Det här är ett typexempel
på när summan av helheten är mindre värd än de enskilda delarna. Med det menar
jag att de enskilda låtarna oftast är riktigt bra, det är hundra procent blues
och det är hundra procent Johnny Winter också, man känner igen
sig direkt och det går heller inte att ta fel på hans vilda solon där tonerna bara
vräks ut. Han är en speleman av stora mått mätt, det går helt enkelt inte att
förneka. Men det blir tjatigt, plattan består mestadels av relativt
förutsägbara bluestolvor och med tretton spår blir det lite enformigt i längden,
man klarar några stycken utan att bli totalt uttråkad, men sedan blir det lite
mycket på en gång liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar