In Memoriam – Johnny Winter – 1944-2014

Även om jag inte aktivt har ägnat mig åt att följa Johnny Winters karriär på många år är det med sorg i hjärtat jag inser att han faktiskt inte längre finns bland oss. Det var en av mina första bluesidoler och jag införskaffade flera skivor med honom under den tid som föregick CD-åldern. Jag vill också minnas att jag utökade samlingen med några mer moderna digitala skivor senare men att jag sålde dessa då de inte höll måttet. Ett par har jag kvar men inte många. Vinylerna blir det väl dags att plocka fram nu…

Johnny Winter var alltid lite speciell för mig. För det första var han vit, så vit man kan bli faktiskt eftersom han var albino och alltså inte hade några färgpigment. För det andra spelade han gitarr som ingen annan. Det är inte nödvändigtvis alltid positivt men det var alltid lätt att särskilja hans spelstil från de andra bluesstorheterna. Johnny Winter gjorde sig känd för att vräka ut toner och verkligen inte spara på krutet när det gällde att plocka noterna på gitarren.

I skrivandets stund är det inte klart vad det var som tog hans liv men om jag förstår det rätt gjorde han en spelning bara två dagar tidigare. Det var alltså inte en kille som kastade in handduken, utan fortsatte att turnera ända till slutet. Johnny Winter blev 70 år. Vila i frid, bluesens gitarrhjälte!

Jag bjuder på två recensioner som jag skrivit om hans skivor. Klicka på omslagsgrafiken nedan för att komma till dem.

Johnny Winter – Let Me In – 1991

Det här är ett typexempel på när summan av helheten är mindre värd än de enskilda delarna. Med det menar jag att de enskilda låtarna oftast är riktigt bra, det är hundra procent blues och det är hundra procent Johnny Winter också, man känner igen sig direkt och det går heller inte att ta fel på hans vilda solon där tonerna bara vräks ut. Han är en speleman av stora mått mätt, det går helt enkelt inte att förneka. Men det blir tjatigt, plattan består mestadels av relativt förutsägbara bluestolvor och med tretton spår blir det lite enformigt i längden, man klarar några stycken utan att bli totalt uttråkad, men sedan blir det lite mycket på en gång liksom.

6/10 

Recension: Johnny Winter – 3rd Degree – 1986

I en medföljande beskrivning av skivan skriver Johnny Winter själv hur nöjd han är med plattan, att den är variationsrik och att han tycker att han fångat många olika aspekter av bluesen. Jag kan inte annat än hålla med! Det är varierande musik, men ändå med ett väl sammanhållet sound och det går inte att ta fel på vem som framför den. Inte bara för att Johnny Winter har en mycket igenkänningsbar, för att inte säga unik, röst, utan även för hans speciella spelteknik. Han fullkomligt vräker ur sig toner på gitarren, men tappar aldrig melodins röda tråd i processen. Han är en speleman som njuter av att få uttrycka sig och spelglädjen är helt enkelt fantastisk. Och även om det låter lite motsägelsefullt att säga så om en blusplatta är det här något man blir glad av. Det är mycket tekniskt kompetent framfört och självklart gitarrbaserad musik rakt igenom. Detta även om instrumenteringen på ett par av låtarna, såsom Tin Pan Alley, också har ett mycket framstående pianoljud.

9/10