Totta & Wiehe: Dylan
2006
EMI 094635680126
Jag får väl börja med att erkänna
att jag ingalunda är någon stor beundrare av Bob Dylan, vilket uppmärksamma läsare naturligtvis redan
konstaterat i och med min inkludering av honom på min lista över överskattade
artister. Jag har således ingen direkt relation till många av de sånger som här
har fått en ny svensk text av MikaelWiehe. Dock ska jag påpeka att jag faktiskt inledde arbetet inför den här
recensionen med att lyssna på Dylan
själv, för att komma i rätt stämning kan man säga.
Ganska snart inser jag att det
här är ofantligt mer trivsamt i mina öron än vad Dylan själv lyckades åstadkomma, och jag vill åter igen betona att
det inte nödvändigtvis handlar om samma låtar, bara ett sätt att få en referenspunkt
att använda mig av. Dock känner jag till originalen till ett par av spåren och
kan där konstatera att de är bland det bättre jag känner till med Dylan.
Nåja, nog om Dylan kanske? Här handlar det ju faktiskt om tolkningar av hans
musik och först ut är Things Have Changed som i Wiehes version heter Längesen.
Jag finner den språkligt mycket intressantare än originalet medan de
musikaliska kvalitéerna kanske tål att debatteras en stund med min inre röst.
Att det är Totta som står för sången
hade jag initialt lite svårigheter att smälta då jag finner honom aningen för
flegmatisk i sitt uttryck för min smak, men efter några genomlyssningar började
allt falla på plats. Helt klart en utmärkt tolkning!
Wiehe har en helt annan nerv i sina framföranden vilket blir klart
i och med nästa låt: Du Får Hålla Dig Här (You
Ain’t Goin’ Nowhere), som visserligen inleds av Totta men som Wiehe
sedan tar över i andra versen, men kanske framförallt i Den Blindes Pojk’ (Minstrel
Boy) som är en riktigt vass, sparsamt instrumenterad ballad: Vem slänger åt den blindes pojk’ en slant?
Vem bryr se om hans väl? Vem slänger åt den blindes pojk’ en slant? Vem tänker
offra en styver på hans arma själ? Eller varför inte i den argsinta Ni
Som Tjänar På Krig (Masters of War) som eskalerar till
en slutlig eruption med orden: Ja, jag
hoppas ni dör och att det inte gå fort. Att ni får pinas och plågas för det ni
har gjort. Och den dagen ni dör blir en underbar dag. Och jag ska gå dit där ni
ligger och jag ska pissa på er grav.
Men briljansen kan inte enbart
tillskrivas Wiehe, utan som jag
tidigare nämnde så blir Tottas medverkan starkare och starkare för varje genomlyssning. Hans uttryck behöver
kanske lite mer tid på sig att växa men ger man bara honom denna tid och
försöker att penetrera de texter han ska förmedla inser man snart att den lite
intetsägande tonen han begagnar faktiskt är helt i linje med vad musiken
behöver. Det finns inte lika tydliga exempel att peka på för hans del men jag
kan försäkra om att han gör ett gediget arbete och det här blev förresten hans
sista skiva.
Hur som helst är det här en
riktigt riktigt bra skiva och oavsett om man gillar eller ogillar Wiehe bör man
helt klart införskaffa den här, om så bara för att ta del av den underbara
översättningen av Blinde Will McTell, ett sånt porträtt är det få förunnat att
bildligt få måla upp med ord. Inte för att Dylan
gjorde ett dåligt jobb, men Wiehe är
bättre…
9/10
