Niclas Wahlgren – Utan Tvekan – 2004

Faktiskt en skiva som tog mig med oerhörd förvåning och som åter igen bevisar att man ibland låser in sig i sina egna förutfattade meningar. Jag hade ingen aning om att Niclas Wahlgren var en så pass begåvad artist utan utgick helt enkelt från att mina bristfälliga kunskaper i ämnet var sanningsenliga. Döm därför om min förvåning när spår efter spår faktiskt känns ganska medryckande och jag inte kunde låta bli att stampa lite med foten och med ett litet fånigt leende på läpparna kom på mig själv med att faktiskt tycka om det jag hörde! Nu låter det här som om jag funnit Shangri-La eller åtminstone haft en liknande upplevelse, närmast av religiös natur, men fullt så långt skulle jag inte vilja sträcka mig. För mitt i allt det goda döljer sig också smärre nackdelar. Till att börja med finns det ingen som helst dynamik i albumet, låtarna låter likadant och det finns inte utrymme för några speciellt variationsrika texter heller. Man klarar av att lyssna på några låtar om att drunkna i sin älskades ögon och andra floskler, men till slut blir det bara för mycket. Poesi som funkar en eller två låtar i taget men som blir på tok för tjatig i det långa loppet är definitivt plattans akilleshäl och det måste tyvärr utspela sig rejält på betyget. Annars gillar jag Niklas röst, han har en förmåga att beröra, på ett plan som förvisso ligger nära klichéerna, men han verkar faktiskt mena det han sjunger om, och det är ju alltid värt något!

6/10