Metallica – Ride the Lightning – 1984

När Master ofPuppets och …and Justice for All hade kommit ut fick jag för mig att jag inte var vidare förtjust i Metallicas första och andra skiva. Jag minns inte riktigt varför men det är onekligen så att det inte är lika komplicerade låtstrukturer här som sedan skulle komma. Det är heller inte lika bra producerat och James Hetfield har ännu inte riktigt blivit den sångare han är idag. Kanske är det så enkelt?

Idag är jag mycket förtjust i både den första skivan men även den här andra – Ride the Lightning. Låt vara att alla låtarna inte hållet toppklass och att det är lätt att glömma bort att skivan faktiskt innehåller ett par låtar man nästan alltid hoppar över när man sätter på den. Trapped under Ice och Escape i synnerhet.

Men det finns andra låtar som kompenserar detta, den vildsinta Fight Fire With Fire som kanske är det mest aggressiva bandet har spelat inte någonsin. Klassiker är också titelspåret och For Whom the Bell Tolls med sitt två minuter långa intro. Helt fantastiskt! Det som dock kröner albumet och gör allt annat förlåtligt är den monumentala Creeping Death som bygger på den tionde Egyptiska plågan, den när varje förstfött gossebarn skulle dö… Det är en fantastisk text och en fantastisk låt med ett fantastiskt riff. Eller flera riff egentligen eftersom den innehåller tempoväxlingar och förändringar längs vägen.

Man kan se skivan som ett preludium för det som komma skall men jag vill ännu inte riktigt kalla det för thrash. Det är fortfarande speed metal i min bok men det är på gång…det är på gång!

8/10

Idag i musikhistorien... Metallicas svarta fyller 22 år!

Det är väl allmänt känt att det här var det Metallicaalbum som delade fansen i två läger. De som tyckte att det här var början på Metallicas karriär och de som tyckte att det istället var början till slutet. För min egen del tyckte jag att Metallica hade sålt sig till kommersialismen. Varför det egentligen skulle vara något fel i det vet jag inte men det var i alla fall en omväg från ”den rena vägen”. Idag är jag inte lika bekymrad över en sådan sak utan inser att det är de musikaliska värdena som är det intressanta, inte om artisterna faktiskt vill tjäna pengar på sin musik.

Det senare har förstås Metallica Gjort med råge och det var tveklöst den här plattan som fick dem att nå ut till den breda massan. Får min egen del tycker jag ungefär att halva är hur fantastisk som helst! Den är inte lika musikaliskt avancerad som föregångarna, strukturellt sett. Låtarna ä snuddar inte vid tiominutersstrecket och det är väl på gott och ont kanske. Det är i alla avseenden lättare att ta till sig musik som inte är lika lång och för radiostationer finns det heller ingen tvekan vad som är att föredra.

Bandet fick en megahit med plattan och kanske framförallt med Enter Sandman som är en mycket medryckande Heavy Metal låt. Det är inte Thrash längre utan betydligt mera återhållsamt så jag förstår verkligen de som anser det här vara Metallica första album. Samtidigt måste vi som gillade de tidigare låtarna och deras tidigare musikaliska stil ha rätt till vår uppfattning också. Musikaliskt är det på väg att inte vara det band som vi lärde oss att älska, så är det bara!

Jag gillar som var ungefär hälften av låtarna väldigt mycket! Praktiskt nog ligger samtliga av dessa på plattans första halva. Något som bandet också uppmärksammade när de skulle till att framföra hela plattan live. Man tog helt enkelt beslutet att spela den sista låten först och sedan arbeta sig mot början eftersom man tyckte att de starkaste låtarna fanns där. Dock vill jag inte påstå att de sista låtarna på något sätt är dåliga, det är bara det att de kanske är lite mer experimentella och inte riktigt lika effektiva hits!

8/10

Idag i musikhistorien: 30 år sedan... Metallica – Kill ’Em All – 1983

Det här var det första albumet med Metallica som jag överhuvudtaget lyssnade på! Ja, eller lyssnade var väl att ta i, det jag fick höra var några sekunder i en kompis freestyle. Men det var tillräckligt, jag var såld direkt! Det fanns liksom ingen tvekan om att jag skulle ha det där skivan och så blev det. När sen CD:n gjorde sitt intåg så skaffades den förstås även på detta medium. Nu hade jag inte lyssnat på skivan på länge men eftersom det är 30 år sedan den släpptes idag så kände jag mig manad att återbesöka den inför en recension.

Det är utan vidare en av de mest riffbaserade skivorna. Det är på gott och ont kanske. Jag gillar verkligen när riffen är lätt igenkänningsbara och när det inte krånglas till för mycket. Än så länge är det ganska enkla melodier som bandet står för. Antagligen hör man en den av Dave Mustaines influenser så här i början på Metallicas karriär men det är absolut inget fel. Thrashen är väl inte riktigt där än men det går undan så att kalla det för något annat än Speed Metal vore missvisande.

Det kanske märks att bandet inte är mästare på sina instrument än. Jag menar att det är trots allt trettio år sedan skivan spelades in. Det är klart att James, Kirk och Lars bättrat på sina lärdomar sedan dess. Cliff Burton finns ju tyvärr inte längre med oss men för de av oss som verkligen saknar honom finns bassolot (Anasthesia) Pulling Teeth att lyssna på. För mig var det första gången jag insåg att man kunde få ut sådana ljud ur en bas. Det var mig helt obegripligt men med åren har jag lärt mig tycka om den mer och mer!

Faktum är att det bara finns ett par låtar på denna debutplatta – som från början var tänkt att heta Metal Up Your Ass, som inte håller absolut högsta klass! På den utgåvan av skivan som jag har finns dessutom två covers: Am I Evil och Blitzkrieg. Även dessa låtar håller hög klass men kan förstås inte mäta sig med originallåtarna. Att räkna upp favoriter känns lite som en meningslös och ovärdig uppgift eftersom hela albumet håller så hög klass. Visst känns det lite daterat och James Hetfields sångteknik har utvecklat sig åt det bättre hållet sedan denna men att inte kalla den har plattan för en milstolpe är att synonymt med att begå tjänstefel!

8/10

CDON

Metallica – St. Anger – 2003

Det här var en riktigt bedrövligt dålig skiva! Jag påstod för ett tag sedan att Reload var klart mycket bättre än Load och att bandet var på väg på rätt håll. Här tar jag tillbaka alltihop! Det här är bland det sämsta, eller rättare sagt, det är det sämsta jag någonsin har upplevt av Metallica! Det är riktigt tråkigt att lyssna på även om man kan säga att det musikaliskt är experimentellt. Med andra ord så kan man inte anklaga bandet för att ha kört fast i samma spår som tidigare vilket måste ses med positiva ögon (eller öron). Men tyvärr blir det nästan plågsamt att ta sig igenom den istället för en upplyftande erfarenhet. Naturligtvis finns det vissa låtar eller passager som är bättre än andra och det råder ingen tvekan om vilka det är som spelar, Metallicas speciella ”crunch” finns kvar även om det är betydligt otydligare här än på både Load och ReLoad, men faktum kvarstår att det är en stor ansträngning att lyssna på hela skivan i ett svep och det måste ju faktiskt avspegla sig på betyget.

2/10 

Metallica – Beyond Magnetic – 2012

När Metallica släppte Death Magnetic 2008 valde man ut det bästa av de 14 låtar som var tillgängliga. Resten sparade man och de har nu getts ut på den här EPn. Det handlar alltså om fyra låtar och ingalunda något fullängdsalbum! Dock ska tilläggas att den kortaste av den endast understiger 7 minuter med ett par sekunder. Totalt sett får man alltså ganska mycket musik för pengarna även om låtarna är få. Nästan en hel halvtimme blir det totalt!

Producerat har Rick Rubin gjort som även stod bakom Death Magnetic. Hur mycket man ska lasta honom personligen för det usla ljudet på den skivan är en helt annan diskussion men enligt vad jag minns av det så är det här klart mycket bättre på den fronten här! Jag måste kolla upp det där närmare! Vidare påstås det att de här fyra låtarna bara är grundmixade och alltså egentligen inte riktigt färdiga. Det passar mig som handen i handsken för inledande Hate Train placerar sig nästan bland Metallicas bästa låtar någonsin! Det känns åter igen oms att bandet gillar det de gör och även om det inte är särskilt nyskapande musik är det ändå stor skillnad på melodierna jämfört med många andra band.

Metallica kan nu mera inte sägas vara fast i ett enda fack. De spelar inte längre speed- thrash- eller heavy metal utan någon sorts eget hopkok av alltihop. Att de hade några svaga år efter ”black album” får väl anses vara preskriberat vid det här laget. Bäst är att blicka framåt och hoppas att det här är början på en ny era. En tidsålder med ett nytt hungrigt Metallica tillbaka på tronen!

7/10

Recension: Metallica – Reload – 1997

När jag införskaffade Load i samband med releasen blev jag oerhört besviken. Och även flera år senare när jag recenserade den för Magnifik Musik var besvikelsen stor. Den hade inte ens tjänat på att ligga och mogna till sig och det är ju inget särskilt bra tecken. Den här skivan hoppade jag dock över i samband med originalreleasen och konsumerade den inte förrän flera år senare, bara för några veckor sen faktiskt! Jag kan konstatera att det faktiskt är en mycket bättre skiva än sin föregångare! Det betyder inte att jag finner den vara fantastisk utan bara att det finns olika nyanser av dåligt där den här tillhör det övre skiktet. Melodierna är mindre krystade och även om det absolut inte kan jämföras med de tidiga skivornas kvaliteter är det absolut ett steg i rätt riktning. Musikaliskt påminner det en hel del om sin föregångare och det är inte svårt att förstå att det ursprungligen var tänkt att göra ett dubbelalbum med både Load och Reload. Soundet är ganska bluesbaserad och väldigt likt föregångaren men med den stora skillnaden att skälva låtmaterialet är mycket bättre! Det är heller inte lika överraskande att Metallica bytt stil och inriktning helt och hållet och det gör att man vet vad man får på ett helt annat sätt än vad det var frågan om när Load var aktuell!

5/10 

Recension: Metallica - Death Magnetic - 2008

Metallica:

Death Magnetic

2008

Universal 1784020

Efter Metallicas, enligt mitt förmenande, totalfiasko med Load bojkottade jag mer eller mindre bandet men nu kände jag att det åter var dags att ge dem en chans. Jag var naturligtvis inte helt omedveten om de förändringar som skett på plattorna efter Load eftersom jag trots allt följt utvecklingen av mitt forna favoritband med visst intresse, inte minst i dokumentären Some Kind of Monster från ett par år tillbaka. Sagt of gjort, jag köpte skivan och pluggade in den i spelaren med stor förväntan, även om jag någonstans i bakhuvudet ändå kände en viss skepsis som inte tillät mig att ha allt för stora förhoppningar.

Musiken som mötte mig levde initialt upp till mina förväntningar, åtminstone ända till James Hetfield öppnade truten och började sjunga. Tyvärr låter sången som om den spelats in genom en plåtburk, vilket inte fångar mitt intresse nämnvärt, dessutom finner jag avsaknaden av melodi en smula irriterande. Att man följer vissa konventioner, som sedan länge är etablerade i den musikstil många av oss kallar hårdrock till vardags, är väl helt ok, men jag trodde i min enfald att Metallica, men de äldre albumen (de som är bra!) i åtanke, stod lite vid sidan av dessa inskränkningar. Vissa band funkar med entoniga sångare, som då oftast visar på andra kvalitéer i inlevelse eller liknande, men James känns så trött och oinspirerad här att det inte kan finnas några förmildrande omständigheter.

Hur mycket detta beror på Rick Rubins produktion kan man dock spekulera kring. Vissa band, som jag nämnde tidigare, funkar utmärkt med denna typ av ljudfilosofi (han har ju bland annat producerat flera av Slayers bästa plattor) men här blir det bara platt, trist och tråkigt. Dynamiken kommer inte alls till sig rätt och inget speciellt utmärker plattan, den sticker inte ut från mängden på det sätt som åtminstone jag skulle önska. Visst, oftast är det inga problem att höra vilka som spelar, men det speciella Metallica-soundet är betydligt tunnare än vanligt. Jag läste föresten en gång en intervju med James där han beskrev hur han fick sitt speciella anslag på gitarrsträngen att låta just som honom – fingernageln träffar strängen omedelbart före plektrumet, men jag undrar om han inte bytt spelstil här. Men åter igen är det svårt att veta vem som ska ställas till svars, bandet, eller producenten?

Musiken, som ofta känns som en återupprepning av vad som gjorts tidigare, anser jag dock vara helt och hållet bandets ansvar. Jag hittar riff och slingor som är väldigt lika vad som redan framförts på tidigare plattor eller till och med av andra artister och band. Harmonier som skulle kunna tillskrivas band som Iron Maiden och Judas Priest från NWOBHM men det är väl inget fel att hylla sina gamla hjältar och är jag inte helt fel ute är väl många av bandet medlemmar fan av just denna era.

Att imitera sig själv är däremot inte lika lättförlåtligt. Jag hittar till exempel Don’t Tread on Me, One, Enter Sandman, Of Wolf and Man, Am I Evil (som visserligen är en cover från början), Wherever I May Roam bara för att nämna några. Det finns också mängder med passager som känns igen men som jag inte kan placera så där rakt av. Solona, som är tillbaka igen känns även de trötta och oinspirerade, för att inte säga förutsägbara, i den mån man inte hört dem förut, för det är lite samma problem här som i musikens stöttepelare – riffen, mycket känns igen från olika håll. WahWah-pedalen, Kirk Hammetts kanske främsta igenkänningstecken används flitigt, till och med kanske lite mer aktivt än vanligt, då han, åtminstone i tidigare dar ofta använde den enbart som ett filter för att få en speciellt ton.

Men frånser man ovanstående kritik och bara lyssnar förutsättningslöst på musiken, leker att man inte alls känner igen någonting från förr, så är det onekligen en välspelad platta. James, Kirk, Lars och Robert visar att de kan hantera sina instrument och det kan ingen ta ifrån dem. Tyvärr känns det lite som om de är ute efter att visa vilken skicklighet de besitter också, vilket resulterar i smått oförklarliga tempoväxlingar och onödigt komplicerade riff som inte tillför musiken någonting mer än att visa världen vilka skickliga musiker de är. Det är lite grand som att skapa den mest komplicerade låtstrukturen bara för att man kan, inte för att det nödvändigtvis blir mest musikaliskt.

Hade plattan hetat Metallica Jams, vilket det känns som om de gör många gånger, hade den varit helt ok. Nu blir det mest ett pretentiöst medelalbum istället…

5/10

Recension: Metallica – Master of Puppets – 1986

Definitivt en milstolpe inom thrashen och det hävdas ofta att det här faktiskt var den första plattan i genren. Med låtar som nu klassiska, Battery, titelspåret Master of Puppets och Disposable Heroes visade Metallica hur det skulle låta och introducerade de komplicerade låtstrukturerna som sedan skulle bli genrens epitet. Dock anser jag, att hur bra dessa låtar än är och jag älskar dem verkligen så finns det, men risk för att bli hudflängd, mindre intressanta låtar också som drar ned betyget en smula. Jag är till exempel inte en vansinnigt stor älskare av varken Leper Messiah eller Welcome Home (Sanatarium), som visserligen fyller en viktig funktion för skivans struktur och troligen är musikaliskt komplicerade bortom min receptionsförmåga, men vars melodislinga inte tilltalar mig så mycket.

9/10

Metallica - …and Justice for All – 1988

Hur blasfemiskt det än må låta anser jag den här plattan vara Metallicas kanske bästa album någonsin! Med blasfemi vet alla, som är någorlunda insatt i det legendariska metallbandets historia att det här Jason Newsteds första plattan med bandet efter Cliff Burtons tragiska bortgång. Jag minns ännu när jag hörde nyheten på radio en septemberkväll 1986 men det är en annan historia. Låtarna är långa och med en tämligen komplicerad struktur där vers-refräng-vers-refräng lagts på hyllan. Textmässigt handlar det inte om några överraskningar, personlig integritet och en misstro på samhället präglar plattan. Vare sig det är det svarta slutet i Blackend eller överbeskyddande föräldrar i Dyers Eve. Har du ännu inte gjort din första bekantskap med plattan avundas jag dig en smula, lägg gärna märke till den underbara balladen One, som belyser det moraliska dilemmat av läkekonstens framsteg kontra krigsmaktens: Landmine has taken my sight/Taken my speech/Taken my hearing/Taken my arms/Taken my legs/Taken my soul/Left me with life in hell.

10/10