Mikael Wiehe – En Gammal Man – 2012

Jag vet inte när jag blev förälskad i Mikael Wiehe, hans musik och kanske framförallt hans texter, men så är det i alla fall. Jag har inte stressat fram några skivköp och även om jag min vana trogen har ambitionen att införskaffa allt har jag trots allt fortfarande en hel del kvar. Jag kämpar inte efter att ha skivorna på releasedagen men jag vill hemskt gärna ha dem i samlingen ganska snabbt ändå, eller rättare sagt – jag vill höra hur han har formulerat sig den här gången.

                                     

Texterna förändras men innehållet består. Det kan man kanske säga om Mikael Wiehes texter. Det är förvisso lite elak mot Herr Wiehe för det är klart att det är viktiga agiteringar han håller sig med och det är synnerligen effektivt att använda musiken som vapen i kampen mot orättvisor, krig och förtryck. Men det är bara en del av det hela. Vid sidan av texter som, återigen, är konstruerade som frågeställningar till lyssnaren. Finns det förstås också sånger där kärleken står i centrum!

Först ut är titelspåret eller vad man ska säga – Jag Vill Bara Va’ En Gammal Man, som är en fantastisk skildring om hur det kan vara att bli äldre och i stället för att vara bitter och önska sin ungdom tillbaks, helga sina erfarenheter som gjort en till den man är idag. Oj, det blev en lång mening… Det är en medryckande sång och sådana finns det några stycken på skivan. Lite fler än vad texterna klarar av tycker jag faktiskt. Jag menar att musiken många gånger är riktigt tilltalade och trallvänlig medan texterna kommer till korta med nödrim och annat som jag inte riktigt känner igen när det gäller Mikael Wiehe. Det känns som att han här lägger mer fokus på att få det att rimma många gånger än att innehållet blir intressant. Det är förstås jag som är petig men jag tycker ändå att det är lite synd när man inte får riktigt full valuta för pengarna så att säga. Särskilt påtagligt blir detta i Min Bäste Vän Är Död. Personligen så var min första tanke ”räcker det inte nu, Björn Afzelius har vara död länge och Den Jag Kunde Va’, är den bästa låt man kan tänka sig som lovtal. Det slog mig helt enkelt inte att det kunde handla om någon helt annan än Björn...

Frågeställningarna som jag nämnde ovan är uppenbar i Hur Tänker Du Då? där Wiehe räknar upp allehanda förändringar som han uppenbarligen inte gillar och ifrågasätter motiven bakom. Det är nog plattans mest politiska sång tror jag. Även denna är lätt att tralla med i redan efter någon genomlyssning.

Sist men inte minst måste jag kommentera Huset (P’Potemkin) där Wiehe försöker sig på att rappa. Det går inget vidare kan jag säga. Timbuktu gästar och har även fått textskrivarkredit. Kanhända trivdes de båda så bra ihop efter TVs Så Mycket Bättre att de vilja göra något ihop? Hur som helst lyfter Timbuku låten (medan Wiehe raserar den)!

Som sista kommentar har jag faktiskt lite svårt att höra Wiehes sång vid ett par tillfällen. Det handlar alltså om småsaker med sista ordet i någon mening här och där dränks i musiken och det krävs rejäl koncentration för att uppfatta dessa fragment.

8/10