Recension: Twisted Sister – Come Out and Play – 1985

Om You Can’t Stop Rock n’ Roll var en perfekt övergång från första plattan Under the Blade och referenspunkten Stay Hungry, så är Come Out and Play en riktigt bra efterföljare till densamma. Den har inte riktigt lika klockrena låtar som på Stay Hungry men man lyckas fortfarande lika effektivt med de låtarna som verkligen sitter. Be Crool to Your Scuel är förstås en favorit och här har gänget lyckats få med både Billy Joel på piano och Alice Cooper på sång tillsammans med Dee Snider. Men inte nog med det, Brian Setzer spelar gitarr och Clarence Clemons från The E Street Band spelar saxofon. Och denna blandning av människor funkar utmärkt för att skapa en riktig röjar rock n’ roll låt som egentligen inte har något med heavy metal Att göra. Det har kanske inte bandets cover av The Leader of the Pack heller men den funkar också mycket bra in i plattans koncept. Lite så där med glimten i ögat kans man väl säga. Mer seriösa och klassiskt hårdrockiga är kanske halvballaden I Believe In You och The Fire Still Burns. Jag gillar även den snabbar titellåten Come Out and Play när den verkligen kommer igång. Man flirtar lite med den gamla klassiska gängkrigsfilmen The Warriors i dess inledning vilket också funkar utmärkt. Man skulle kunna säga att man här kombinerat de två första plattorna som innehåller mer klassisk hårdrock och heavy metal med de trallvänliga och mer popiga låtarna på Stay Hungry. Jag tycker det här är ett något underskattat album som faktiskt förtjänar mera uppmärksamhet. Inte för att det är perfekt på något sätt men tillräckligt bra för att inte glömmas bort.

6/10 

Recension: Billy Joel – River of Dreams – 1993

Liksom när det gäller Joe Cocker så är mina erfarenheter av Billy Joel ytterst begränsade. Dock har jag ett par tre vinyler sedan förr stående i hyllorna. De är förstås nästan aldrig spelade så det är inte mycket till hjälp. Jag kan konstatera att Billy Joel inte bara är en vass framförare av sina alster han är också en lysande låtskrivare. Det här är tydligen hans sista (senaste?) album med lättillgänglig musik då han numera har övergått till att skriva klassisk musik. Jag missunnar verkligen inte någon att utvecklas och trampa upp nya stigar i sitt artisteri, men jag tycker trots allt att det är synd. Det här är så pass bra att jag gärna skulle vilja ha mer av den här varan. Det är pianobaserad rockmusik, men inte så otroligt pianobaserad, som känns oerhört träffsäker. Jag har hittills inte lyssnat igenom plattan särskilt många gånger vilket innebär att den kan komma att växa ytterligare men det är ju bara bra. Skivor som får växa fram långsamt har en tendens att hålla bättre i ett längre perspektiv. Billy Joel är ytterligare en artist jag kommer utforska mera av i framtiden!

7/10