Jag har hittills recenserat en
betydande del av Kiss
albumproduktion (i nuläget finns de dock inte här på bloggen) och verkligen
hittat skiftande kvaliteter. En del album är egentligen så bedrövliga att jag
knappast förstår att de blev utgivna, medan andra faktiskt är så bra som man
kan förvänta sig av Kiss. Detta
menar jag inte för att de skulle vara några musikaliska genier, verkligen inte!
Utan snarare för att Kiss är ett
sådant mytomspunnet band som av någon outgrundlig anledning lyckats hålla sig
kvar i rampljuset sedan 70-talet. Nu har jag lyssnat på det här och kommit fram
till att det helt klart hör till mina favoriter så här långt. Det är kanske
inte det bästa som någonsin kommit från Gene
Simmons och Paul Stanleys
pennor, det är främst de som skrivit låtarna och dessutom framför sången på
samtliga spår. Men det finns en närhet i plattan och det är rock, eller
hårdrock igen! Under åttiotalet var det lite väl svävande ibland. Ska jag sätta
någon beskrivning på den här för de bli glamrocksinfluerad hårdrock eller så. Flera
riktigt bra låtar finns och det är en fröjd att lyssna.
Då det här är första plattan
efter Eric Carrs bortgång är det Eric Singer som står för trummandet. På
gitarr, förutom Paul Stanley hittar
vi Bruce Kulick och som producent
står Bob Ezrin! Kanske är det lite
därför jag gillar albumet så mycket. Det mesta som han har producerat tilltalar
mig, det mesta av det jag har hört måste väl tilläggas. Han gjorde ju underverk
med Alice Cooper om inte annat.
7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar