Recension: Twisted Sister – Come Out and Play – 1985

Om You Can’t Stop Rock n’ Roll var en perfekt övergång från första plattan Under the Blade och referenspunkten Stay Hungry, så är Come Out and Play en riktigt bra efterföljare till densamma. Den har inte riktigt lika klockrena låtar som på Stay Hungry men man lyckas fortfarande lika effektivt med de låtarna som verkligen sitter. Be Crool to Your Scuel är förstås en favorit och här har gänget lyckats få med både Billy Joel på piano och Alice Cooper på sång tillsammans med Dee Snider. Men inte nog med det, Brian Setzer spelar gitarr och Clarence Clemons från The E Street Band spelar saxofon. Och denna blandning av människor funkar utmärkt för att skapa en riktig röjar rock n’ roll låt som egentligen inte har något med heavy metal Att göra. Det har kanske inte bandets cover av The Leader of the Pack heller men den funkar också mycket bra in i plattans koncept. Lite så där med glimten i ögat kans man väl säga. Mer seriösa och klassiskt hårdrockiga är kanske halvballaden I Believe In You och The Fire Still Burns. Jag gillar även den snabbar titellåten Come Out and Play när den verkligen kommer igång. Man flirtar lite med den gamla klassiska gängkrigsfilmen The Warriors i dess inledning vilket också funkar utmärkt. Man skulle kunna säga att man här kombinerat de två första plattorna som innehåller mer klassisk hårdrock och heavy metal med de trallvänliga och mer popiga låtarna på Stay Hungry. Jag tycker det här är ett något underskattat album som faktiskt förtjänar mera uppmärksamhet. Inte för att det är perfekt på något sätt men tillräckligt bra för att inte glömmas bort.

6/10 

Recension: Twisted Sister – You Can’t Stop Rock n’ Roll – 1983

Referenspunkten för Twisted Sister lär väl alltid vara Stay Hungry från 1984 och jämför man den här med den plattan och med föregående Under the Blade kommer man faktiskt att finna att… den ligger perfekt på tidslinjen! Man har lyckats hitta bättre melodier än på föregångaren, det låter ännu mer Alice Cooper och det är ett hårdare sound tvärs över hela produktionen, lite korsat med Rainbows sound skulle man kanske kunna säga. Detta utan att man har gjort avkall på de enkla arrangemangen, som jag i tidigare recensioner varit inne på skulle bero på kompetensbrist hos musikerna, snarare än ett genomtänkt karriärdrag. Hur som helst så är det här en något bättre platta, med färre och grundare dalar än föregående Under the Blade även om det heller inte är något man plockar fram ur gömmorna allt för ofta! Favoritlåtar är I Am, I’m Me, The Kids Are Back och titelspåret You Can’t Stop Rock n’ Roll förstås. Även You’re Not Alone (Suzette’s Song) som Dee skrev till sin fru förtjänar förstås också lite extra uppmärksamhet.

5/10 

Recension: Twisted Sister – Under the Blade – 1982

Hårdrock, inspirerad av glamrocken, från början av åttiotalet lät onekligen på ett speciellt sätt. Det gjorde även Twisted Sister vars musikalitet väl alltid har kantats av enkla melodier och okomplicerade gitarrslingor, kanske beroende på bandets begränsningar på instrumenten. Hur som helst kommer den som stiftade bekantskap med megadunder framgångsrika Stay Hungry från 1984 att känna igen sig här. Det låter lite skramligare och att Alice Cooper varit en inspirationskälla är ganska tydligt. De musikaliska kvaliteterna varierar ganska friskt och medan några av låtarna faktiskt är riktigt trevliga att lyssna på är de flesta faktiskt av en sådan natur att man nästan glömt bort dem innan de tagit slut. De mest utmärkande låtar är onekligen Destroyer, plattans titelspår – Under the Blade, som orsakade visst rabalder under den mörka tiden i amerikansk historia där artister som Dee Snider och Frank Zappa fick sitta och försvara sina texter inför kongressen (eller liknande). Och så I’ll Never Grow Up Now, som bara återfinns på plattans re-release från 1985. Kul att plocka fram ibland med knappast något man lyssnar särskilt ofta på!

5/10 

Recension: Twister Sister – Stay Hungry – 1984

Det här var plattan som i alla fall tog mig med storm när den kom. Det var ganska raka och okomplicerade hårdrockslåtar med hitlåtar som skapade teman om oförstående omgivningar. I Wanna Rock och We’re Not Gonna Take It spelades faktiskt en hel del på radio och på MTV vid tidpunkten. Det är väl egentligen så, eller det är åtminstone min nuvarande åsikt, att dessa texter faktiskt inte var speciellt bra, även om man i de yngre tonåren tyckte att de stod för nånting unikt och revolterande. Numera har man dock upptäckt en uppsjö av dylika skildringar där uppväxtårens självständighetskamp gestaltats, till exempel beträffande att finna sin egen stil och/eller plats i det musikaliska samhället. Det heller inte en speciellt välspelad platta, visserligen är teknisk kompetens inte det viktigaste när det gäller musicerande, men bandets musikaliska begränsningar är så limiterade och det sålunda blir ett irriterande dilemma under genomlyssningen. Men trots denna kritik gillar jag fortfarande skivan, det var den första jag införskaffade mig med bandet och det är fortfarande den bästa av dem. Jag antar att jag borde kalla mig nostalgiker och det ligger nog en hel del i det i detta fallet, för jag kan förvisso inte påstå att jag följt deras senare karriär med större intresse och heller inte införskaffat alstren från de senaste åren, men ett och annat snappar man ju upp på andra sätt än genom aktiva genomlyssningar av kompletta album. Det är de enkla rakarna låtarna som jag kritiserade här ovan som är albumets styrka och det är lätt att sjunga med i melodierna. En av låtarna, som egentligen består av två delar – Horror-Teria a) Captain Howdy b) Street Justice berättar förresten samma historia som filmen Strangeland, som Dee Snider skrev och som inte kom förrän 1998. Snacka om att hålla fast vi en historia länge! I övrigt återfinns även klassikerna Burn in Hell (som självaste Dimmu Borgir senare gjort en cover på) och S.M.F.

7/10 

Recension: Twisted Forever – A Tribute to the Legendary Twisted Sister – 2001

Jämfört med de andra tributerna jag har lyssnat på och skrivit om på sista tiden – till Iron Maiden och Judas Priest, så har inte Twisted Sister den låtskatt som krävs för att göra projektet riktigt lyckat. Det är inte klockrena låtar hela vägen eftersom det helt enkelt inte finns så mycket låtmaterial att tillgå så det bara blir topplåtar hela vägen. Det är förstås en svaghet men också en styrka eftersom låtarna inte med nödvändighet redan är uttjatade redan innan. Uppfinningsrikedomen när det gäller att tolka de här låtarna är också betydligt större än på hyllningsalbumen till Iron Maiden och Judas Priest, och det är ju förstås något positivt. Man kan alltså säga att skivan både förlorar och tjänar på att inte ha väldigt kända låtar tvärs igenom. Det är ett väldigt märkligt förhållande egentligen men så är det. Musicerandet är av hög klass och det är inte särskilt intressant vilka det är som tolkar vilken låt egentligen, det intressanta är att det låter lite annorlunda och att låtarna inte är plankade rakt av utan i skojiga arrangemang.

6/10