Recension: Johnny Winter – 3rd Degree – 1986

I en medföljande beskrivning av skivan skriver Johnny Winter själv hur nöjd han är med plattan, att den är variationsrik och att han tycker att han fångat många olika aspekter av bluesen. Jag kan inte annat än hålla med! Det är varierande musik, men ändå med ett väl sammanhållet sound och det går inte att ta fel på vem som framför den. Inte bara för att Johnny Winter har en mycket igenkänningsbar, för att inte säga unik, röst, utan även för hans speciella spelteknik. Han fullkomligt vräker ur sig toner på gitarren, men tappar aldrig melodins röda tråd i processen. Han är en speleman som njuter av att få uttrycka sig och spelglädjen är helt enkelt fantastisk. Och även om det låter lite motsägelsefullt att säga så om en blusplatta är det här något man blir glad av. Det är mycket tekniskt kompetent framfört och självklart gitarrbaserad musik rakt igenom. Detta även om instrumenteringen på ett par av låtarna, såsom Tin Pan Alley, också har ett mycket framstående pianoljud.

9/10