Humanry Stew – A Tribute to Alice Cooper – 1999

Frågan är hur många hyllningsalbum man står ut med? Åtminstone om man som jag är lite av en fanatiker när det kommer till Alice Cooper och har skrivit om hela hans produktion av studioalbum. Den här är dock lite annorlunda även om själva låtvalen kan tyckas lite tråkigt för en luttrad fantast. Det handlar nämligen uteslutande om de absolut mest kända låtarna och den nyaste av dem – Go to Hell, är från 1976. med det i bakhuvudet ska jag knappast behöva rabbla titlar utan låt oss istället konstatera att det rör sig om tolkningar av låtar från Killer, School’s Out, Billion Dollar Babies, Welcome to my Nightmare och Alice Cooper Goes to Hell. Det som gör plattan speciell är istället att man lyckats samla ihop en hel drös superstjärnor inom sitt gebit till att framföra låtarna. Dave Mustaine, Slash, Eric Singer, Roger Daltrey, Marty Friedman, Ronnie James Dio, Steve Lukather, Vince Neil, Zakk Wylde, Bruce Dickinson, Vinnie Colaiuta, Tommy Aldridge, Dee Snider, Adrian Smith, Mick Mars, Gleen Hughes och Don Dokken för att nämna några. Den ständiga referenspunkten är Bob Kulick, som förutom att ha producerat plattan också står för kompgitarr på samtliga låtar utom en. På avslutande Elected har han lämnat över detta ansvar till Billy Duffy. Jag känner mig alltså lite kluven till detta album och vet inte riktigt hur jag ska resonera kring det. Ska dess negativa aspekter, tråkiga (och sönderspelade) låtval, inte särskilt uppfinnings arrangemang etc. ta överhanden, eller är det trots allt så att eftersom låtarna är i grunden hur bra som helst ska detta spegla betyget? Vi kan väl säga så här, den som ska skaffa plattan är nog antingen en fanatiker som jag som måste ha allt, eller en som precis har upptäckt Alice Coopers låtar och vill ha dem i versioner med sina favoritartister.

7/10 

Recension: Twisted Forever – A Tribute to the Legendary Twisted Sister – 2001

Jämfört med de andra tributerna jag har lyssnat på och skrivit om på sista tiden – till Iron Maiden och Judas Priest, så har inte Twisted Sister den låtskatt som krävs för att göra projektet riktigt lyckat. Det är inte klockrena låtar hela vägen eftersom det helt enkelt inte finns så mycket låtmaterial att tillgå så det bara blir topplåtar hela vägen. Det är förstås en svaghet men också en styrka eftersom låtarna inte med nödvändighet redan är uttjatade redan innan. Uppfinningsrikedomen när det gäller att tolka de här låtarna är också betydligt större än på hyllningsalbumen till Iron Maiden och Judas Priest, och det är ju förstås något positivt. Man kan alltså säga att skivan både förlorar och tjänar på att inte ha väldigt kända låtar tvärs igenom. Det är ett väldigt märkligt förhållande egentligen men så är det. Musicerandet är av hög klass och det är inte särskilt intressant vilka det är som tolkar vilken låt egentligen, det intressanta är att det låter lite annorlunda och att låtarna inte är plankade rakt av utan i skojiga arrangemang.

6/10 

Recension: Poem, Ballader och lite Blues – Återbesöket – 2007

Samma låtar som på Cornelis originalskiva från 1970, dock förevigat på dubbla diskar, kanske på grund av att några av låtarna fått, till synes improviserade, prologer eller intron eller vad man nu vill kalla det. Dock saknas den blueskänsla och nerv Cornelis själv hade när han spelade in låtarna vilket är synd, bra hyllningsplattor växer inte på träd och den här är tyvärr inte en av dem jag håller allra högst i min Cornelis-samling. Dikternas frasering blir också helt fel i mina öron då enbart annorlunda betoning än vad man är van vid sedan tidigare kan betyda helt andra betydelser för texten. Inte ens Kristina Lugn förmår leverera Apollinaire vidare övertygande, vilket gjorde mig enormt besviken. Men, och det är faktiskt ett ganska stort men, kan den här utgivningen innebära att ungdomar, och folk i övrigt också för den delen, som inte är bekanta medCornelis talang och skapande får upp ögonen för honom är det helt klart värt det. Vi andra som redan älskar sångerna gör nog bäst i att hoppa över denna…

3/10 

Hell Bent Forever: A Tribute to Judas Priest – 2008

Liksom Iron Maiden tributen - A Tribute to the Beast så lider den här av samma problem, men har också samma fördelar. Det handlar om att det i grunden på något sätt är en väldigt bra blandning av en rik låtskatt och det är väl ingen som har det minsta intresse av en hyllningsskiva till Judas Priest någon anledning att tvivla på egentligen. Man skulle väl kunna säga att det är en platta av Greatest Hits kaliber även om det inte är bandet själva som gör låtarna. Jag älskar kanske inte alla låtarna och ett par av dem kanske till och med borde ha strukit på foten och inte inkluderats överhuvudtaget. Men det är bra samling utan att vara bäst kanske. Liksom Iron Maiden tributen så är låtarna bättre i original. Det är inte lika extrema band som gör covers här, men versionerna känns ändå mer annorlunda jämfört med originalen än vad som var fallet med Iron Maiden. Det är inte bara en sångare med growl i rösten som får vara förändringen här. Trots detta är det inte lika intressant somIron Maiden tributen, låtarna är i grunden något sämre, men det är ju en smaksak förstås. Jag tycker också att banden är något mer oengagerade. Undantaget är väl Motörhead som gör Breaking the Law till sin alldeles egen. Låtarna är i grunden något uttjatade och inte jätteinnovativa i de här versionerna heller. 

6/10 

Recension: A Tribute to the Beast – 2002

Att bedöma samlingsskivor eller hyllningsalbum är sannerligen inte det lättaste. Det kräver en helt annan infallsvinkel än att bara tycka till om nytt musikaliskt material. Fast det är klart, handlar det om hyllningar är det ju på sätt och viss nytt material efterson det rör sig om versioner av musik som man tidigare inte varit bekant med. Men efterson det handlar om flera olika artister som framför material är det svårt att hittade någon form av sammanhållande kontinuitet i det hela. Förutom den mest uppenbara då, att det är en hyllning till ett specifikt band eller artist. I det här fallet handlar det alltså om Iron Maiden, ett av mina absoluta favoritband och som har varit det nästan ända sedan jag upptäckte dem någon gång under åttiotalet. Det gör att alla låtarna, med något enstaka undantag kanske, är väldigt väldigt bra i sina ursprungsversioner. Det är osannolikt svårt att förstöra dem även om man skulle vilja, vilket naturligtvis inte är fallet eftersom det trots allt handlar om en hyllning till bandet från andra band. Låtmaterialet är helt enkelt fantastiskt bra! Man kan ta valfri ”greatest hits” eller ”best of” och hitta nittio procent av låtarna. Det gör att det blir lite tråkigt och lite oöverraskande samtidigt som det naturligtvis blir hur bra som helst. Hur som helst är det inga direkta överraskningar när det gäller det instrumentalmusikaliska och det är, i likhet med föregående resonemang, både bra och dåligt. När det gäller sången så har dock en del av banden tagit ut svängarna en aning. Det är diverse growl och liknande tekniker. Normalt sett är jag inte särskilt imponerad av dessa tekniker men jag tycker det är rätt skojigt att höra de här låtarna på det sättet ändå. Det är inte jättebra, men i alla fall intressant! Det blir en konstrast till hur, framförallt Bruce Dickinson framför låtarna i original. När man ska till att sätta ett betyg på en sådan här skiva hamnar man naturligtvis i någon sorts dilemma. Inget av det som finns på den här skivan är bättre än originalet på något sätt. Och eftersom de allra mesta av materialet är så starkt förknippat med originalframförande blir det istället en nackdel av det hela. Men samtidigt är ju grundmaterialet så bra att man inte kan låta bli att tycka om det man hör och eftersom det trots allt är något annorlunda än vad man är vad vid så öppnas en ny dimension till musiken. Det är svårt att förstå själva poängen med att göra nya versioner av en del av de superklassiska låtarna men samtidigt är det förstås därför de ingår på en sådan här hyllning. Vem skulle inte vilja hylla sitt favoritband med en egen version av en av deras låtar? Betyget då? Ja, vad ska man säga… Det är bra låtar i grunden, bra framförande, några lite roligare än andra. 

7/10