Recension: Twisted Sister – Come Out and Play – 1985

Om You Can’t Stop Rock n’ Roll var en perfekt övergång från första plattan Under the Blade och referenspunkten Stay Hungry, så är Come Out and Play en riktigt bra efterföljare till densamma. Den har inte riktigt lika klockrena låtar som på Stay Hungry men man lyckas fortfarande lika effektivt med de låtarna som verkligen sitter. Be Crool to Your Scuel är förstås en favorit och här har gänget lyckats få med både Billy Joel på piano och Alice Cooper på sång tillsammans med Dee Snider. Men inte nog med det, Brian Setzer spelar gitarr och Clarence Clemons från The E Street Band spelar saxofon. Och denna blandning av människor funkar utmärkt för att skapa en riktig röjar rock n’ roll låt som egentligen inte har något med heavy metal Att göra. Det har kanske inte bandets cover av The Leader of the Pack heller men den funkar också mycket bra in i plattans koncept. Lite så där med glimten i ögat kans man väl säga. Mer seriösa och klassiskt hårdrockiga är kanske halvballaden I Believe In You och The Fire Still Burns. Jag gillar även den snabbar titellåten Come Out and Play när den verkligen kommer igång. Man flirtar lite med den gamla klassiska gängkrigsfilmen The Warriors i dess inledning vilket också funkar utmärkt. Man skulle kunna säga att man här kombinerat de två första plattorna som innehåller mer klassisk hårdrock och heavy metal med de trallvänliga och mer popiga låtarna på Stay Hungry. Jag tycker det här är ett något underskattat album som faktiskt förtjänar mera uppmärksamhet. Inte för att det är perfekt på något sätt men tillräckligt bra för att inte glömmas bort.

6/10 

Recension: Dee Snider – Never Let the Bastards Wear You Down – 2000

För de som är bekanta med Twisted Sisters musik kommer den här plattan inte som någon musikalisk överraskning. Kanske är det aningen mer punkinfluerat än vad Twisted Sister var under sin storhetsperiod under åttiotalets första hälft. Humorn saknas inte heller och Dee tycks driva lite med sig själv och/eller branschen/fansen i nästan varje låt. Han gör det dock med glimten i ögat precis som man ska göra om man vill komma undan med det. Det finns en kul version av Dions: The Wanderer, som tidigare gjorts av otaliga andra artister såsom Dave Edmunds, Gary Glitter, Status Quo och Bruce Springsteen för att bara nämna en handfull av de mest kända, i en lite annorlunda hårdrockstappning men frånsett den finner jag det här vara ett ganska slätstruket album.

5/10