Efter att ha fått en hel
del kommentarer angående min topplista över överskattade artister tar jag nu ånyo krafttag
med att försöka utöka min förståelse för dem som faktiskt kvalade in på nämnda
lista… En del av poängen med att lyssna på musik är väl att framkalla känslor?
Och jag måste därmed erkänna att den här plattan faktiskt lyckades beröra mig
på flera punkter. Först och främst fick jag känslan av att själva kompositionen
var viktigare än musiken, vilket knappast kan anses vara något positivt epitet.
Nästa känsla som slog mig är svårare att beskriva men bevisar i alla fall ytterliggare
en gång för alla att varje musikstil och/eller artist verkligen kan prestera
bortom de förutfattade meningar man har om dem. Visserligen visste jag sedan
tidigare att Bruce Springsteen klarade av att beröra ibland, inte minst i Highway Patrolman som jag ägnade mycket tid
åt i min recension av Nebraska, men för mig är det
snarare undantag än regel att detta sker. Nåja, Nothing Man blir helt klart min favorit på den här plattan och
en välkommen känsloladdning i den övriga tristessen. För efter ytterliggare
några låtar är jag så trött på det jag hör att jag nästan inte står ut längre.
De korta falcettövningarna på plattans början kan jag stå ut med, men i längden
blir det alltför entonigt och tjatigt för min del. Men just när jag ville
stänga av börjar det arta sig igen! Mary’s
Place och kanske framförallt You’re
Missing, är riktigt lyssningsvärda även om jag inte finner att de fastnar i
medvetandet efter att musiken tystnat. Till och med titelspåret The Rising är anständigt och jag
vantrivs heller inte av tongångarna i Paradise. En ojämn platta, som helt klart innehåller några
riktigt bra låtar men också på tok för tjatigt och entonig för min smak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar