finns det inget som är sämre än riktigt bra på skivan. Det skulle väl i så fall vara den gömda bonuslåten Jesus Saves som har en lite annorlunda ljudkvalitet om vi ska uttrycka oss vårdslöst. Det är en bra låt egentligen, det är bara det att den låter lite sunkigt.

9/10

Köp den här: CDON


David Bowie – Hunky Dory – 1971



Jag vill inte påstå att jag är någon kännare av David Bowies musik. Häromåret fick jag dock lust att utforska några skivor av/med denne man för att utöka referensramen. Det blev förstås inte av att jag skrev något om något av albumen – förrän nu!

Jag hörde någon gång att tycka om David Bowie skulle vara ungefär det samma som att säga att man tycker om musik. Påståendet bygger förstås på hans mångsidighet och det ligger kanske något i det. Men övermusikaliska personligheter som David Bowie har också en stor nackdel. Deras musik blir sällan lättillgänglig och det är fallet även här.

Första halvan av skivan är väl lite bättre i detta avseende och det finns lite melodier som är riktigt trevliga faktiskt. Ju längre albumet håller på desto svårtillgängligare blir det – generellt talat. Det finns ett par riktiga kanonlåtar som avviker från de övriga och som faktiskt är tämligen lätta att ta till sig. Den ena är förstås Life on Mars? medan den andra är den mindre kända Song for Bob Dylan på plattans andra halva. Även inledningsspåret Changes blev singel.

Men det är som sagt inte den lättaste musiken att lyssna på och det är också dess akilleshäl. Det blir tröttsamt att lyssna på David Bowies form av glamrock en längre tid även om enstaka låtar kan funka hur bra som helst. Betyget avser skivan som sådan, spelad i sin helhet.

5/10



Nytt album med Saxon - Unplugged and Strung Up


Release idag!

W.A.S.P. - W.A.S.P. - 1984


Under den tid som OKEJ var en tidning som gick att läsa, kanske beroende på min egen ålder vid tidpunkten, presenterades ett extremt band som åt rått kött på scen och dessutom hade en naken kvinna som de torterade. Med dagens mått mätt låter det förstås inte extremt men under åttiotalets första halva orsakade detta så mycket ramaskri att självaste Siwert Öholm var tvungen att debattera om detta i TV. Det cirkulerar ett klipp av detta på youtube och liknande ställen men jag tycker inte att det är något bra klipp. Visserligen kanske Siwert Öholm inte var känd för att låta andra komma till tals, men det här klippet är kortat på ett sånt sätt att det blir riktigt absurt och det gillar jag inte. Var man inte med under Siwerts aktiva tid som debattör kanske man tror på att det verkligen gick till så och det vill jag alltså bestämt hävda att det inte gjorde!

Hur som helst så kallade sig bandet W.A.S.P. och punkterna mellan bokstäverna orsakade oräkneliga tolkningsmöjligheter om vad bandets namn egentligen betydde. Ett av de mest kända försöken till förklaring är väl We Are Satans People som var en oerhört poplär uppfattningen under bandets tidigaste år. Man kan till och med fortfarande höra folk som tror att detta är precis vad förkortningen står för. Andra förklaringar är till exempel: White Anglo-Saxon Protestant, som visserligen är en legitim förkotning, men som känns osannolik med tanke på Blackie Lawless indianska påbrå! Slutligen vill jag ta upp möjligheten We Are Sexual Perverts, som Blackie Lawless också förnekar som det korrekta svaret. Min personliga uppfattning om saken är att Blackie och grabbarna ville mystifiera sig själva, skapa debatt och sticka ut från mängden och det lyckades de ju med! Dessutom har ett namn med enbart versaler den egenskapen att de syns mycket lättare i en lista bland en massa annat!

Första singeln – Animal (I Fuck Like a Beast) ansågs för provocerande för den amerikanska marknaden och eftersom man var rädd för att skivan skulle bannlysas från skivbutikerna inkluderades inte denna på debutskivan. Det är inte svårt att förstå vilken massiv prostestanstormning låten orsakade i mitten av åttiotalet och även om jag absolut inte är för någon form av musikalisk censur kan jag konstatera: I come around round, come feel your love, Tie you down down, I come steal your love – S&M eller sex blandat med våld så det skriker om det! Jag är dock av den fulla uppfattningen att låten inte fick sitt ursprung på grund av någon rebellisk nerv hos upphovsmannen utan snarare kallt beräknande och ett kalkylerat ett sätt att synas. All publicitet är bra publicitet kanske? Hur som helst så gillar jag låten mycket, den har en bra hook och den representerar bandets första dagar mycket bra!


Men även de låtar som faktiskt fick rum på debutalbumet representerar den tidiga perioden bra. Det är texter om våld och sexualitet och väldigt lätta att ta till sig om man befinner sig i rätt målgrupp. I Wanna Be Somebody talar till de som inte riktigt har hittat sin plats i livet och gärna vill göra något meningsfullt kanske. Vanlig tonårsångest kan man väl säga. Det var också, enligt mitt tycke, den överlägset bästa låter under den tid när det begav sig. Även L.O.V.E. Machine stod ut från mängden och gör det än i dag. En rak enkel melodi som romantiserar sexualitet och egentligen har ett alldeles förkastligt budskap. Bättre budskap har heller inte B.A.D.: B.A.D.-Bad, make your mom and daddy sad men den har en stark hook och sätter sig lätt!

Och när vi ändå är inne på det rebelliska är det väl omöjligt att inte kommentera School Daze, en låt som man förstås som skoltrött tonåring har väldigt lätt att ta till sig: School Daze, school daze, I'm here doin' time / School daze, school daze, my age is my crime / School daze, school daze, I'm here doin' time / School daze, school daze, I'm attending hell high. Liksom de exempel jag tidigare talat om har den förstås, ur ett mera vuxet perspektiv, ett fullkomligt förkastligt budskap men onekligen tilltalade den och hela skivan också för den delen den yngre publik som den faktiskt riktar sig till. Och jag kan fortfarande än idag tycka om den insinuerade kritik mot den amerikanska hjärntvätt som den dagliga ramsa eleverna börjar sin dag med som låten inleds med: I Pledge Allegiance to the flag of the United States of America and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.


Självklart handlar det om en platta som är lite ojämn, vissa låtar är bättre än andra, men på det hela taget är det ett utmärkt debutalbum. Jag gillar generellt förstaskivor, de brukar ha ett lite rakare och ärligare sound än vad som brukar följa och den här plattan är inget undantag. Jag rekommenderar den verkligen till dem som vill upptäcka W.A.S.P.s första tid eller som vill komplettera sin referensram kring den här tiden av heavy metal! 

8/10


W.A.S.P. – Unholy Terror – 2001


Det här måste vara W.A.S.P.s absolut menlösaste platta. Det är kanske inte den sämsta men till och med Kill Fuck Die ger faktiskt mer än den här även om den suger hårt! Det finns liksom inget att hänga upp sig på här. Det är inte ens dåligt, det är bara tråkigt. Det finns inga direkta melodier som tilltalar, undantagen är dock två – Who Slayed Baby Jane? Och Wasted White Boys som för tankarna till en större era än vad den här plattan klarar av att prestera.

Det var sista plattan som Chris Holmes medverkade på i sin andra vända i bandet. Blackie Lawless har skrivit rubbet och jag undrar lite vad han har sysslat med när han producerade skivan. Blackie brukar ha huvudet på skaft när det gäller ljudkvalitet men efter Kill Fuck Die och Helldorado som föregångare tog det kanske ett tag innan han fick ljudbilden rätt. Jag gillar inte soundet alls. Basen är så blöt att man kan ro i den och det finns ingen snärt i trummorna heller. Det låter helt enkelt platt och intetsägande!


4/10

Bengt Sändh & Finn Zetterholm – Hemtjörda Visor – 1969/1990


Anledningen till att jag har satt ett snedsträck ovan är att Lpn kom ut 1969 medan CD utgåvan inte såg dagens ljus förrän 1990. Jag tror att det var första skivan jag införskaffade med Bengt Sändh och Finn Zetterholm, möjligen med undantag för Folklår – våra allra fulaste visor.

Hur som helst gillade jag den skarpt och den banade väg för den fascination kring dessa båda herrars visor jag allt sedan dess haft. Framförallt är jag mycket förtjust i Finn Zetterholm repertoar (sorry Bengt). Han har ett mer subtilt sätt att uttrycka sig på vilket passar mig mycket bättre. Men nu hade jag inte hört just den här skivan på länge. Jag har lyssnat på en del annat material men inte just på denna. Det slår mig att det inte tar särskilt lång tid för mig att tröttna på låtarna. Kanske har jag redan hört dem till leda, kanske är det så att jag inte längre är lika förtjust i dem? Det känns inte som det finns samma kraft i dem längre, i synnerhet inte i Finn Zetterholms bidrag. Faktum är att jag nu, i denna skrivandets stund, tycker att Bengt Sändhs låtar står sig bättre.

Ingen av de båda herrarna är speciellt snälla mot samhället och det är mycket ironi, mer i Zetterholms kompositioner än i Sändhs. Han kommenterar mera generellt medan Sändh pekar med hela handen på vad han menar.

Plattans bästa låt, i dagens dagsform räknat, står Bengt Sändh för. Det är en lite sak kallad Dygdens Lögn, lägg märke till ordvitsen. Den belyser att vi inte riktigt kan vara säkra på vad som händer i morgon även om vår ambition är att spara våra pengar, tänka på vad vi äter och skaffa oss en fin utbildning. Jag tolkar det som att det är Bengt Sändhs sätt att säga Carpe Diem kanske. Lev idag, i morgon kan det vara för sent!

Hur som helst en platta som var visfantast bör äga! Det är trevliga (elaka) låtar…


7/10


Anthrax – Among the Living – 1987


Det var det här albumet som fick mig att upptäcka Anthrax, det är inget snack om den saken. Jag umgicks vid tillfället med ett ganska stort fan av bandet och fick således en hel del kött på benen, men det var bara det här albumet jag kände att jag var tvungen att ha! Jag har aldrig varit lyrisk över hela plattan egentligen, det är sex av de nio låtarna som jag brinner lite extra för och som i princip inte kan passeras i hänseende av lyssnarkvalitet, av någon! De är så in i h-e bra att det inte finns några begrepp som täcker dem. Så enkelt är det!

Musikaliskt är det förstås Thrash Metal, men med en liten tvist. Anthrax verkar inte ta sig själva på alldeles för stort allvar. De baserar en hel del texter på serietidningar och populärkultur och klär sig inte nödvändigtvis i nitar och läder. Det är lite mer avslappnat så att säga.

När jag skrev om Nick Walls bok om Metallica omnämndes Anthrax trummis Charlie Benante vid flera tillfällen som en extraordinär slagverkare. Jag har aldrig tänkt på det innan men när jag lyssnar på skivan i dagens ljus ligger det verkligen något i det. Normalt lyssnar jag efter medryckande riff från gitarrerna men här är det nästan Charlie Benantes trumslagande som är det mest virtuosa. Det finns också låtar där basen är mer framträdande som riffskapande rytminstrument än Scott ”not” Ians gitarr.

Så vad säger jag då. Mer än hälften av låtarna är helt fantastiska medan de tre som blir över för nöja sig med att bli rubricerade som riktigt bra. Jag tycker helt klart att det är ett album som bör finnas i varje Metal-lyssnares hyllor. Det är på något sätt banbrytande och definitivt det som satte Anthrax på kartan! Skivan tillägnas Cliff Burton som gick bort sex månader före releasen i en bussolycka.


8/10

Children of Bodom – Relentless Reckless Forever – 2011


På Wikipedia står Children of Bodom rubricerade som Melodisk Death Metal. Jag är inte speciellt införstådd med vad det innebär, men musikaliskt är det frågan om tunga trummor och bas, det är egentligen kärnan i musiken. Det är väl i sig inget ovanligt när det gäller Metal-musik men det gäller som att här är ett litet steg längre taget än i normalfallet. Det som jag kan få till just Death Metal är sången, eller skrikandet som jag upplever att det rör sig om. I övrigt skulle jag kalla detta för Thrash Metal tror jag. Det är fan svårt.

Från gitarrerna hör intressanta slingor men väldigt sällan medryckande riff. Jag tycker det är synd för det är helt omöjligt att utröna vad texterna handlar om utan textbladet och finns det inte tillräckligt medryckande bakommusik är det svårt att hitta ett stort andrahandsvärde i skivan. Man blir helt enkelt trött på den ganska snabbt när man väl har hört den en eller två gånger. Jag har verkligen svårt för skrikande sångare men är bara resten bra kan jag stå ut med det i måttliga mängder. Children of Bodom når inte riktigt hela vägen fram, men det är tämligen snyggt producerat och jag klagar heller inte på ljudkvaliteten.


6/10


Torsson – En Svensk Tiger – 1989


Till skillnad från de två föregående albumen – Elmia Jordbruksutställning och Lingonplockning, kom den här inte ut på vinyl före CD-releasen. I alla fall inte med flera års marginal! Dock blev det i mitt fall frågan om att först införskaffa den på vinyl för att några år senare uppgradera till CD-versionen. Den senare har också den fördelen att singeln, som alltså inte finns med på vinylskivan, Rolf Ren, återfinns. Jag kan inte minnas om denna släpptes i samband med julen eller inte men den har onekligen ett juligt tema och ligger sist på CD, där den borde ligga som bonusspår och inte först som det tidigare varit frågan om.

Jag känner mig lite upprepande när jag ska till att beskriva Torssons sätt att behandla de ämnen som avhandlas. Det viktigaste är inte vad det handlar om utan hur det handlar om det. Titlarna är ofta tagna ur en förbipasserande textrad snarare än från en viktig strof i refrängen. Ta till exempel Hett Krut i Hollywood som är en ganska oviktig bok som står i en bokhylla. En Droppe Citron är också den en ganska trivial rad i vilken man beskriver hur man ska locka tillbaka den försvunna kanariefågeln till sin bur. Plattans pärla, åtminstone när det gäller Torsson-texter är onekligen Hans Farsa Var En Barsk Typ Med Fanjunkares Grad, i vilken man bland annat beskriver att man som liten byggde kojor eller lekte olympiad! Det finns ofta poänger i texterna och ibland får man tänka mer än en gång på formuleringarna, men hur i helskotta leker man olympiad? Jag kan inte få in i mitt huvud hur man leker en tidsperiod om fyra år som pågår mellan två olympiska spel…

Musikaliskt sett är skivan helt klart en vidareutveckling av det som tidigare varit. Det låter modernare och man har lekt mera med arrangemangen än tidigare. Det är blåsarrangemang och körer på ett sätt som vi inte har hört förr. Jag tycker personligen att det klär bandet men visst är det lite annorlunda jämfört med tidigare. Man ska inte anklaga Torsson för att förhålla sig på Status Quo även om den röda tråden är uppenbar.

I min ungdom tyckte jag inte att den här plattan kunde mäta sig riktigt mot framförallt den förra skivan, och det tycker jag väl fortfarande inte egentligen. Men man får se dem på lite olika sätt. Det är trots allt några år emellan och det är en utveckling rent musikaliskt. Alla låtar är kanske inte bäst men det är tillräckligt många för att göra det här till ett riktigt intressant och bra album!

8/10


 
Rolf Ren (singel)

Torsson – Lingonplockning – 1989



Liksom debutplattan Elmia Jordbruksutställning, kom också den här skivan under ett annat namn på vinyl några år tidigare (1984). Då hette den En Rökare i Krysset och innehöll några låtar mindre än vad CD-versionen gör. Liksom föregångaren har man valt att lägga in lite bonuslåtar för den ”riktiga” skivan. Det är fantastiska låtar måste jag säga! Man märker också att tiden har gått eftersom inledande Son av Ayatollah innehåller fantastiska rader som Jag är son av Ayatollah, slå niohundra – nolla – nolla. Alltså 90000, numera 112.

Titelspåret är så där fantastiskt beskrivande som Assar Höll ett tal på förra skivan. Man utelämnar ofta de stora händelserna för att fokusera på det triviala och till synes oviktiga. Det slår mig också att Torsson har en fallenhet att använda udda cigarettmärken i sina skildringar. Här är det frågan om Kent! Jag vet i och för sig inte hur udda det märket var när skivan kom till men numera känns det i alla fall inte som det vanligaste märket. Jag tror knappast att det var vanligast i början av 80-talet heller.

Liksom på förra skivan är det frågan om högst personlig musikalitet. Det är inte lika utpräglat här kanske. Åtminstone tar det sig andra vägar. Musiken är inte lika tydligt inspirerad av 60-talet och det finns inte samma influens av Storbritannien och de svenska dansbanden. Här är det frågan om rock som på sina ställen har influerats en hel del av countryn.

Textmässigt är det här kanske det mest fulländade av alla Torssons album. Det är på något sätt skivan som definierar vad Torsson står för. Det är underfundigt samtidigt som det inte har något verkligt poäng. Man hittar ingen sensmoral i Torssons texter, det tillhör i alla fall inte vanligheterna och skulle den finnas där så är den väl gömd.

Det finns en hel del att lära här. Till exempel kan man efter att ha lyssnat på Blodomloppet, redogöra för de olika blodkroppar som finns i miljarder… Man kan efter Radiosignalisten tydligt se Fantomen… (nja, det kräver lite eftertanke) och man kan efter Öresundstwist, som torde vara plattan största och mest kända låt konstatera att alla som åker över Öresund får varsin påse twist. Nödrim så det förslår men roligt är det!

Det här är den skiva med Torsson som jag har allra närmast koppling till. Det finns väl ett par låtar som jag numera väljer att hoppa förbi men på det hela taget har den åldrats väldigt väl och det är fortfarande, efter alla dessa år, en kanonplatta. Kanske Torsson allra bästa!


9/10

En rökare i krysset (Vinyl)

Torsson – Elmia Jordbruksutställning – 1989



Torsson är ett band som hängt med mig ganska länge. Jag kan inte säga precis när det började men jag kan säga att jag lyssnade sönder den kassett där jag hade den här skivans originalvinyl inspelad på. Ursprungligen hette skivan nämligen Att Kunna Men Inte Vilja och gavs ut på vinyl 1980. Det var inte förrän efter CDns intåg som skivan gav ut på nytt under ett annat namn. Man passade också på att inkludera fyra extra låtar som tidigare bara funnits som singel.

Dessa extra låtar är inte mycket att ha egentligen men det finns viss kuriosa med dem ändå. Det västentliga är ursprungslåtarna. Lyssnar man på dem idag har de kanske inte åldrats väl i alla avseenden men det finns ont om musik som har sådan kultstatus som de här låtarna har. Musikaliskt ligger det någonstans mellan rock inspirerad från Storbritannien och dansband från Sverige. Det finns även musikalitet från jazzens och countryns värld och när man blandar ihop alltihop låter det inte som något annat än just Torsson. Lägg där till också Bo Åkerström speciella röst och det går inte att ta miste.

Men det som är allra mest speciellt med Torsson, särskilt i den tidiga karriären, är sättet de behandlar texterna på. Det är fokus på små små detaljer och jag skulle vilja säga att de är experter på att måla upp miljöer med sitt textberättande. Ta till exempel en av mina favoriter – Assas Höll Ett Tal, som egentligen är en sävlig och tröttsam beskrivning in i minsta detalj om hur det gick till när Assar höll sitt tal på Mormors 70 årsdag – bokstavligt. Hans tal handlar om kål… Ja, det är faktiskt precis som det låter men man ser precis hur det såg ut den där dagen framför sig. Det är perfekt beskrivet och det är heller inte enda tillfället.

Skivan är fylld med låtar som numera inte kan räknas som något mindre än klassiker. Klippans Centrum och Det Spelade Bättre Boll lär vara de mest kända av dem men i vanlig ordning är det låtarna som inte är lika ”hit-betonade” som är de som står sig längst även om man inte kan ignorera poesin i några låtar egentligen.

8/10

Att kunna men inte vilja (Vinyl)




System of a Down – Steal This Album – 2002


Är det något man kan kalla System of a Downs musik för så är det väl alternativ?! Jag vet inget annat band som håller på och joxar och trixar lika mycket som dem. Det är hela tiden saker som händer och även om det naturligtvis inte alltid är att föredra så gillar jag allt som oftast greppet. Lite märkligt är det för jag kan under stundom inte för må mig att kalla sången för något annat än rabiat skrikande. I nästan stund är det hur skönsjungande tongångar som helst. Och det symboliserar väl hela bandets musikalitet kan man säga. Det är mellan dessa ytterligheter det svänger.

Nu har jag inte koll på hela SOADs repertoar, men jag vågar ändå påstå att det här inte är det bästa bandet gjort. Man känner igen sig i soundet helt klart och det kräver sin man att lyssna in sig om man är ovan. Första halvan på skivan tilltalar mig mest eftersom det här de största tempo- och stilförändringarna finns. Då skivan är 16 låtar lång lyckas inte kvaliteten hålla riktigt hela vägen. Det blir lite långrandigt men samtidigt ska man komma ihåg att de flesta låtarna ligger mellan två och tre minuter. Det är följaktligen en explosiv skiva som kräver engagemang från första stund.


7/10

Barenaked Ladies – Stunt – 1998


För att kunna vidga vyerna händer det ibland att jag införskaffar skivor som jag inte har någon som helst kännedom sedan tidigare. Detta är en sådan skiva! Jag hade verkligen inte en susning om vad jag skulle få höra när jag beställde den. Namnet fick mig onekligen att tänka på att det skulle kunna vara ett tjejband av något slag. Inte för att jag bokstavligt förväntade mig helnakna tjejer framföra musiken men åtminstone kvinnliga stämmor. Men så mycket av den varan finns det inte!

Det som det däremot handlar om är ett kanadensiskt band som, åtminstone på den här skivan, gör ganska lättsam pop, icke utan en viss humor. Man skulle kunna jämföra med The Beautiful South om man är på det humöret. Det påminner en hel del om den musikaliska lättsamheten men också om texternas humor. Det är väl inte alltid helt uppenbart kanske men visst kan man läsa lite mellan raderna och få fram en viss cynisk inställning. Vissa textmässiga passager är helt fantastiskt formulerade!

Musikaliskt är det inte lika övertygande. Det är helt klart lyssningsvärt och inget man far illa av att höra en och annan gång, men heller inget som jag känner går till historien. Något enstaka undantag finns förstås, bland annat låten Alchohol om jag skulle kunna lyssna på ganska många gånger i rad utan att tröttna. Det finns någon till som kommer upp i nästan samma dignitet men på det hela taget är det fråga om musik som är ganska lätt att glömma bort.


5/10

Steve Harris – British Lion – 2012


Om man ska vara riktigt ärlig så är det faktumet att Iron Maidens grundare och bassist som ger ut en soloskiva efter hundra år, tillsammans med omslagsgrafiken, som är det intressantaste med den här skivan. Det är verkligen inte någon dålig skiva egentligen. Allting är precis så kompentent som man kan för förvänta sig och om man tar sig tid att verkligen lyssna på musiken är det väl avvägd rock. Få låtar, om ens någon, påminner egentligen om Iron Maidens sound och det är väl bra förstås. Varför göra en soloplatta om man ska imitera det man redan har gjort med sådan bravur?

Men några takter finns det som lockar tankarna att tänka på världens kanske bästa hårdrocksband – Iron Maiden. De varken stör eller tillför något till helheten egentligen. De existerar och svårare än så är det inte. Så värst medryckande är det inte men det är lätt att fastna i fällan av förväntningen att det verkligen ska låta som Iron Maiden. Kan man bortse från detta tror jag att man får ett betydligt större utbyte av skivan.

Och för den sakens skull måste jag be att få bedyra att jag tror att jag klarade den bedriften hyfsat. Inte till hundra procent för det tror jag nästan ingen klarar men i alla fall till tre fjärdedelar. Men låtarna sätter sig inte. Det blir kompentent men det blir inte mer. Det blir inte dåligt mer förbannat tråkigt att lyssna på och jag känner heller inget sug av att verkligen ge mitt yttersta för att hitta alla aspekter i musiken. Det blir helt enkelt en platta som eventuellt kan plockas fram någon gång i framtiden som en påminnelse om vad det faktiskt är, med verkligen inget som kommer att frekventeras i min skivspelare!


4/10

Therion – Theli – 1996


Har man lyssnat tidigare på Therion lär man känna igen sig. Det är tung metalmusik ackompanjerad av klassisk orkester och körarrangemang. Rent principiellt gillar jag när man för söker förena olika stilar och därmed skapa något nytt. Här tycker jag dock inte att sounden gifter sig lika mycket som jag skulle vilja att de gjorde. Det finns inte mycket jag känner igen även om jag skulle sätta på skivan igen direkt efter jag har lyssnat på den. Det är helt enkelt inte några tillräckligt medryckande melodier.

Jag har ingen riktigt klar tidlinje över Therions förändringar, rent musikaliskt, i huvudet, men jag vet att det under de tidigaste åren var ett mer eller mindre renodlat Death Metal band och det är anmärkningsvärt vilken skillnad det är på den här musiken jämfört med det mesta annat som finns att tillgå. Therion har helt klart varit ett av förgrundsbanden när det gäller symfonisk metal. Och så är de från Sverige, som de flesta andra band tycks vara när det gäller att skapa nya influenser och stilar. Jämför till exempel med Bathory som nästan helt på egen hand skapade det sound som tusentals andra band sedermera kom att ta efter.


5/10


Tokio Hotel – Scream – 2007



Ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte riktigt var jag ska placera in musik som Tokio Hotel framför. Det är inte pop och det är heller inte rock. Det är sannerligen inte metal men ändå kan man hitta element från alla delarna i musiken. Resultatet blir helt ok men inte fantastiskt.

Det här är deras tredje album men det första på engelska. Deras första två skivor gjordes på tyska och då får man lov att förmoda att de engelskspråkiga låtarna har en större genomslagskraft utanför tyskland. Inte någon gång känner jag ett sug efter att lära mig melodierna för att sjunga med. Det är typiskt skval för min del. Det är något som funkar i bakgrunden och som man för all del kan lyssna mera aktivt på, men det kommer inte att ge några bestående intryck!


5/10

Therion – Deggial – 2000



Internet är fantastiskt! Bara med en enda sökning hittar jag information som beskriver den här plattans titel som ett arabiskt ord för ”falsk Messias” eller ”anti-gud”. Fascinerande! Musikaliskt lär de som är bekanta med Therions musik känna igen sig. Det är paraplygenren hårdrock med en hel del körer och symfoniska inslag. Med andra ord talar vi om symfonisk metal i dess allra renaste form. Här är det inte bara frågan om en sopran som ackompanjeras av metal-musik utan riktigt avancerade arrangemang.

Bandet har förstås en kärna och man använder sedan en massa musiker och sångare i körer och symfoniorkestern. Jag tänker inte ens försöka räkna upp dem här, det är ändå ingen idé…

Jag tycker inte att det är Therions bästa album. Det innebär inte att det inte är intressant att lyssna på men det är heller inget som sätter sig speciellt mycket. Varje gång jag lyssnar på den här skivan är som om jag gjorde det för första gången. Enligt mina egna definitioner är det något negativt men å andra sidan blir ju nyvärdet högre. Man kan upptäcka om och om igen och eftersom det är tämligen komplicerat finns det hela tiden något man missar. Det här är musik som kräver uppmärksamhet, slölyssna inte!


7/10

Megadeth – Youtanasia – 1994



Jag skulle säga att Youthanasia är den naturliga fortsättningen på Countdownto Extinction. Det är ungefär samma publikfriande Heavy Metal och det är melodiskt till den milda grad att det inte är något problem att sjunga med i nästa alla låtarna på skivan. Låter man plattan ligga i flera månader eller år, som det faktiskt har gått sedan jag senast lyssnade på den, är det inga problem att genast minnas texterna och riffen. Detta är för mig ett gott tecken på storhet!

Det är väl inte ett eklektiskt album i strikt mening men det finns olika stilar på det. För min del tycker jag att det är en väl avvägd blandning mellan enormt medryckande riff som i The Killing Road till balladliknande nummer som titelspåret Youthanasia och A Tout Le Monde. Det är texter som betyder något, inte bara ”heavy metal” floskler som lätt kan fylla ut en hel skiva när det gäller mindre framgångsrika band. Dave Mustaine som ligger bakom de flesta framstår som en person som verkligen känner och som är arg på sin omgivning. Det är kommentarer om både det ena och det andra, men faktiskt inte så mycket om krig och förödelse på denna skiva. Det är mer samhälliga och politiska texter som avhandlas här.

Family Tree som behandlar incestuösa förhållanden får mig att se rött. Det är helt enkelt en klockren betraktelse av svaga individer som utnyttjar ännu svagare individer. Man skulle också kunna översätta mycket av kontexten på andra sammanhang, som mobbing. I know they were doing it to you, but don’t try doing it to me belyser väl det som de allra flesta är överens om numera. Att de som begår övergreppen ofta själva har varit utsatta.

Blood of Heroes känns som om den skulle kunna vara skriven med filmen med samma namn i åtanke. Själva meningen är väl att hjältar lever för evigt i våra hjärtan, liksom de nära och kära gör i A Tout Le Monde. En låt som Dave Mustaine dementerat skulle handla om självmord. Nåja, jag tror vad jag vill om den saken. Var och en tolkar efter eget huvud och det är väl också det som är det fina med texter. Upphovsmannens intention är en sak men det är heller aldrig fel att tolka på något annat sätt som lyssnare. Hur kan en uppfattning vara fel?

I Thought I know it All är för mig en personlig text om det inre psyket, ensamhet kanske. Och vetskapen om att det alltid finns en mening med det som händer. Man är aldrig ensam även om det kan kännas så ibland. Det finns alltid någon någonstans som sitter i samma båt och känner likadant.

Avslutningsvis kommer Victory som är svårt att tolka på något annat sätt än att Dave Mustaine kommunicerar ut sin framgång. De flesta vet väl att han har haft en historia av att gå i konflikt med folk, inte minst Metallica, ett band som han en gång ingick i. Hur han har skött sitt humör ska vi kanske inte filosofera kring men det känns lite som att Dave Mustaine har haft ett behov av att bevisa något och att den här låten är ett sätt att konkretisera saken. Rent textteknisk är det en fulländning enligt min åsikt. Den är nämligen skapad av titlar och textfragment från tidigare låtar. En mycket intressant idé!


9/10