Megadeth – Peace Sells… But Who’s Buying? – 1986

Megadeths andra album var det som ursprungligen fick mig att upptäcka dem. Närmare bestämt var det titellåten och dess video som fick mig att snegla åt Dave Mustaine band. Det handlade inte bara om musikaliska preferenser utan kanske framför allt om textens budskap. Jag är svag för låtar som behandlar människans rätt till sin egen uppfattning. Dessutom en trevlig ordvits, vilket inte är sista gången Dave Mustaine och Megadeth använder sig av. What do you mean, "I hurt your feelings?"I didn't know you had any feelings What do you mean, "I'm not kind?"Just not your kind. Det är synnerligen politiskt och samhällsmedvetet, man kan välja att inte hålla med I ställningstagandet men ett ställningstagande är det likväl!

När jag lyssnar på plattan igen är jag fortfarande lite småkär i den. Det är riktigt bra musik och då inte bara titelspåret. Det märks förstås att skivan har åldrats och jag undrar hur den remastrade utgåvan står sig mot denna. Det är lite klent här och där och ett bättre ljud lär knappast stjälpa musiken i alla fall. Det är innovativa gitarriff som man lätt kan sätta i relation till det som Megadeth har gjort sedan dess. Dave Mustaine må inte vara någon större sångare men sina åsikter har han i alla fall inga problem att få ur sig.

7/10

Megadeth – Youtanasia – 1994

Jag skulle säga att Youthanasia är den naturliga fortsättningen på Countdownto Extinction. Det är ungefär samma publikfriande Heavy Metal och det är melodiskt till den milda grad att det inte är något problem att sjunga med i nästa alla låtarna på skivan. Låter man plattan ligga i flera månader eller år, som det faktiskt har gått sedan jag senast lyssnade på den, är det inga problem att genast minnas texterna och riffen. Detta är för mig ett gott tecken på storhet!

Det är väl inte ett eklektiskt album i strikt mening men det finns olika stilar på det. För min del tycker jag att det är en väl avvägd blandning mellan enormt medryckande riff som i The Killing Road till balladliknande nummer som titelspåret Youthanasia och A Tout Le Monde. Det är texter som betyder något, inte bara ”heavy metal” floskler som lätt kan fylla ut en hel skiva när det gäller mindre framgångsrika band. Dave Mustaine som ligger bakom de flesta framstår som en person som verkligen känner och som är arg på sin omgivning. Det är kommentarer om både det ena och det andra, men faktiskt inte så mycket om krig och förödelse på denna skiva. Det är mer samhälliga och politiska texter som avhandlas här.

Family Tree som behandlar incestuösa förhållanden får mig att se rött. Det är helt enkelt en klockren betraktelse av svaga individer som utnyttjar ännu svagare individer. Man skulle också kunna översätta mycket av kontexten på andra sammanhang, som mobbing. I know they were doing it to you, but don’t try doing it to me belyser väl det som de allra flesta är överens om numera. Att de som begår övergreppen ofta själva har varit utsatta.

Blood of Heroes känns som om den skulle kunna vara skriven med filmen med samma namn i åtanke. Själva meningen är väl att hjältar lever för evigt i våra hjärtan, liksom de nära och kära gör i A Tout Le Monde. En låt som Dave Mustaine dementerat skulle handla om självmord. Nåja, jag tror vad jag vill om den saken. Var och en tolkar efter eget huvud och det är väl också det som är det fina med texter. Upphovsmannens intention är en sak men det är heller aldrig fel att tolka på något annat sätt som lyssnare. Hur kan en uppfattning vara fel?

I Thought I know it All är för mig en personlig text om det inre psyket, ensamhet kanske. Och vetskapen om att det alltid finns en mening med det som händer. Man är aldrig ensam även om det kan kännas så ibland. Det finns alltid någon någonstans som sitter i samma båt och känner likadant.

Avslutningsvis kommer Victory som är svårt att tolka på något annat sätt än att Dave Mustaine kommunicerar ut sin framgång. De flesta vet väl att han har haft en historia av att gå i konflikt med folk, inte minst Metallica, ett band som han en gång ingick i. Hur han har skött sitt humör ska vi kanske inte filosofera kring men det känns lite som att Dave Mustaine har haft ett behov av att bevisa något och att den här låten är ett sätt att konkretisera saken. Rent textteknisk är det en fulländning enligt min åsikt. Den är nämligen skapad av titlar och textfragment från tidigare låtar. En mycket intressant idé!

9/10

Megadeth – Countdown to Extincion – 1992

Det här var skivan som fick mig att på allvar öppna ögonen för Megadeth. Egentligen är den väl ett steg ifrån det som Megadeth egentligen står för och stod för fram till denna platta. Det är betydligt lugnare musik men fortfarande med ack så väl engagerande texter! Mycket handlar förstås om krig och förödelse men jag tolkar även in självmord och politiska agendan i texterna, ekonomiska kommentarer rent av.

Men det är som sagt lugnare musik än i början av Megadeths karriär. Det är kanske inte längre möjligt att rubricera innehållet som Thrash Metal, snarare tar bandet steget över till Heavy Metal här. Jag har inget emot det och tyckte som sagt när plattan kom att det var en riktigt gudabenådad platta. Nedstämda gitarrer och tyngd i stället för tempo. Klart att föredra!

För mig finns det många hits här, de är i klar majoritet och det är inte det vanligaste. Egentligen är det bara ett par tre låtar som inte riktigt håller den allra ypperska klass som resten av skivan presterar. Den har överlevt tidens tand mycket bra och kan fortfarande orsaka kollosal genomslagskraft när man lyssnar på den. Det är en skiva som känns så oerhört medveten att inte går att avfärda dess innehåll. Det är genomtänkt intill sista noten!

8/10

Megadeth – Rust in Peace – 1990 - genombrottet!

Om jag inte är helt fel ute var det här lite av ett genombrott för Megadeth. Åtminstone för de stora massorna, mainstreampublik och liknande. Det är onekligen arg musik men det är kanske lite tillrättalagt jämfört med tidigare alster. Personligen tycker jag inte att hela plattan är enormt bra. Många av låtarna är faktiskt svåra att komma ihåg om det har gått några månader sedan sist. En riktigt bra platta mäts enligt mig på hur väl den står sig över tid, inte bara om den funkar i en annan tidsperiod än den är inspelad i utan även om låtarna glöms bort mellan lyssningarna eller inte.

När det gäller den här funkar den alldeles utmärkt 2013 fast den är inspelat under tidigt 90-tal. Det är som sagt arg musik och texterna fokuserar på krigets elände och konspirationer kring Area 51. För min egen del finns det ett bra riktigt riktigt bra låtar här som jag återkommer till gång på gång Holy Wars…The Punishment Due och Hanger 18. Det finns mer kvalitativ musik på skivan men det är främst dessa som skulle kunna platsa på ett samlingsalbum.

Överlag gillar jag skivan även om jag har varit lite snäv i min kritik. Det är bara det att låtarna inte sätter sig riktigt som jag vill. Det finns inte hit kvalitet mer än i två låtar. Men, å andra sidan, hur många album, i thrashgenren eller annars innehåller mer än två hits?

7/10

Idag i musikhistorien: 30 år sedan... Metallica – Kill ’Em All – 1983

Det här var det första albumet med Metallica som jag överhuvudtaget lyssnade på! Ja, eller lyssnade var väl att ta i, det jag fick höra var några sekunder i en kompis freestyle. Men det var tillräckligt, jag var såld direkt! Det fanns liksom ingen tvekan om att jag skulle ha det där skivan och så blev det. När sen CD:n gjorde sitt intåg så skaffades den förstås även på detta medium. Nu hade jag inte lyssnat på skivan på länge men eftersom det är 30 år sedan den släpptes idag så kände jag mig manad att återbesöka den inför en recension.

Det är utan vidare en av de mest riffbaserade skivorna. Det är på gott och ont kanske. Jag gillar verkligen när riffen är lätt igenkänningsbara och när det inte krånglas till för mycket. Än så länge är det ganska enkla melodier som bandet står för. Antagligen hör man en den av Dave Mustaines influenser så här i början på Metallicas karriär men det är absolut inget fel. Thrashen är väl inte riktigt där än men det går undan så att kalla det för något annat än Speed Metal vore missvisande.

Det kanske märks att bandet inte är mästare på sina instrument än. Jag menar att det är trots allt trettio år sedan skivan spelades in. Det är klart att James, Kirk och Lars bättrat på sina lärdomar sedan dess. Cliff Burton finns ju tyvärr inte längre med oss men för de av oss som verkligen saknar honom finns bassolot (Anasthesia) Pulling Teeth att lyssna på. För mig var det första gången jag insåg att man kunde få ut sådana ljud ur en bas. Det var mig helt obegripligt men med åren har jag lärt mig tycka om den mer och mer!

Faktum är att det bara finns ett par låtar på denna debutplatta – som från början var tänkt att heta Metal Up Your Ass, som inte håller absolut högsta klass! På den utgåvan av skivan som jag har finns dessutom två covers: Am I Evil och Blitzkrieg. Även dessa låtar håller hög klass men kan förstås inte mäta sig med originallåtarna. Att räkna upp favoriter känns lite som en meningslös och ovärdig uppgift eftersom hela albumet håller så hög klass. Visst känns det lite daterat och James Hetfields sångteknik har utvecklat sig åt det bättre hållet sedan denna men att inte kalla den har plattan för en milstolpe är att synonymt med att begå tjänstefel!

8/10

CDON

12:e Juni i musikhistorien - 28 år sedan MEGADETH - KILLING IS MY BUSINESS... AND BUSINESS IS GOOD - 1985

Ärligt talet, hade det här varit min första bekantskap med Megadeth hade det också med stor sannolikhet blivit min sista. Det låter ganska risigt faktiskt. Fast det är inte riktigt hela sanningen heller. Snarare är det så att låtarna är för bra för den usla produktionen som jag förstår att Dave Mustaine gjorde själv efter att pengarna hade tagit slut. Det låter väl egentligen inte mycket annorlunda jämfört med andra producerade skivor under perioden men man är ju lite bortskämd numera. Kanhända kommer låtarna till sin rätt på den re-mastrade versionen som kom 2002? Det vore faktiskt intressant att undersöka!

Som det är nu är det framförallt två låtar som sticker ut. Vi undantar den inledande Last Rites som låter som något Alice Cooper gjorde på Welcome to my Nightmare, jag kan bara inte placera det just nu. Förutom denna så är det paradoxalt nog plattans enda cover These Boots som, låt oss säga, går lite snabbare här än vad Nancy Sinatra gjorde den. Dave Mustaine har också ändrat texten en smula. Slutligen avslutande Mechanix, som åtminstone jag känner bättre som The Four Horsemen med Metallica. Det går nog liiite fortare här men tusan vet om det är bättre. Någon form av originalversion får man väl ändå kallade det, åtminstone textmässigt. Dave Mustine skrev låten och sedan gjorde man om texten i Metallica efter Dave Mustaine fått sparken. Hur som helst tillhör den höjdpunkterna här även om jag har svårt att inte ”höra” Metallicas text.

4/10

Omslaget till den remastrade utgåvan
är väl rejält mycket snyggare?

Recension: MD 45 - The Craving - 1996/2004

MD 45

The Craving

1996

2004 (remaster)

Capitol Records 7243 8 36616 2 6

Capitol Records 7243 5 98627 2 9 (remaster)

MD45 var ett kort sidoprojekt där Dave Mustaine från Megadeth och Lee Ving från punkbandet Fear kollaborerade. Själva namnet kommer av frontfigurernas initialer (MD för Mustaine, Dave och 45 för Ving, Lee där kombinationen VL ger 45 i romerska siffror).

Plattan kom i en tid när det sägs att Dave Mustaine var urless på Megadeth men fortfarande ville spela musik och det kan väl sägas att plattan är något experimentell för hans del. Huruvida detta är bra eller inte är inte lika självklart. Generellt kan man väl säga att det finns två kritiska grupper av plattan; den första som hävdar att en utbränd och oinspirerad Dave Mustaine drar med sig Lee Ving i fallet och den andra, som jag själv tillhör, som gillar plattan förutom Lee Vings grötiga sång. Ganska bra punkinfluerad metal med andra ord.

Detta blir mer uppenbart om man tar sig tid att införskaffa den remastrade utgåvan av plattan där Lee Vings sång ”råkat” försvinna och Dave Mustaine istället för att söka upp den forna sångaren för nya röstpålägg helt sonika tar på sig rollen bakom micken själv. Som Megadeth-fan klagar jag inte, jag gillar Dave Mustaines röst även om han naturligtvis inte är någon virtuos i sammanhanget. Summa summarum blir också att plattan tar ett litet steg tillbaka från punken och landar något närmare en mer konventionell metalplatta.

Textmässigt är det, liksom många metalplattor, en ganska aggressiv betraktelse av omvärlden och kanske även jaget i flera fall. I Hell’s Motel där man behandlar både oförlåtliga fel och misstag tillsammans med åldersnoja och drogmissbruk. Fight Hate som verkar vara ett uppvaknande där man omfamnar kärleken eller åtminstone tar avstånd från hatet kan vid första anblicken handla om just detta. Om man funderar lite kan man dock lätt tolka texten som en kritik mot media och den ovillkorliga amerikanska patriotismen som allt för ofta klychas i olika sammanhang: Hate messed with the best, and died like the rest/Hate don't walk, it crawls, hate's got no balls/Hatred is dead, it's screamed, kicked, and bled/Hate lost the war, hate's days are over/Hate burned its flag, hate's bound and gagged/Hate race is run, stick a fork in hate's done/Hate disappears, ain't heard hate in years/Hate's got no place in the U.S. of A.

I samma anda kan man kanske stoppa in Designer Behavior, där en reflektion att man ska vara på ett visst vis framförs. Att olika såpoperor är våra förebilder när det gäller att skapa samhällsideal är inte särskilt svårt att svälja och vi matas ju nästan oavbrutet med dessa tingestar numera. Lägg också till personlighetsförändrade mediciner och dylikt och du har hela bilden klar för dig. Okej, det kanske är något cyniskt tolkat men cynism är väl heller inte ett helt ovanligt sätt att få ut sin aggressivitet på i ilsken musik?

Mer självklar är texten på The Day the Music Died, som är bästa låten på båda versionerna av plattan. Musiken har dött och allt som finns kvar är profithungrande bolag som exploaterar de bredaste vägarna mot allt större vinster. Själva tanken är inte helt olik den Cornelis Vreeswijk en gång yttrade i Min Tanke är Fri (Min Tanke är Fri/Den kan ej beskattas./Tyvärr, kära ni./ Den kan inte fattas) även om man på metalmaner uttrycker sig lite annorlunda: Now imprisoned for my craft/I smile and have to laugh/In my head the music's still alive/The day the music died/As all our hopes were dashed/Seems that all our throats were slashed/How could all our songs survive/The day the music die.

5/10

6/10 (remaster)