Både Cornelis och Victor Jara
tillhör personer som jag verkligen beundrar och med detta sagt borde väl det
här vara en optimal kombination och en fantastisk skiva? Nja, så fantastiskt
blir det inte! För även om Victor Jara
på något sätt är civilkuraget personifierat och Cornelis är det största vispoeten sedan Taube och Bellman i
Sveriges historia lyckas han inte beröra. Det är absolut inget fel på Cornelis översättningar (även om jag på
grund av språkliga begränsningar inte kan bedöma hur korrekta de är) och det är
inget fel på Björn J:son Lindhs
arrangemang heller, men kombinationen lyckas inte fullt ut. Smärtan och pinan
som borde finnas i texter av det här slaget, som allt som oftast behandlar
folkets kamp, förtryck och tyranni, är inte närvarande i den grad jag skulle
önska. Vidare är det förstås så att eftersom det inte är Cornelis egen musik, som ju ofta var väldigt bluesig till sin
natur, finner man sig inte riktigt till rätta. Man kan förstås inte komma undan
att det är ett viktigt album, att försöka förmedla Victor Jaras budskap, att inte låta hans död vara förgäves, och i
detta avseende har förstås Cornelis
gjort en kulturgärning av enorma proportioner! Totalt sett är det dock ingen
skiva som jag plockar fram särskilt ofta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar