Det var ju också en udda singel...

Julsingel dessutom! Gamla Runawaysmedlemmarna Lita Ford och Cherie Currie samarbetar!

Nyheter: Lita Ford - Living Like a Runaway

Låt oss hoppas att denna plattan är bättre än föregående Wicked Wonderland!

Lita Ford – Wicked Wonderland – 2009

Jag blev visserligen varnad för den här skivan i och med att jag läste omdömen av den lite överallt innan införskaffandet. Trots detta är jag väldigt besviken då jag hade tolkat sagda bedömningar som något överkompenserande i förhållande till besvikelsen. Hur som helst är det, om jag räknar rätt, fjorton år sedan Lita Ford senast gav ut en studioplatta så bara av den anledningen är det förstås en intressant platta. Nu hör det ju till saken att jag inte gillade förra plattan Black nämnvärt mycket heller även om den inte fick särskilt många chanser. Borta var de medryckande melodierna som hade kantat Lita, Stilletto och Dangerous Curves från slutet av åttio- och början av nittiotalet. Här är de ännu mer frånvarande även om man kan hitta dem ibland om man lyssnar riktigt noga bakom allt virrvarr av musik, som väl får samlas någonstans under industrigenren. Det är mycket sexanspelningar, och det är väl i och för sig inte något nytt under Lita Fords karriär, men det är så plumpt och taktlöst att man undrar hur desperat hon egentligen är på att sälja plattor till hormonstinna tonåringar. Nä Lita, du kan göra mycket bättre musik än så här!

4/10 

Recension: Lita Ford – Stiletto – 1990

En platta från den forna Runaways-medlemmen som pendlar nånstans mellan hyggligt och ganska bra, till faktiskt ganska dåliga och tråkiga låtar. Bland de som utmärker sig hittar vi rockrökare som Aces & Eights, titelspåret Stiletto och sexanspelande Hungry. Det är väl förresten något som genomsyrar hela plattan eller för den delen Lita Fords hela karriär. Men det finns också en annan sida, en lugnare sida. Denna består delvis i en coverversion på Alice Coopers klassiska ballad Only Women Bleed, som på många sätt blir vettigare när en kvinna sjunger den och Lisa, som verkligen känns betydelsefull för Lita. Jag tror på det hon sjunger om även om hon på intet sätt är den mest begåvade sångerskan i världen. Allt som allt en rätt så rejält ojämn hårdrocksplatta där de djupaste dipparna tyvärr tar ut de högsta topparna med råge!

5/10 

Recension: Lita Ford – Black – 1995

Lita Ford – Black – 1995

Det här var en fantastiskt mycket bättre skiva än vad jag minds den som när jag återupptog kontakten med den nyligen. Det var inte alls lika mycket industri över den som jag mindes även om det var en ganska tungt gitarrsound över den. Jag tycker fortfarande att de tidigare skivorna med Lita Ford – Lita, Dangerous Curves, Stilletto och allt vad de heter, är bättre än den här. De är betydligt lättare att lyssna på och ligger mer i gränslandet mellan glam metal och heavy metal kanske, naturligtvis med hederlig hårdrock som ingrediens också. Det här är betydligt brutalare och kanske kan sägas ligga mellan heavy metal och grunge. Det är svårt att sätta fingret på det men någonstans i de krokarna ska det vara i alla fall. Men även om det är betydligt bättre än vad jag mindes den som är det inte speciellt bra ändå, när skivan är slut har jag inga direkta minnen av den och så är det med det. Det är väl lite grand på mitten då den är som bäst och det mer klassiska ”Lita-soundet” kommer fram. Det är lite lugnare låtar som höjer sig från mängden, lite metal/hårdrock sådär… Avlutningen är ganska svag, det är lite psykedeliskt och det är en stil som inte faller mig på läppen överhuvudtaget.

5/10

Lita Ford - Close My Eyes Forever

Fantastiskt underbar duett med Lita Ford och Ozzy!