Iron Maiden - Killers - 1981

Först tänkte jag skriva att den här andra skivan med Iron Maiden är lika dålig om den första är bra, men jag kan inte med gott samvete ge den ett så pass lågt betyg som detta skulle innebära. För även om låtmaterialet är ganska tråkigt och inte utmärker sig på något sätt finns det en del andra saker som gör att den här känns som ett viktigt steg för bandet. För det första är det första skivan där Dave Murray spelar tillsammans med Adrian Smith som senare skulle bli ett mycket välansett och samspelat gitarristpar. För det andra är det första skivan som Martin Birch producerar och för det tredje är det den sista med Paul Dianno på sång.

Men låtmaterialet är alltså förhållandevis svagt jämför med debuten och vad som senare skulle komma också. För min egen del är det egentligen bara Murders in the Rue Morgue, som mycket löst baseras på en berättelse av Edgar Allen Poe som är något att ha! Möjligen kan man väl säga att Wrathchild har någon form av igenkänningsbar hook, annars tycker jag att det är ganska dåligt på den fronten. Det är överlag ganska mediokert, låt vara att de möjligen är avancerade till sin struktur vad gäller tempoväxlingar och annat och det hörs tydligt att Steve Harris är en basist och låtskrivare som har framtiden för sig men det känns inte som han har funnit sitt rätta jag riktigt än här. Det är också han som har skrivit i princip allt material på hela skivan.

Det är ambitiöst men tyvärr blir det inte mycket mer än så eftersom det är ganska tråkiga melodier inom kompositionerna. Däremot är det ytterst musikaliskt kompetent och det är delvis därför jag känner att jag måste höja upp betyget en smula också. Det finns inget som helst att klaga på när det gäller det utan det är kompositionerna som är problemet. Det är märkliga strukturer och det är väl kanske till och med så att bandet var lite före sin tid med den här skivan. – 4/10

Iron Maiden - Iron Madien - 1980

Jag har tidigare konstaterat, inte minst när jag skrev på en W.A.S.P. diskografi för ett tag sedan, att jag har en extra fascination för debutplattor och den här är inget undantag. Det är mera rå energi än vad som oftast följer och låtarna är oftast av en högre klass än de som sedan måste stressas fram till uppföljningsalbumet för att blidka skivbolagens tidsplaner för releaserna. Och den här skivan är inget undantag, de flesta av låtarna framförs fortfarande live och det finns väl egentligen bara ett eller ett par exempel som inte faller inom ramarna för perfektion!

Sättningen är något annorlunda med hur det ser ut i dag och det är väl egentligen bara ”stommen” i bandet – Steve Harris och Dave Murray som finns med än idag. Övriga roller står Paul Dianno (sång), Dennis Stratton (gitarr) och Clive Burr (trummor) för. Instrumentalisterna har jag inga direkta synpunkter på då de framför musiken på ett bra sätt. Och jag har heller inget emot Paul Dianno som sångare, hans röst passar utmärkt till låtarna på den här skivan även om det hörs att han har en bit kvar till det förstklassiga röstomfång som Bruce Dickinson senare skulle tillföra.

Men även om jag gillar Paul Diannos röst och hans sång på den här skivan så är det nog, ironiskt nog, han som drar ned betyget från vad som skulle kunna ha varit. Nej, jag ska inte lägga hela skulden på honom men det är som sagt ett par låtar som sticker ut som lite svagare än övrigt material och jag vet inte om det beror på att han inte riktigt klarar av att leverera dem på ett sätt som de skulle behöva eller inte. Det kan också vara så att Remember Tomorrow och Strange World, som låtarna heter, är en smula för psykedeliska för mig, men psykedelisk rock eller heavy metal är inget som ligger mig särskilt varmt om hjärtat.

Ska vi prata om de positiva aspekterna av albumet, som är betygligt fler än de negativa, så är det bara att välja valfri klassiker, vilket resten av materialet är. Titelspåret Iron Maiden, Running Free, Phantom of the Opera, baserad på den klassiska roman som senare även skulle bli musikal med musik av Andrew Lloyd Webber, instrumentala Transylvania, Charlotte the Harlot och Prowler. Har jag glömt någon nu? Sanctuary var inte med på den brittiska originalutgåvan av skivan, men väl på den amerikanska utgåvan och den finns med på nyutgivningen. Jag gillar dock originalutgåvor och kommer att behandla den som den singel som det ursprungligen var enligt mitt sätt att se det.

Steve Harris är inblandad i de flesta av kompositionerna, faktiskt alla utom Charlotte the Harlot som Dave Murray står som upphovsman till och soundet på den här första skivan skiljer sig lite från vad som komma skall. Det är ganska direkta och raka tongångar utan krusiduller och producerades av Will Malone. Det är ganska det okomplicerade soundet som gör att jag gillar skivan så mycket som jag gör, vad vet jag? Hur som helst är det här riktigt riktigt bra! 

9/10

Idag i musikhistorien...

...är det ett år sedan Clive Burr lämnade oss. Jag har helt och hållet missat det och fick ett abrupt uppvaknande när jag märkte det i dag. Det var tydligen MS som till slut tog trumslagarens liv 2013-03-12. Enligt vad jag kan förstå efter att (mycket snabbt) ha googlat lite hade han humöret uppe hela tiden fram till sin död och övergav - enligt Bruce Dickinson - inte sin humor någon gång under resans lopp.

Clive Burr är mest känd som trumslagare i det tidiga Iron Maiden, han satt bakom trumsetet på de första tre studioskivorna. Han har också trummat i Samson och ett gänga andra band som jag tyvärr inte känner till så mycket om. Clive Burr blev 56 år.

29:e maj i musikhistorien: Iron Maiden - BRAVE NEW WORLD - 2000 - för 13 år sedan idag!

Jag tycker inte att albumen som Iron Maiden gjorde med Blaze Bailey är dåliga egentligen, det är bara lite annorlunda jämför med dem som har Bruce Dickinson som vokalist. Samma sak gäller de tidigare plattorna där Paul DiAnno skötte mikrofonen. Faktum är att första plattan är något av det bästa bandet gjort med någon vokalist men det är en annan historia.

Här är alltså Bruce Dickinson tillbaka i bandet efter några års frånvaro. Och inte nog med det, det är också Adrian Smiths första album på väldigt länge med bandet då han faktiskt hoppade av ett par år före Dickinson. Således är det hela det klassiska gänget än en gång! Som grädde på moset stannar också Janick Gers i bandet vilket innebär att det här är den första skivan med ett tregitarrers Iron Maiden!

Jag vet inte om jag vill påstå att det hörs så där väldigt tydligt men jag är väl å andra sidan inte dummare än att jag förstår att man ser till att utnyttja en extra strängbändare. Iron Maiden har väl alltid varit känt för sina harmonier och nu finns det nästan oändliga möjligheter! Men alldeles oavsett hur många strängar man har att tillgå i bandet så handlar det till syvende och sist om hur starka melodier man kan åstadkomma.

Steve Harris är inblandad i samtliga låtar och det är väl inte helt ovanligt att han dominerar kanske. Man kan höra när han har fått sin vilja fram eftersom det ofta blir långa, mer komplicerade kompositioner när han far fram. Jag menar verkligen inte att undergräva någon av de andras talang men på något sätt har det alltid varit Steve Harris som är synonym med bandet. Det är hans visioner som ska införlivas för att det ska bli riktigt bra! Och det är hyfsat hela vägen igenom faktiskt. Jag säger hyfsat eftersom jag inte tycker att det lyfter riktigt hela vägen. Låtarna i början – The Wickerman, Ghost of the Navigator, Brave New World, är rejält medryckande men sedan stannar det av lite. Man skulle kunna säga att det blir lite rutin av det för det är verkligen inget fel på det som följer därefter heller. Det håller bara inte riktigt samma klass som plattans inledning eller bandet i sin glans dagar.

7/10

16:e maj i musikhistorien: 30 år sedan - IRON MAIDEN - PIECE OF MIND - 1983

Inte för att det har någon egentligen musikalisk betydelse men jag har alltid gillar detta albums ordvitsande titel. Förutom detta är det dock ett album som alltig har kommit lite i skymundan för mig, det har inte blivit av att jag har lyssnat in mig på det förrän nu på senare år och jag har alltid fått för mig att det är lite ”tråkigare” än det föregående albumet – The Number of the Beast. Skivan innehåller ändå ett par låtar som är bland det bästa som kommit från bandet och en livekonsert utan The Trooper vore väl tämligen otänkbar? Bland de stora klassikerna hör också Revelations, vilket var Bruce Dickinsons första egenskrivna låt som kom ut på platta med bandet, och Flight of Icarus, som blev en hyggligt stor hit vill jag minnas. Den spelades åtminstone i brittisk radio och kom ut på singel.

Jag läste, eller hörde en gång en intervju med Steve Harris om just den här plattan där han påstod att det var hans favoritstudioplatta och det är väl inget konstigt i sig. Det märkliga, eller häpnadsväckande var att det inte var deras senaste album vid tidpunkten. Artister har ju en tendens att tycka det senaste de har gjort vara det bästa, men så icke i detta fall alltså. Nu minns jag förstås inte när denna intervju gjordes men ett par plattor till efter denna hade den fått ut i alla fall. Jag kan förstå hans inställning helt klart, men det blir väldigt märkligt för mig i alla fall. Skivan påminner inte direkt om föregångaren utan mer om Killers, som jag tycker är det kanske svagaste albumet från Iron Maiden, fast ändå mycket bättre. Det är låtar som måste hinna sätta sig lite först, de är genomarbetade och inte lika omedelbara som de hitkvaliteter som återfanns på The Number of the Beast. Om det beror på att man har bytt sångare sedan Killers kan man förstås spekulera kring, men under alla omständigheter är Bruce Dickinson en skickligare vokalist än Paul Dianno.

Och faktum är att jag lyssnade genom plattan inför den här texten upptäckte jag att de andra låtarna, alltså inte de mest kända utan Die With you Boots on, Quest for Fire eller To Tame a Land faktiskt är riktigt bra! Lite grand som bortglömda pärlor faktiskt, åtminstone för undertecknad och att jag tidigare har ratad denna förefaller förbluffande. Den här plattans litterära låt, för Steve Harris har ju en fallenhet att basera sina låtar på litterära källor, är förstås just To Tame a Land som uppenbarligen baseras på böckerna om Dune. Jag har inte läst dem men väl sett David Lynchs film. Det brukar inte räknas som särskilt lyckad men jag gillar den och jag ser helt klart likheter mellan den här låten och filmen i alla fall.

I övrigt så har Clive Burr lämnat bandet och den klassiska Iron Maiden trummisen Nicko McBrain, som osannolikt nog påstås vara mycket nära vän med Lars Berghagen, åtminstone om man får tro Wikipedia, har placerat sig bakom trumsetet. Det känns som om även detta är en vitamininjektion för bandet som jag tycker känns lite låsta med Clive som trumslagare. Nicko hittar på lite mer med trummorna än vad Clive gjorde och det är något som jag uppskattar! Den klassiska sättningen är komplett: Steve Harris, Bruce Dickinson, Adrian Smith, Dave Murray och Nicko McBrain!

8/10

11:e maj i musikhistorien: IRON MAIDEN - FEAR OF THE DARK - 1992

Idag är det 21 år sedan Fear of the Dark släpptes, tiden går. Jag minns att jag inte var så oerhört imponerad av albumet när det kom men för att ge en någorlunda rättvis bild har jag naturligtvis tagit mig tid att gå igenom det igen inför det här blogginlägget/recensionen. Tyvärr kan jag konstatera ungefär samma sak som mitt minne säger mig, det är inte ett jättebra album trots att några av låtarna verkligen sätter sig och har suttit i flera år vid det här laget. Det material som inte är så där uppenbart är tyvärr lite för mediokert och intetsägande för att lyfta skivan helt och hållet.

Som vanligt är inledande halvan betydligt bättre än den avslutande. Som vanligt säger jag, inte på grund av att det brukar vara så just med Iron Maiden utan att det verkar vara så med ganska många plattor nuförtiden. Visst känns det fel att rubricera ett 21 år gammal album som ”nuförtiden”? Men faktum är att trots att jag inte tycker det är något av de bästa albumen med bandet ändå finner soundet tämligen tidlöst. Det låter inte daterat till någon särskild tidsperiod och det i sig får anses vara en musikalisk styrka!

Låtarna handlar på ett eller annat sätt om rädslor. Titelspåret är väl uppenbart men det finns också sånger om fotbollshuliganer och Gulfkriget. Jag tycker väl att det är lite lummigt emellanåt med temat men så är det i alla fall. Sättningen består av Steve Harris (förstås) Bruce Dickinson, Jannick Gers, Dave Murray och Nicko McBrain. Det låter helt ok men inget som borde går till historien (enligt mig).

6/10

Recension: Iron Maiden - The Final Frontier - 2010

Iron Maiden:

The Final Frontier

2010

EMI: 50999 6477722 1

Efter den förra skivan – A Matter of Life and Death, som mest verkade vara en uppvisning i hur höga toner Bruce Dickinson klarade av att nå, samt hur högljudd han kunde vara oavsett om det han frambringade passade ihop med musiken eller inte, så hade jag både stora förhoppningar på att Iron Maiden skulle lyckas bättre med den här skivan, men också en rädsla för att det skulle vara samma typ av misslyckade skiva åter igen.

Lyckligtvis är det här skivan enormt mycket bättre än vad den föregående skivan var, och kanske inte bara i avseendet som avses ovan, utan även som helhet betraktat. Det är väldigt långa låtar, och det är väl i sig inget nytt för ett band som Iron Maiden, som väl får anses vara någon form av pionjärer när det gäller långa låtar med mycket tempo- och rytmväxlingar.  Men flera av dem mäter upp emot 7, 8 eller till och med 9, 10 eller 11 minuter som längst. Jag klagar inte, jag tycker att det delvis är den här förmågan, att hålla musiken intressant som alltid har gjort Iron Maidens storhet.

Dock kan jag konstatera att det inte är utan att det kostar något, för det finns helt klart en avsaknad av lättlyssnade ”hitlåtar” som Flight of Icarus, Run to the Hills eller Wasted Years. Här är det istället frågan om musikaliska alster som går in i varandra på ett sådant sätt att man knappt märker att det är nästa låt som börjat. Man har lyckats utmärkt med att arrangera låtarna i en sådan ordning att de passar ypperligt in i varandra och känslan av att flera låtar egentligen hänger ihop gör ju att de 7 till 11 minuter jag talade om tidigare lätt kan tolkas som betydligt längre. Det är många olika teman och tempoväxlingar och det är kanske detta som bidrar till att man inte riktigt märker när nästa låt börjar och den förra slutar.

Skivan mäter totalt över 76 minuter och även om det egentligen aldrig blir tråkigt kan man framåt slutet, före sista eller till och med näst sista låten, känna sig en aning mätt. Det är 10 låter totalt och mycket intensiv musik. Och även om man inte har märkt vart tiden har flugit hän så känns det lite mättat just när man kommer så långt. Det är absolut inte dåligt, och det två sista låtarna är inte dåliga heller. Det är okonventionella strukturer som gör det hela intressant. Det kanske inte är något nytt (och särskilt okonventionellt) just när det kommer till Iron Maiden, som har sysslat med sådant under större delen av sin karriär, men jämför man musik i stort finner jag helt klart en skillnad. Steve Harris är ju en mästare på att skriva långa episka låtar och här är han inblandad i uppkomsten av samtliga! Även Adrian Smith har varit inblandad i de flesta och Bruce Dickinson i flera också. Inblandningen från Janick Gers och Dave Murray är mer sparsam, men lite har de bidragit med i alla fall!

Vad betyder då ovanstående i en mer konkret kontext? Jo att det inte finns något som direkt sticker ut ur mängden även om det är bra och medryckande musik! Det finns en följsamhet som gör att man inte riktigt märker skillnaden mellan låtarna och tempoväxlingar som maskerar detta ytterligare. Det finns inga låter som sticker ut på grund av sin melodi, det flyter i vartannat och eftersom jag trots allt upplever att det känns lite mättat framåt slutet gör att jag helt enkelt måste kompensera för detta en liten smula i betyget. Det är inte det bästa som någonsin kommit från Iron Maiden, men sannerligen inte det sämsta heller. Jag är mycket nöjd med mitt inköp men jag hade nog hoppats på att det skulle ha varit ännu bättre!

7/10

Recension: A Tribute to the Beast – 2002

Att bedöma samlingsskivor eller hyllningsalbum är sannerligen inte det lättaste. Det kräver en helt annan infallsvinkel än att bara tycka till om nytt musikaliskt material. Fast det är klart, handlar det om hyllningar är det ju på sätt och viss nytt material efterson det rör sig om versioner av musik som man tidigare inte varit bekant med. Men efterson det handlar om flera olika artister som framför material är det svårt att hittade någon form av sammanhållande kontinuitet i det hela. Förutom den mest uppenbara då, att det är en hyllning till ett specifikt band eller artist. I det här fallet handlar det alltså om Iron Maiden, ett av mina absoluta favoritband och som har varit det nästan ända sedan jag upptäckte dem någon gång under åttiotalet. Det gör att alla låtarna, med något enstaka undantag kanske, är väldigt väldigt bra i sina ursprungsversioner. Det är osannolikt svårt att förstöra dem även om man skulle vilja, vilket naturligtvis inte är fallet eftersom det trots allt handlar om en hyllning till bandet från andra band. Låtmaterialet är helt enkelt fantastiskt bra! Man kan ta valfri ”greatest hits” eller ”best of” och hitta nittio procent av låtarna. Det gör att det blir lite tråkigt och lite oöverraskande samtidigt som det naturligtvis blir hur bra som helst. Hur som helst är det inga direkta överraskningar när det gäller det instrumentalmusikaliska och det är, i likhet med föregående resonemang, både bra och dåligt. När det gäller sången så har dock en del av banden tagit ut svängarna en aning. Det är diverse growl och liknande tekniker. Normalt sett är jag inte särskilt imponerad av dessa tekniker men jag tycker det är rätt skojigt att höra de här låtarna på det sättet ändå. Det är inte jättebra, men i alla fall intressant! Det blir en konstrast till hur, framförallt Bruce Dickinson framför låtarna i original. När man ska till att sätta ett betyg på en sådan här skiva hamnar man naturligtvis i någon sorts dilemma. Inget av det som finns på den här skivan är bättre än originalet på något sätt. Och eftersom de allra mesta av materialet är så starkt förknippat med originalframförande blir det istället en nackdel av det hela. Men samtidigt är ju grundmaterialet så bra att man inte kan låta bli att tycka om det man hör och eftersom det trots allt är något annorlunda än vad man är vad vid så öppnas en ny dimension till musiken. Det är svårt att förstå själva poängen med att göra nya versioner av en del av de superklassiska låtarna men samtidigt är det förstås därför de ingår på en sådan här hyllning. Vem skulle inte vilja hylla sitt favoritband med en egen version av en av deras låtar? Betyget då? Ja, vad ska man säga… Det är bra låtar i grunden, bra framförande, några lite roligare än andra. 

7/10