Det här är inte ett lika
klockrent album som debuten! Hela produktionen är sämre och man har heller inte
fått till låtarna med samma träffsäkerhet, inget sticker egentligen ut från
mängden utom möjligen titelspåret Hotter
Than Hell. Tyvärr har jag, som ett stort fan av filmen Kiss Meets The Phantom of the Park (som bandet själva
tydligen hatar) svårt att ta till mig texten efter att idogt lyssnat på den
alternativa text som finns i filmen där man döpt om låten till Rip and Destroy. Vokalistrollen ser ut
ungefär som på debuten, Gene Simmons tar störst utrymme, därefter
Paul Stanley och sist Peter Criss som endast sjunger på en låt. Ace Frehley sjunger inte alls, men
det vet i tusan om inte han åter igen är upphovsman till plattans starkaste låt
– Parasite! Hur som helst blev det
här en besvikelse, men får ändå anses vara av betydelse för Kiss fortsatta utveckling. De
gjorde en ny platta sex månader efter debuten och med det rasande tempot kan
väl nästan ingen bibehålla de kvaliteter som man kanske slipat på i åratal för
perfektion. Helt ok, men inte så mycket mer alltså!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar