John Mellencamp – Uh-huh – 1983




Jag har lyssnat väldigt mycket på John Mellencamp på sista tiden och det har ärligt talat varit av mycket skiftande kvalitet! Eller snarare är det väl så att det är det rent musikaliska som varit skiftande och inte produktionsmässiga kvaliteter som varit ganska jämna. Men eftersom denne man haft en minst sagt innehållsrik karriär som nu sträcker över trettio år är det kanske på sin plats att nämna att de skivor som jag syftar på här och nu alla hör hemma på åttio- eller nittiotalet. De allra första försöken och de senaste alstren är alltså inte inkluderade i mitt lyssningsmaraton. Man skulle kunna säga att det rör sig om storhetsperioden och falnandet av densamma. Den här skivan hamnar helt klart i toppskiktet! Den är inte helt igenom perfekt men det är bra nära och de små saker som man inte kan räkna som perfektion är så lätt räknande att man helt enkelt kan ignorera dem helt och hållet. Det finns överhuvudtaget ingen som helst anledning att inte ge den här skivan full pott för redan efter första genomlyssningen insåg jag att det här var en skiva utöver det vanliga och den har till om med växt sedan dess. Det är sköna melodier, vilket John Mellencamp senare verkar ha haft lite svårare att skriva, det är lagom mycket gitarrock utan att det går till överdrift med riff som egentligen inte hör rotrocken till. Det är bra teman i sångerna och allt finns där. John Mellencamp gör verkligen det här till sitt eget vilket ibland r lite av problemet med den här typen av musik tycker jag. Det kan tendera att bli lite opersonligt och slätstruket, men inte här alltså!

10/10