W.A.S.P. - The Headless Children - 1989



Mellan den här och förra skivan Inside the Electric Circus passade grabbarna på att släppa en liveskiva – Live… in the Raw. Förutom livematerial innehöll den några låtar som inte finns på någon annan officiell studioplatta men jag vet inte riktigt om jag tycker att den borde räknas som en riktig skiva i de här sammanhangen i alla fall. Det får räcka att ta med fullständiga studioalbum helt enkelt. Dock bör de studioinspelade spåren från Live… in the Raw omnämnas, för åtminstone något av dem är riktigt bra. The Manimal liksom Harder Faster skrevs direkt för skivan och Scream Until You Like it som var filmmusik till Goulies II är riktigt bra och medryckande. Jag gillade The Manimal också men den hade inte riktigt samma melodiska hook.

I bandet är det en liten förändring i och med att man har bytt trummis sedan sist. Ny trummis är istället Frankie Banali mest känd som trumslagare i Quiet Riot. Men det är inte allt. Musikaliskt är det milsvid skillnad mellan det här mer mogna albumet och det förra ganska publikfriande. Det är mycket mer genomarbetat sedan sist och det är hur tydligt som helst att Blackie Lawless velat utveckla både sig själv som låtskrivare och bandet också. Det är inte längre bara texter om sex, droger och rock n’ roll utan mycket mognare. Musikaliskt är det också en ganska jämn skiva, allt material håller en ganska hög kvalitativ nivå och det kan man ju inte klaga på.

Däremot kan jag inte påstå att jag direkt gillade den här skivan när den från början dök upp i skivhandlarna. Den var på tok för mjäkig, för mycket finlir jämfört med den första plattans medryckande tongångar. Men den har åldrats med behag och blivit bättre med åren. Versionen av The Whos The Real Me är väldigt bra och jag gillar att det inte finns någon rädsla för att spela in covers på skivorna, även fast succén blivit ett faktum. Det är ett sätt att hålla sig på jorden, leverera bra musik och samtidigt hylla dem man själv beundrar som musiker. W.A.S.P. är överlag väldigt duktiga på att göra bra covers!

På den här skivan finns också en låt om bandets gitarrist Chris HolmesMean Man som passar honom som handen i handsken om man vet något om honom och hans liv och leverne. Det är en väldigt medryckande låt som nästan andas lite av de tidigare skivornas rakhet och den blev också singel ihop med The Real Me och Forever Free. Men det är som sagt ganska jämn kvalitet på låtarna på skivan och det innebär att de enstaka låtarna egentligen inte sticker ut direkt från mängden. Det är väl ett par stycken, som de jag redan har omnämnt, men inte mycket mer. Men det är en hög standard tvärs över och jag har sett uppgifter på att det här faktiskt skulle vara det album som har sålt mest av alla W.A.S.P. album fram till och med det senaste.


Hur som helst markerar skivan onekligen en ny start för bandet. Man byter stil helt och hållet, lämnar den tidigare stilen som inneburit väldigt raka melodier och lockat ungdomar kanske, och söker en mognare publik och försöker skapa något viktigare än bara glättig heavy metal. Man vill kanske efterlämna något som betyder mera till omvärlden. Därmed inte sagt att de verkligen tappade någon publik längs vägen, jag vet bara att det tog bra många år för mig att inse att det här faktiskt är ett riktigt bra album! 

7/10