Lars Demian – Favoriter i Dur och Moll – 1992

På den här skivan handlar det uteslutande om covers på vad andra redan har gjort. Att jag egentligen bara har koll på en bråkdel av dem gör dock att jag mer eller mindre kan betrakta dem som original. Det är förstås några få av dem som jag känner till sen förr: Man Borde inte Sova som jag känner till med Ann-Louise Hansson från Cornelis-plattan – den med Ann-Louise och Fred Åkerström på, Visor och Oförskämdheter. Lars Demian gör en tillbakalutad version av den och jag tycker att den passar honom.

En bakåtlutad och släpig version gör han också av Ted Gärdestads Eiffeltornet. Det är egentligen en mycket bättre version än originalet eftersom den här faktiskt dryper av vemod. Originalets glättighet passar inte riktigt ihop med texten och det har jag aldrig tyckt även om jag i smyg har diggat dess klatschighet. Även Mikael Wiehes Keops Pyramid görs med eftertryck, något som får visan att växa. Att det är ett av Mikael Wiehes alster som jag faktiskt inte riktigt har förstått storheten med gör genast saken bättre. Här kommer den helt till sin rätt.

Sist men inte minst känner jag till Kjell Höglunds Hollänsk Genever. Eller rättare sagt, jag känner inte till den, men den här versionen sätter sig direkt och blir plattans bästa låt. Det är också den enda som inte släpar utan faktiskt håller ett rejält upptempo.

Ett gäng låtar till finns förstås på plattan, tolv totalt. Det är artister som Thomas Di Leva, Imperiet, Ulf Lundell och Lasse Tennander som representeras. Jag kan inte påstå att jag är jätteimponerad. När man börjar närma sig slutet av skivan börjar det faktiskt bli rätt trist om jag ska vara ärlig. Det är lite för släpigt och träligt till slut.

6/10