Nytt från Scorpions igen!

När Sting in the Tail kom 2010 menades det att det skulle vara Scorpions sista album. Jag skrev själv om det vemod jag kände inför detta. Nu är det nu skiva på gång och vemodet har lagt sig.. Ska bli intressant!

Release: 20150223

Scorpions – In Trance – 1976

Nä, det här var inget för mig. Det var på tok för flummigt för att jag ska kunna lyssna på det här med den tillfredsställelse som jag skulle vilja. Klaus Maine sjunger heller inte på alla låtar och det märks! Istället är det gitarristen Uli Roth som stämmer upp i två av låtarna, inte till det bättre enligt mig.

Dock får man säga att det här är början till vad som sedan skulle bli ett av världens bästa hårdrocksbandssound som skulle bli igenkänningsbart bland tusentals andra band. Och tänka sig, det är snart 40(!) år sedan. Still going strong skulle man kunna säga om nu inte bandet proklamerat Sting in the Tail som sitt sista album förstås… En lovande början alltså men det håller inte riktigt ända fram!

3/10

Recension: Scorpions - Sting in the Tail - 2010

Scorpions:

Sting in the Tail

2010

Sony Music 88697 59330 2

Det känns lite vemodigt att det här inte bara är det senaste albumet från Scorpions utan även det sista enligt ryktena. Hur stor nypa salt man ska ta den typen av rykten med kan man förstås spekulera kring men visst är det lite tragiskt om det kommer att finnas ett avslut och om ens gamla hjältar inte kommer att existera som akt längre. Men läser man på lite så finner man snart att Rudolf Schenker, som varit med och bildat bandet, varit med sedan 1965, Klaus Meine, vars röst åtminstone jag finner vara synonym med bandet, sedan 1970 och Matthias Jabs sedan 1978. Det är ganska många imponerande år att ha spelat ihop och man kan väl kanske förstå att det inte är lika roligt längre, eller att åldern tar ut sin rätt.

Hur som helst så tillhörde Scorpions mina gamla hjältar under mitten av åttiotalet och deras platta Love at First Sting gick verkligen varm på min gamla vinylsvarv! Att jag dessutom tillskriver dem äran för att, mer eller mindre, ha ”uppfunnit” powerballaden gör inte att min respekt för deras musikalitet minskar på något sätt. Dock upphörde mina skivköp med bandet av någon anledning efter nämnda Love at First Sting och ett inköp av den smått fantastiska samlingen Gold Ballands. Jag gick i någon form av musikalisk ide och intresserade mig inte för någon ny musik under rätt många år och det är väl egentligen inte förrän nu, i och med skapande av Magnifik Musik, som intresset tagit ordentlig fart igen.

Med detta som bakgrund införskaffades Sting in the Tail med stort intresse, men om sanningen ska fram så trodde jag nog mer på ett fiasko och på ett band som för länge sedan hade överlevt sig själv än det ska skulle få höra. I stället möttes jag av tongångar som lätt skulle kunna platsa bland det bästa och mest representativa som någonsin kommit från tyska Scorpions. Det är klassisk hårdrock med starka melodier och med kompentent utförd sång av Klaus Meine! Hans röst har sannerligen inte försämrats och har når fortfarande de där höga tonerna som få andra sångare klarar av att nå!

Spelglädjen känns äkta och produktionen andas åttiotal. Och det säger jag inte i någon negativ bemärkelse även om det kunde vara lite si och så med ljudkvaliteten på åttiotalet. Man har helt enkelt lyckats fånga känslan utan att göra avkall på kvaliteten och balansen mellan de olika instrumenten – bas och diskant är precis som sig bör. Det är också en bra blandning mellan de rockiga låtarna och de där Klaus Meine imponerar allra mest – powerballaderna! Jag vill inte påstå att något är bättre än det andra men visst väcks det en och annan känsla av nostalgi när balladerna Lorelei eller SLY tar sin början. Jag får en luft att återupptäcka det jag missat eller glömt bort av Scorpions tidigare katalog och kommer sannolikt att göra något åt det inom en snar framtid!

Lite konfunderad blir man av avslutande The Best Is Yet To Come när man ser plattan som ett avslutningen album eller som ett farväl till lång och trogen publik. Vad menar det med det? Kommer det något mera? Menar de någonting alls? Hur som helst är det här ett riktigt bra album som alla som gillar den klassiska hårdrocken från åttiotalet borde införskaffa snarast!

8/10

Scorpions - In Trance

Scorpions lär bli ett diskografiprojekt, liksom Alice Cooper och ZZ Top när andan faller på. De har en lång karriär med mycket intressant musik och där plattorna skiljer sig ganska mycket åt. Man kan i alla fall höra en rejäl utveckling från debuten The Lonesome Crow till sista plattan Sting in the Tail. In Trance gjordes i början av karriären, i mitten på 70-talet och det märks! Det är inte lika psykedeliskt som The Lonesome Crow (lyckligvis) och har några riktigt vassa stunder. Klaus Meine sjunger som en Gud och basspelet är framträdande.