Gretchen Wilson – One of the Boys – 2007

Country är inte min största musikaliska passion i livet. Jag kan inte särkilt mycket om ämnet om man jämför med andra musikaliska inriktningar. Men trots allt är jag intresserad av alla sorters musik och strävar absolut efter att finna guldkornen inom varje genre. Min absoluta övertygelse är att de finns även om de ibland kan vara väl så dolda. Helt ovan vid stilen är jag förstås inte och har väl vid det här laget skrivit om 10-15 album inom genren tidigare här på bloggen. Dock kan jag inte påstå att jag klarar av att namnge de olika subgenrerna på ett korrekt sätt. Jag skulle till exempel kalla det här för någon form av countryrock medan men istället får informationen ”contempoary country” på olika ställen på nätet.

Jag får initialt intrycket av att den här tjejen har lite attityd! Jag gillar det! De första låtarna är kraftfulla och med emfas! Texterna tilltalar mig även om det känns lite som att de är väldigt enkla. Det tycks inte dölja sig några dubbla budskap. Det Gretchen sjunger om är det hon menar. Det är åtminstone min åsikt. Jag gillar att musiken emellanåt blandas upp med något som jag nästan skulle vilja kalla för blues. Däremot är jag inte överdrivet förstjust i balladerna som för mig blir lite för tillrättalagda och stereotypiska. Röstmässigt är det inget fel, men det blir lite för mjäkigt. Tacka vet jag sångerna om whisky och livet. Det må vara floskler som The Bottom of the Bottle Leaves me Empty men det spelar ingen roll. Jag gillar det!

Tyvärr håller inte plattan hela vägen och framåt slutet är det inte lika imponerande som i början. Det är tillräckligt intressant för att jag ska vilja utforska mera ur diskografin men något mästerverk blir det inte tal om.

7/10

Recension: Bob Dylan - Time Out of Mind - 1997

Bob Dylan

Time out of Mind

1997

Columbia 68556

Jag har genomgående varit ganska avigt inställd till Bob Dylan under mer eller mindre hela mitt liv. Mycket beror förstås på hans mycket speciella röst, men också på att jag först av allt (nästan) bekantade mig med en skiva som vad ansedd som en oerhörd klenod i musikhistoria och som jag nästan hatade! Det är förstås Blonde on Blonde jag syftar på. För ungefär ett år sedan skrev jag en recension av den skivan och fyra andra och konstatera att jag trots allt hade en viss respekt för karln. Ingen av skivorna var någon fullpoängare men jag insåg i alla fall att det fanns mycket att utforska i massor av olika stilar. Man kan ju inte gilla allt, men en del av det jag hörde var i alla fall riktigt tilltalande!

När jag så nu tar mig tid att skriva om den här skivan vill jag ta tillbaka allt negativt jag har haft att säga om Bob Dylan genom åren. Jag vill ta allt det och invertera det för det här är hur bra som helst! Genast första gången jag hörde den här skivan förstod jag att det här skulle vara den som skilde agnarna från vetet. Den som får den gamla hunden att sitta och den som till sist får syndaren att vakna!

Det är en perfekt avvägd skiva musikaliskt. Det är precis rätt blandning av folk, folkrock, blues och country för att jag ska gå igång. Bob Dylans röst kommer verkligen till sin rätt och det känns heller inte som att det är han med ett kompband. Det känns snarare som en komplett helhet och det är precis så det ska vara.

Utan att gå in på några detaljer känns det också som att vartenda ord i texterna betyder något. Det finns inget överflöd någonstans, det finns inget som borde ha sagts annorlunda och inlevelsen i de ganska dystra betraktelserna beskrivs med en perfekt melankoliskt röst! Jag har lyssnat igenom den flera gånger, som är brukligt inför en recension och jag har ännu inte hittat något att klaga på. Det är sent nittiotal och Dylans röst är precis lagom sliten för att vara helt underbart karismatisk.

10/10 

Billy Opel - Inspiration - 2010

Billy Opel:

Inspiration

2010

Walter Records WR01

Min första bekantskap med Billy Opel var några små lustiga visor på youtube eller liknande. Lustiga i den bemärkelsen att de var uppenbart menade att vara komiska och involverade en hel del sprit i texterna. Jag vill minnas att någon/några av dessa låtar också innehöll ett ganska ovårdat och ”fult” språk som innefattade den fagrare könet. Lite i stil med vokabuläret man skulle kunna förvänta sig av en mini Eddie Meduza kanske.

Men det där är länge sedan nu, jag upptäckte att denne Billy, vars riktiga namn är Erik Morell, faktiskt varit mer seriös än så efter dessa tidiga alster. Ett par skivor hade han hunnit med men jag hade inte möjlighet att få tag i dem – tyvärr. Efter att ha varit i kontakt med artisten i fråga visade det sig att det var en ny skiva på gång vilket naturligtvis väckte mitt intresse! Några månader senare tänkte jag nu skriva om denna platta!

 Det är både en positiv och en negativ upplevelse faktiskt och jag ska göra mitt yttersta för att förklara varför. Till en början känner jag en viss inspiration från Lars Winnerbäck, men redan efter första låten har detta intryck sedan länge försvunnit, det var endast några ackordsföljder som råkar följa samma väg som någon av de mer kända låtarna av nämnde Lars Winnerbäck. Tar vid gör vibbar av Eddie Meduza i sina bästa dagar, inget snusk inget brännvin och inga raggare utan bara en helt vanligt låt men med en text som rytmar ungefär som man är vad vid att just Eddie Meduza rytmade sina texter med liknande musikarrangemang. Det är en hel del bluestolvor som avlöser varandra men det är inget jag klagar på, jag gillar sådana även om det är ett ganska enkelt sätt att skapa fungerande låtar på.

Hur som helst så försvinner Meduzavibbarna även dem efter en ynka låt, det som finns kvar är inte lika lätt att sätta fingret på men musikaliskt låter det oftast som något man redan har hört förr. Det är inte nyskapande och det är inte jättespännande rent musikaliskt men även om man tycker sig höra stölder både från Bob Dylan och Bo Diddley hävdas det att Morell skrivit all text och musik själv och det får man väl tro på.

Texterna framförs på ett sätt som låter väldigt äkta. Sången fungerar utmärkt men någon större skönsångare är inte Billy. Han är däremot en eldsjäl och det märks att han älskar det ha gör, det smittar av sig och de allra bästa låtarna på plattar är väldigt lätta att ta till sig. Det är lätta refränger som sätter sig snabbt och som man redan efter ett par genomlyssningar inte har svårt att sjunga med i. Det är definitivt en bra egenskap. Texterna är humoristiska utan att för den skull bli tramsiga eller löjliga. Det finns en fin balans mellan ironi och allvar som jag verkligen uppskattar. Att det inte är helt seriöst är uppenbart men riktigt hur allvarlig Billy är när han påstår att han längtar hem till Dalarna även om ha befinner sig i Nashville, Tennesse kan man spekulera i. Oavsett så lyckas han onekligen få med sig en och annan sanning i texterna som gör att man kan skapa sig en personlig relation till dem.

Jag kan till exempel skriva under på att längst ner på botten i varenda butelj ligger en oskrivet låt. Man kan kalla det för brännvin och osunt leverne men man kan hellre kalla det för inspiration ur ett artistiskt perspektiv. Mycket kretsar också kring hemtrakterna, refererar han till en plats så är det Älvdalen, Äppelbo, där skivan förresten är inspelad, Säter eller Grängesberg. Det är kul med svensk rotmusik som dessutom håller sina texter på en lokalnivå rent geografiskt.

De tidigare låtarna som jag hörde med Billy var alla på en ganska bred dialekt, vilket jag gillar. Jag har förvisso inte koll på särskilt många artister som använder sig av det, förutom några skånska band då kanske. Peps Persson, Wilmer X och Kal P. Dal är ju självskrivna utövare. Men på den här skivan lägger han band på sig. Det är inte rikssvenska helt och hållet men visst håller han igen på uttalen och försöker artikulera så tydligt som möjligt. Jag hade förväntat mig lite mera dialekt men man får vara nöjd ändå.

Låtmaterialet är lite ambivalent tyvärr, i de bästa stunderna är det hur bra som helst, som jag redan har poängterat här ovan, men, framförallt i början av skiva, är det lätt att man tröttnar efter några genomlyssningar. Faktum är att jag aldrig trodde jag skulle säga det, eftersom jag brukar gnälla och klaga på överproducerade skivor och musik, men jag tycker att Billy behöver en bättre producent nästa gång. Den har skivan har han producerat själv och det räcker inte. Det blir lite tråkigt och arrangemanget sticker inte ut tilläckligt från mängden. Detta gäller alltså de något svagare låtarna i början och slutet, skivan definitiva styrka ligger i mittenpartiet!

Men hur som helst så önskar jag att vi hade mer av den här typen av country-rock n’ roll i Sverige, folks som brann för konsten och som inte var rädda för att ge ut eget material. Framåt slutet hittar vi förresten ett riktigt förstklassiskt epos som påminner mig en smula om Torssons Flickan, Hunden och Jag, men det är väl bara för att det utspelar sig i en tågkupé kanske. Ett fantastiskt porträtt målas upp och mitt i alltihop sitter författaren. Jag kommer definitivt att följa Billy Opel i framtiden!

7/10

Nick Lowe - Party of One

Det är det här albumet jag använder som referens när jag lyssnar på Nick Lowe. Jag tror inte att det är särskilt representativt längre (om det någonsin varit det) och är mer någon sorts alternativ country rock än den Crooner pop som pryder ett par av de senare albumen jag har skrivit om. The Convincer, Dig my mood och At My Age i alla fall. Men det är fantastiskt bra! Jag har svårt för det här i början men nu har jag malt den i några år och den tappar aldrig fotfästet. Den förblir lika bra hela tiden och texterna humoristiska glimt i ögat förhöjer upplevelsen. Inte minst raderna Do you remember Rock Astley/He had a big fat hit that was ghastley i All men are Liars.

Van Morrison - Pay the Devil

Van Morrison har väl gjort en halv million skivor vid det här laget. Något överdrivet kanske men han har ändå hållit på sedan 60-talet, är man någorlunda produktiv blir det ju en del... Hur som helst är det här tydligen en skivan med mest covers på, endast tre originallåtar om jag förstår saken rätt. Musikaliskt är det åt country eller möjligen countryrock till och faktiskt rätt lätt lyssnat. Det här är nog första skivan där jag har fattat vilken värme countrytexter kan innehålla. De har faktiskt en tendens att handla om någonting.