Även om jag var alldeles lyrisk i min recension av Bob Dylans nittiotalsalbum Time out of Mind är jag inte helt såld på karln. Jag gillar att utforska och det är roligt när man "har fel" om en artist eller skiva. Man hittar guldkorn och det är egentligen sin egen belöning. Därför gav jag mig på den här med friskt mod. Det är inte dåligt på något sätt men inget som faller mig på läppen heller. Det känns ganska stereotypiskt och Dylan bräker mer än han sjunger. Jag har verkligen önskat att det har skulle vara hur bra som helst men jag tycker verkligen inte det. Låtmaterialet är väl vad folk vill höra antar jag men jag hade hellre sett en något annorlunda repertoar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar