Anthrax – Among the Living – 1987

Det var det här albumet som fick mig att upptäcka Anthrax, det är inget snack om den saken. Jag umgicks vid tillfället med ett ganska stort fan av bandet och fick således en hel del kött på benen, men det var bara det här albumet jag kände att jag var tvungen att ha! Jag har aldrig varit lyrisk över hela plattan egentligen, det är sex av de nio låtarna som jag brinner lite extra för och som i princip inte kan passeras i hänseende av lyssnarkvalitet, av någon! De är så in i h-e bra att det inte finns några begrepp som täcker dem. Så enkelt är det!

Musikaliskt är det förstås Thrash Metal, men med en liten tvist. Anthrax verkar inte ta sig själva på alldeles för stort allvar. De baserar en hel del texter på serietidningar och populärkultur och klär sig inte nödvändigtvis i nitar och läder. Det är lite mer avslappnat så att säga.

När jag skrev om Nick Walls bok om Metallica omnämndes Anthrax trummis Charlie Benante vid flera tillfällen som en extraordinär slagverkare. Jag har aldrig tänkt på det innan men när jag lyssnar på skivan i dagens ljus ligger det verkligen något i det. Normalt lyssnar jag efter medryckande riff från gitarrerna men här är det nästan Charlie Benantes trumslagande som är det mest virtuosa. Det finns också låtar där basen är mer framträdande som riffskapande rytminstrument än Scott ”not” Ians gitarr.

Så vad säger jag då. Mer än hälften av låtarna är helt fantastiska medan de tre som blir över för nöja sig med att bli rubricerade som riktigt bra. Jag tycker helt klart att det är ett album som bör finnas i varje Metal-lyssnares hyllor. Det är på något sätt banbrytande och definitivt det som satte Anthrax på kartan! Skivan tillägnas Cliff Burton som gick bort sex månader före releasen i en bussolycka.

8/10