Jag fick nyligen det här albumet
tillskickat mig med en förfrågan om jag ville skriva en recension. Självklart
ville jag det, det är ju trots allt därför jag driver den här bloggen! Dock
inser jag problematiken med att skriva om något som ligger så pass långt ifrån
vad jag brukar skriva om. Mina referenspunkter kommer sannolikt att vara
väldigt… personliga!
Men jag gillar det jag hör,
framför allt den första halvan av skivan som, om man förenklar det hela,
påminner mig lite grand om den klassiska Alice
Cooper eran 1971-1973. Andra halvan av skivan ligger lite mer åt David Bowie tycker jag och är inte lika
lättlyssnad. Jag vet inte riktigt hur det förhåller med fördelningen på skivan,
men eftersom det är en samlingsskiva av Johnny
Bennetts två senaste skivor: The Violet Hush och Gone
Missing, är det troligt att den ena av dessa skivors material tilltalar
mig mer än den andra men jag har inte gjort några efterforskningar och spårat
ursprung. Stilmässigt befinner det sig någonstans inom
singer-songwriter-pop-rock hållet. Vilket torde vara en väldigt vid definition
egentligen. Det är medryckande melodier och redan efter ett par genomlyssningar
är jag övertygad om att jag redan har lyssnat på flera av låtarna via
radiospelningar hundratals gånger. Detta utan att de hunnit bli uttjatade!
7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar