Recension: John Fogerty - The Blue Ridge Riders Rides Again - 2009

John Fogerty

The Blue Ridge Riders Rides Again

Verve Forecast Records

2009

Jag har den första skivan i min hylla sedan många år, om man nu kan kallar John Fogerty and the Blue Ridge Riders från 1973 för den första skivan. Onekligen finns det något samband dem emellan och jag tänker kanske inte bara på namnet utan på de musikaliska egenskaperna också. Men därifrån till att kalla det här för en uppföljare av något slag kanske är ett allt för stort steg. Hur som helst har jag alltid gillat titelspåret Blue Ridge Mountain Blues eller vad man ska kalla det, från den skivan och jag tycker att John Fogerty i hela sin solokarriär, alltså efter CCR, lyckats få med några bra låtar på varje album han har tagit sig för. Det har sällan varit några absoluta toppalbum, men i alla fall bra nog för att plockas fram ibland även om man kanske hoppar över låtar här och där.

Hur som helst så kom häromåret den här skivan och det var väl en av de där skivorna som jag inte riktigt visste om jag skulle införskaffa eller inte. Lite beslutsångest och lite velande men till slut landade skivan i brevlådan! Första genomlyssningen var klart positiv och den gav faktiskt mersmak. Jag känner att det är ett betydligt bättre album än det från 1973. Musikaliskt balanserar det på gränsen mellan Creedence Clearwater Revival, kanske lite av John Fogertys eget solomaterial, bluegrass, lite traditionell country, lite folk och kanske lite folkrock också. Överlag är det väldigt blandade ingredienser och skivan förmedlar samtliga delar av sin musikalitet på ett bra sätt. Mest är det förstås rena countrytongångar, men det är alltså uppblandat med en hel del annat i olika former.

Det är fler låtar på den här skivan än det första från 1973 som utmärker sig och skam vore det väl nästan annars. Och faktum är att efter att skivan snurrat några gånger så har den växt ytterligare! Man kan inte låta bli att stampa takten och man kan inte låta bli att sjunga med i den mest lättsjunga av refrängerna, och de sätter sig bara på ett par genomlyssningar faktiskt. Jag är inte självgenombevandrad i country och rockklassiker men några av namnen som stoltserar som låtskrivare är sannerligen inga små namn i branschen. Eller vad sägs om Buck Owens och John Denver? Själv bidrar John Fogerty med en låt till skivan och det vet i tusan om det inte är den allra bästa, mest lättsjungen är den i alla fall – Change in the Weather!

Det finns också gästartister av notabilitet, Don Henley och Timothy B. Schmit från The Eagles medverkar på Rick Nelsons Garden Party och Bruce Springsteen på Phil Everys When Will I Be Loved. Och visst skulle jag kunna kommentera Springsteens mediokra insats som sångare jämfört med John Fogertys inlevelse i musiken, men eftersom alla som brukar läsa mina recensioner redan vet vad jag brukar tycka om Springsteens kvaliteter kan jag lika gärna låta bli. Fast nu fick jag ju det sagt ändå!

Men det är som sagt en riktigt bra skiva, inga direkta överraskningar någonstans. Man får ungefär vad man förväntar sig om man har den första skivan i sig ägo, fast kanske lite bättre ändå. Det känns fräscht trots att det finns en väldigt utpräglad traditionalism och retrokänsla över det.

8/10