Accept - Stalingrad - 2012

Accept

Stalingrad

2012

Nuclear Blast: NB 2846CD

Jag tror att det var fler än jag som förvånades när Accept släppte ett nytt album 2010 efter 14 års tystnad, på skivfronten i alla fall. Än mer förvånade blev vi när vi upptäckte att det faktiskt var ett alldeles utmärkt album som verkligen inte skämdes för sig och som dessutom gav mersmak. Personligen trodde jag mest att det handlade om ett undantag och att det ungefär var lika stor chans för ytterligare ett album med Accept som att det regnar snöbollar i Sahara. Jag blev därför extra glad när jag upptäckte att det faktiskt var ett nytt album på väg. Detta samtidigt som jag var lite skärrad över hur det skulle hålla i konkurrensen. Skulle den nya sångaren hålla för ett album till?

Självklart sköter sig Mark Torillo utmärkt även på denna platta! Han har växt in i bandet och sköter saker och ting på sitt sätt. Det finns inget sug i mina ören efter att ha tillbaka Udo Dirkschneider bakom mikrofonen. Åter igen handlar det om hård riff och väldigt gitarrbaserad musik. Självklart är det inte extremt om man jämför med vad som finns på marknaden idag, men betänk att detta faktikst är hederlig Heavy Metal och att det faktiskt låter ungefär likadant som det gjorde under storhetstiden på 80-talet. Det är bättre producerat kanske men annars finns det mycket likheter.

Det är alltså utan en massa kompromisser och det är väl så Accept gör sig bäst. Det är hårda låtar med den igenkänningsbara manskören som blivit lite av deras varumärke. Man hör genast vilka et är som spelar och det finns också intressanta finesser längs vägen. Allt är inte bara manglade utan eftertanke här inte! Att avsluta titelspåret med den ryska nationalsången är ett genialt drag och det är ju förresten inte första gången Accept inkorporerar klassiska stycken i sin musik. Für Elise var ju till exempel med på Metal Heart plattan.

Men trots att det är ett stabilt album når det inte riktigt upp till föregångaren. Det är bra och det är verkligen inte anonymt men det blir lite fantasilöst emellanåt. Det är inte det att ”gubbarna” känns trötta, för det är snarare tvärtom mycket potent, utan mera att de inte riktigt lyckats hitta den sista touchen på melodierna. Riffen och kompen är det inget fel på!

7/10