Bruce Springsteen – The Ghost of Tom Joad – 1995

Det här är ett album som jag tycker ryms rätt bra under genren folk. Det är ganska lågmäld musik med långsamma melodier som verkar betyda någonting för upphovsmannen. Jag tycker väl inte att det är så där jättebra men heller inte dåligt även om det blev rätt tråkigt att lyssna efter ett tag. Det är dock inte så mycket jag stör mig på när det gäller framförandet som annars vanligen är fallet när Bruce Springsteen framför sina alster. Jag tycker hans röst kommer till sin rätt för en gångs skull och han funkar bra som sångare till den här sortens musik, åtminstone på just den här plattan. Däremot lyckas jag inte riktigt komma överens med användandet av munspel på ett par av låtarna och man kan ju fråga sig om det är Bob Dylan som lärt Bruce Springsteen spela munspel eller om det är tvärtom!? Det låter bedrövligt rent ut sagt! På det hela taget tycker jag dock att det här är en ganska trevlig skiva med Bossen. Jag kommer inte att plocka fram den särskilt ofta, men någon gång emellanåt kommer den allt att lämna hylldammet för att spelas.

5/10 

Recension: Bruce Springsteen – The Rising – 2002

Efter att ha fått en hel del kommentarer angående min topplista över överskattade artister tar jag nu ånyo krafttag med att försöka utöka min förståelse för dem som faktiskt kvalade in på nämnda lista… En del av poängen med att lyssna på musik är väl att framkalla känslor? Och jag måste därmed erkänna att den här plattan faktiskt lyckades beröra mig på flera punkter. Först och främst fick jag känslan av att själva kompositionen var viktigare än musiken, vilket knappast kan anses vara något positivt epitet. Nästa känsla som slog mig är svårare att beskriva men bevisar i alla fall ytterliggare en gång för alla att varje musikstil och/eller artist verkligen kan prestera bortom de förutfattade meningar man har om dem. Visserligen visste jag sedan tidigare att Bruce Springsteen klarade av att beröra ibland, inte minst i Highway Patrolman som jag ägnade mycket tid åt i min recension av Nebraska, men för mig är det snarare undantag än regel att detta sker. Nåja, Nothing Man blir helt klart min favorit på den här plattan och en välkommen känsloladdning i den övriga tristessen. För efter ytterliggare några låtar är jag så trött på det jag hör att jag nästan inte står ut längre. De korta falcettövningarna på plattans början kan jag stå ut med, men i längden blir det alltför entonigt och tjatigt för min del. Men just när jag ville stänga av börjar det arta sig igen! Mary’s Place och kanske framförallt You’re Missing, är riktigt lyssningsvärda även om jag inte finner att de fastnar i medvetandet efter att musiken tystnat. Till och med titelspåret The Rising är anständigt och jag vantrivs heller inte av tongångarna i Paradise. En ojämn platta, som helt klart innehåller några riktigt bra låtar men också på tok för tjatigt och entonig för min smak.

5/10 

Recension: John Fogerty - The Blue Ridge Riders Rides Again - 2009

John Fogerty

The Blue Ridge Riders Rides Again

Verve Forecast Records

2009

Jag har den första skivan i min hylla sedan många år, om man nu kan kallar John Fogerty and the Blue Ridge Riders från 1973 för den första skivan. Onekligen finns det något samband dem emellan och jag tänker kanske inte bara på namnet utan på de musikaliska egenskaperna också. Men därifrån till att kalla det här för en uppföljare av något slag kanske är ett allt för stort steg. Hur som helst har jag alltid gillat titelspåret Blue Ridge Mountain Blues eller vad man ska kalla det, från den skivan och jag tycker att John Fogerty i hela sin solokarriär, alltså efter CCR, lyckats få med några bra låtar på varje album han har tagit sig för. Det har sällan varit några absoluta toppalbum, men i alla fall bra nog för att plockas fram ibland även om man kanske hoppar över låtar här och där.

Hur som helst så kom häromåret den här skivan och det var väl en av de där skivorna som jag inte riktigt visste om jag skulle införskaffa eller inte. Lite beslutsångest och lite velande men till slut landade skivan i brevlådan! Första genomlyssningen var klart positiv och den gav faktiskt mersmak. Jag känner att det är ett betydligt bättre album än det från 1973. Musikaliskt balanserar det på gränsen mellan Creedence Clearwater Revival, kanske lite av John Fogertys eget solomaterial, bluegrass, lite traditionell country, lite folk och kanske lite folkrock också. Överlag är det väldigt blandade ingredienser och skivan förmedlar samtliga delar av sin musikalitet på ett bra sätt. Mest är det förstås rena countrytongångar, men det är alltså uppblandat med en hel del annat i olika former.

Det är fler låtar på den här skivan än det första från 1973 som utmärker sig och skam vore det väl nästan annars. Och faktum är att efter att skivan snurrat några gånger så har den växt ytterligare! Man kan inte låta bli att stampa takten och man kan inte låta bli att sjunga med i den mest lättsjunga av refrängerna, och de sätter sig bara på ett par genomlyssningar faktiskt. Jag är inte självgenombevandrad i country och rockklassiker men några av namnen som stoltserar som låtskrivare är sannerligen inga små namn i branschen. Eller vad sägs om Buck Owens och John Denver? Själv bidrar John Fogerty med en låt till skivan och det vet i tusan om det inte är den allra bästa, mest lättsjungen är den i alla fall – Change in the Weather!

Det finns också gästartister av notabilitet, Don Henley och Timothy B. Schmit från The Eagles medverkar på Rick Nelsons Garden Party och Bruce Springsteen på Phil Everys When Will I Be Loved. Och visst skulle jag kunna kommentera Springsteens mediokra insats som sångare jämfört med John Fogertys inlevelse i musiken, men eftersom alla som brukar läsa mina recensioner redan vet vad jag brukar tycka om Springsteens kvaliteter kan jag lika gärna låta bli. Fast nu fick jag ju det sagt ändå!

Men det är som sagt en riktigt bra skiva, inga direkta överraskningar någonstans. Man får ungefär vad man förväntar sig om man har den första skivan i sig ägo, fast kanske lite bättre ändå. Det känns fräscht trots att det finns en väldigt utpräglad traditionalism och retrokänsla över det.

8/10

Bruce Springsteen – Darkness on the Edge of Town – 1978

Det sägs ju att även en blind höna hittar ett korn och det är precis vad Bruce Springsteen, eller kanske jag som lyssnare, gör här! Det är en bra blandning av bra och lågmäld rockmusik. Samtidigt som inte orden vrålas ut. Det är heller inte allt för nasalt och Bruce Springsteen verkar bry sig om vad han sjunger om för en gångs skull. Det är ju ett av de första grundkriterierna för en lyckad sångare kan jag tycka. Jag tycker också att musiken är mixad på ett sätt som tilltalar och melodierna är, för en gångs skull också väldigt tilltalande! Det är roligt att lyssna på den här skivan även om det inte finns några direkta höjdpunkter, förutom möjligen Streets of Fire som kanske är ett strå vassare än övrigt material. Det är ganska jämnbra kvalitet på skivan utan att något egentligen sticker ut från mängden och med mina mått mätt när det gäller Bruce Springsteen finner jag den här skivan vara värd ett oerhört högt betyg! För det här är faktiskt riktigt bra och det måste premieras!

7/10 

Recension: Bruce Springsteen – Greetings from Ashbury Park, N.J. – 1973

Det här var en skiva som helt och hållet införlivade mina fördomar om Herr Springsteen. Det är segt, tråkigt, pretentiösa melodier och allt man egentligen kan önska sig av tristess. Det är ganska långsamma, sega och saktfärdiga låtar utan någon tilltalande melodi. Och den melodi som finns är som sagt väldigt segdragen och det känns väldigt pretentiöst. Det finns dock ett eller två spår framåt slutet, framförallt näst sista låten – Spirit in the Night, som drar upp betyget något. Men en eller två låtar gör inget album och jag finner inte det här vara av något större intresse.

3/10

Recension: Bruce Springsteen - Nebraska - 1982

Bruce Springsteen:

Nebraska

1982

Colombia: 5113032

Som jag konstaterade när jag nyligen recenserade Bruce Springsteens: 18 Tracks, så räknar jag mig ingalunda som ett fanatiskt fan till New Jerseys stora son. Dock fick jag, efter att han skrivit den recensionen, påtryckningar från flera håll att jag borde införskaffa just det här albumet och vem är väl sämre än att han vill upptäcka nya grejor, fördjupa sin kunskap och utvidga sina referensramar, inte jag i alla fall…

Sagt och gjort, skivan införskaffades och nu ska jag ge er min ärliga uppfattning av den. Själva inledningen – titelspåret Nebraska, finner jag nästan obeskrivligt seg. Jag blir inte det minsta intresserad av vad Bruce sjunger om, och ljudmässigt är det alldeles för grötigt för att jag ska få en klar bild av textens innehåll. Jag kan visserligen läsa den i textbladet eller på annat sätt få reda på att den tydligen bygger på filmen Badlands som i sin tur bygger på den verkliga mördaren Charles Starkweather, men framförandet är allt för tråkigt för att jag ska orka intressera mig. Samma sak kan gälla spår nummer två – Atlantic City som dessutom följer lite i samma ljudfilosofi åtminstone när det gäller ett väldigt framträdande munspel i ljudbilden. Det känns lite som om detta instrument ligger utan på musiken och gör att det inte riktigt blir en helhet av det hela. Musikaliskt skiljer sig dock Atlantic City en smula från öppningsspåret, inte minst vad gäller tempo, det finns också en mer traditionell struktur angående förhållande mellan vers och refräng.

Tyvärr är inte munspelandet mer följsamt på tredje låten – Mansion on the Hill, heller och faktum är att jag vid det här laget börjar bli lite irriterad på produktionen även om jag tycker att herr Springsteen fått till en vettig melodi här, vilket jag inte var så intresserad av i de inledande spåren. Men så händer något… Johnny 99, som kanske inte får mig enormt intresserad, men jag märker ändå en tydlig skillnad i både det musikaliska framförandet, munspelet börjar äntligen lägga sig till rätta och ta lite mindre plats i ljudbilden, mycket trevligare att lyssna på tycker jag, och i inlevelsen. Plötsligt verkar Bruce intresserad av det han sjunger om och det är verkligen A och O, särskilt på en platta av det här sparsamt instrumenterade slaget.

Efter denna initiala vändpunkt blir plattan betydligt intressantare och faktum är att jag skulle kunna ägna resten av den här recensionen åt att beskriva hur lyrisk jag är över plattans absoluta höjdpunkt – Highway Patrolman, som är en mycket vacker, följsam och lågmäld melodi som nästan framkallar lite fukt i ögonvrån i sin melankoli. Det är få förunnat att skapa en så innehållsrik text som dessutom målar upp bilder av hela händelseförloppet för det inre ögat. En ganska enkel historia egentligen om två bröder, varav den ena jobbar på lagens sida och ser lite mellan fingrarna när brodern hamnar i klammeri med rättvisan, då ju blod är tjockare än vatten. Saken kommer till slut till ett grövre våldsdåd där den efterföljande handlingen beskrivs så här: It was out at the crossroads, down round Willow bank. Seen a Buick with Ohio plates, behind the wheel was Frank. Well I chased him through them county roads till a sign said Canadian border five miles from here. I pulled over the side of the highway and watched his taillights disappear.

Det finns naturligtvis även en nackdel med en allt för stark låt på en platta och i det här fallet blir det en väldigt stark kontrast mot det övriga materialet, vilket i sin tur innebär att efterföljande, smått entoniga, State Trooper kanske får ta på sig lite extra kritik i sin tråkighet. Det bättrar dock sig med en trevlig melodi igen strax efter med Used Cars, i jämförelsen med den euforiska upplevelsen Highway Patrolman står den sig slätt men jag vill ändå med bestämdhet hävda att det här en av plattans höjdpunkter. Munspelet ligger i ljudbilden där det ska och skär inte lika mycket i öron som i de initiala spåren.  Så följer det enda spåret med elgitarr faktiskt, det är fortfarande sparsamt instrumenterat, vilket enbart är positivt, men låten i sig lever åter igen upp till mina fördomar om Bruce Springsteen och även om jag inte finner Open All Night som lika tråkig och intetsägande som plattans inledning så är det inget som griper tag i mig trots att det här egentligen är rivig Rock and Roll till skillnad från plattans övriga ballader.

My Fathers House tar oss sedan tillbaka till de lågmälda trakterna som jag tycker är den här skivans styrka. Det är Springsteen som skrivit låten men inte är tongångarna unika i den här? Jag kan inte placera det till några exempel men det här har jag hört många variationer på sedan tidigare från olika håll – möjligen i någon countryballad av Willie Nelson eller så. Plattan avslutas sedan med Reason to Believe som jag dessvärre känner engagerat av i någon större utsträckning.

Slutsatsen då? Totalt sett gillar jag det akustiska soundet, vilket i och för sig inte var någon högoddsare då trubadurer är någon som definitivt faller inte ramen för mina intresseområden, och även om jag som helhet inte ser det här som något mästerligt album så vill jag ändå påstå att det helt klart är välinvesterade pengar om så bara får att få njuta av Highway Patrolman!

6/10

Bruce Springsteen - 18 Tracks - 1999

Bruce Springsteen: 

18 Tracks

1999

Columbia: 4942002

Samlingsplattor är väl inget vi vanligtvis brukar tycka till om här på Magnifik Musik, men allting måste göras åtminstone en gång innan man kan förkasta någonting. Naturligtvis måste jag också ta tillfället i akt och redan från början påpeka att jag ingalunda är någon av alla de miljontals Springsteen fans som avgudar allt han har gjort bara för sakens egen skull. Dock lovar och svär jag att (som vanligt) ge min ärliga mening om vad mina öron uppfattar under genomlyssningen. Ett problem som uppstår i direkt relation till detta är naturligtvis att jag inte har något förhållande till de vanligare versionerna av de låtar som här återfinns i lite annorlunda diton. Fast å andra sidan är man ju då heller inte färgad av tidigare åsikter utan kan förhålla sig relativt fritt till musiken som faktiskt strömmar ur högtalarna.

Först ut är en tidig låt – Growin’ Up, från första plattan Greetings from Asbury Park, N.J.  i en akustisk tappning. Jag tycker det är en utmärkt öppningslåt som har ett härligt stamp och ett bra tempo och den ger mig helt klart vilja att lyssna vidare på resten av albumet. De kommande spåren Seaside Bar Song och en liveversion av Rendezvous lever tyvärr bättre upp till mina fördomar om The Boss och jag finner tråkighetsfaktorn i dessa nästan irriterande. En raspig och lite hes röst funkar väl i och för sig hyggligt bra till livelåten men jag finner det allt för opersonligt för min smak. Långt värre blir det sedan i Hearts of Stone som är nästan outhärdligt seg med en röst som skär sig mot den följsamma musiken hela tiden. Nej, jag kan så långt konstatera att jag inte är någon fan av Bruces röst…

Men allt är inte pest och pina även om jag fått det att låta så hittills. Efter några låtar kommer den medryckande I Wanna Be With You där jag tycker röst kommer till sin rätt. Det är fortfarande inget jag jublar över men helt klart en vändpunkt för plattan. Efter denna kommer det dock en riktig höjdare. Det är en demoversion av den kanske absolut mest kända låten i sammanhanget – Born in the USA. Det är en betydligt lugnare och mara följsam version än den vi är vana vid vilket dessutom ackompanjeras av en akustisk gitarr vilket åtminstone ger mig de rätta vibbarna av en äkta trubadur. Tyvärr är ljudkvalitén inte så bra just här vilket säkert har sin förklaring i att det faktiskt handlar om en demoversion.

Nästa höjdpunkt för min del blir Lions Den, en tämligen svängig, trallvänlig och oförarglig låt som funkar att lyssna på. Tyvärr tvärvänder plattan direkt efter denna låt med den enormt entoniga rockabilly-pastischen Pink Cadillac. Åter igen får jag knyta bekantskap med mina fördomar och verkligen begrunda om jag vill lägga ner mer tid och energi på den här plattan. Lyckligtvis återkommer hoppet med nästföljande Janey, Don’t you Lose Heart som skulle kunna vara med som cover på vilken dansbandsplatta som helst. Det är en låt som kanske inte utmärker sig som något speciellt men den är åtminstone följsam och Bruce har också lagt lite band på sig som sångare och sjunger i symbios med musiken. Detta är också något som gäller Sad Eyes som följer här näst. Dock konstaterar man snabbt att falsettsång inte är något Herr Springsteen behärskar.

Än så länge har det varit idoga upp och nedgångar, men i och med Part Man Part Monkey händer det något och låtarna blir plötsligt mycket mer intressanta. Jag vet inte riktigt vad detta beror på, om det är sättet de är producerade på, för om man ska ha handen på hela hjärtat måste det konstateras att det varit lite si och så med det på många av plattans tidigare låtar. Det finns ingen riktigt homogenitet vilket naturligtvis har att göra med att det faktiskt handlar om en samlingsplatta med både ovanliga versioner och äldre låtar blandat med nyare. Part Man Part Monkey är i alla fall mycket upplyftande och är något som får mig intresserad av att undersöka mer av Springsteens alster. Även Trouble River är en riktig rockrockare som är mycket intressant och som ger mersmak. Det finns en närvaro i framförandet som jag tidigare saknat och jag känner att Bruce verkligen menar det han framför, vilket inte har varit fallet i många av de tidigare låtarna. Äntligen ges också möjligheten att lyssna på en riktigt bra ballad – Brothers Under the Bridge, som Bruce framför på ett mycket bra sätt. Jag är visserligen inte så förtjust i den lätt nasala röst Bruce använder sig av här, men det funkar och precis som i Trouble River tror jag på det han sjunger om och det måste ändå vara det första och största kriteriet för en sångare. Det gör förstås heller inget om man sjunger i rätt tonart och sådana saker men det är sånt som säger sig självt…

Avslutningsvis måste ju de två avslutande spåren på plattan kommenteras. De var fram till plattans utgivning 1999 outgivna och är man Springsteenfan och/eller komplettist är det ju naturligtvis av stort intresse. Själv måste jag konstatera att jag gillar dessa låtar. The Fever, en soulinfluerad sak, är ganska skön bakgrundsmusik. Det är lågmält och med en hel del blås men arrangemangen, åtminstone från kören, avslöjar att det sannerligen inte är något nytt alster. Jag läser mig till att det handlar om en låt skriven så tidigt som 1971 och det är ju alltid kul att höra de tidigaste låtarna på sådana här samlingsplattor. Den andra outgivna låten – The Promise är nog bland det bästa jag har hört med Springsteen. Det kanske inte säger så mycket efter som jag, som jag genast konstaterade i början av recensionen, inte är något inbitet fan av hans verk och således inte har erfarenheten av att ha lyssnat på alla hans låtar. Dock tar jag mig friheten att jämföra den här med min absoluta favorit – The River. De som känner mig vet att det är stora ord från min sida och de som inte gör det får väl helt enkelt ta mitt ord för det.

Utifrån mina erfarenheter och preferenser finner jag albumet en smula ojämnt men kan samtidigt konstatera att man som mera inbitet Springsteenfan säkert finner stor intresse av samlingen och i synnerhet de versioner som skiljer sig från den vanligare.

5/10