Van Halen – Balance – 1995

På den goda tid när det begav sig och Van Halens album 1984, eller MCMLXXXIV som det stod på omslaget, införskaffade jag både detta album och Van Halen II – på vinyl så klart. På 1984 fanns den stora hitten Jump som faktiskt spelades på radio en hel del under min högstadietid. Läser man det här idag tycker man kanske inte att det är konstigt men det var ungefär lika ovanligt att hårdrocksgrupper som Van Halen spelades i vanlig kommersiell radio då som det skulle vara att höra Children of Bodom idag. Hur som helst så fastnade jag aldrig för Jump utan föredrog den mer gitarrklösiga Panama. Det är ungefär vad jag minns av plattan och Van Halen II vet jag inte om vi ens ska prata om.

Tiden gick och Van Halen bytte sångare. David Lee Roth, som för mig var synonym med bandet, försvann. Han ersattes av Sammy Hagar som jag också införskaffade ett eller två soloalbum med vid samma tid. Även dessa har sedan länge fallit i glömska.

Och varför berättar jag det här? Jo, helt enkelt därför att även om den här plattan är gjord 1995 är den tämligen nyinförskaffad för mig. Jag har väl haft den i ett par år i och för sig men jag har inte spelat den särskilt ofta. Anledningen till att jag köpte den var att jag ville testa Van Halen igen fast på CD för bekvämlighetens skull.

Först var jag oerhört besviken. Eddie Van Halen har ju ord om sig att vara en riktig gitarrfantom och jag kunde inte riktigt höra det på de ganska popiga låtarna. Antagligen lyssnade jag inte särskilt noga eller på så bra utrustning för när jag plockade fram skivan igen för några dagar sen slogs jag av hur gitarrdriven plattan är. Skam vore det väl annars i och för sig men jag undrar vad jag lyssnade med första gången. Förvisso var jag då inne i en period av betydligt hårdare musik än Van Halen representerar. Det är väl den enda förklaringen jag kan tänka mig.

Nu hörde jag istället en drivande gitarr som låter hur välspelad som helst och Sammy Hagars röst som verkligen passar till bandets musik. Det är lite popigt men det finns också röjigare låtar som leker lite med genrerna. Det är inte bara hårdrock rakt upp och ner även om det naturligtvis blir den etikett man för sätta på den totala upplevelsen. Hårdrock men lite eklektiskt är det!

Tyvärr blir det lite för tillrättalagt efter ett tag och det blir faktiskt nästan irriterande. Det är inte mycket som sticker ut från den perfekta ljudbilden och det stör upplevelsen. Ett par låtar går alldeles utmärkt och det är så man måste konsumera den här plattan med Van Halen om man ska orka med den. Så ser jag på det hela i alla fall. Det är onekligen kompetent på alla sätt och vis, bara lite för kompentent när det gäller produktionen. Det finns inte utrymme för den spelglädje jag oftast lyssnar efter när jag är riktigt nöjd med en platta!

6/10