Recension: Gary Moore – Run for Cover – 1985

Det har tagit mig ganska många år att inse vilken bra platta det här egentligen är. Den kom 1985 och nu är det 2010 så det är bara att sätta igång och räkna! Det är klassisk hårdrock när den är som bäst och även om många av låtarna inte blir jättehits på den tiden det begav sig, varken för mig personligen eller kommersiellt håller de faktiskt fortfarande! De är kanske inte lika upphetsande som favoriterna från förr, men de är så stabilt framförda och utan några som helst pretentiösa ambitioner att visa upp för omvärlden vilken skicklig gitarrist Gary Moore egentligen är. Men det menar jag att det inte finns några direkt uppenbara svårspelade gitarrslingor designade för att bevisa just detta faktum. Out in the Fields, en duett med Phil Lynott om Nordirlands, låt oss säga, stökighet och Empty Rooms, som fanns med i en annan version något rockigare version redan på Victims of the Future blev plattans stora hits. Jag gillade och gillar även Military Man, med Phil Lynott på sång, skarpt! Hur som helst är det här helt klart ett underskattat och ofta alldeles för bortglömt album från åttiotalets mitt som borde få betydligt mera uppmärksamhet!

8/10 

Gary Moore – Wild Frontier – 1987

Det här var en skiva som faktiskt innehöll ett par hits redan när den kom, eller åtminstone en av låtarna spelades väl en del på radio. Over the Hills and Far Away, som också satte tonen för hela albumet, lite folkmusikinspirerat och då pratar vi i synnerhet irländsk musik. Musikaliskt är det utöver detta, egentligen inget att hetsa upp sig över även om låtarna naturligtvis är stabilt framförda. Gary Moore bevisar att han är en alldeles utmärkt gitarrist i The Loner, som i stort sett är ett enda lång gitarrsolo a la Joe Satriani, men mycket mer än så är det inte, Många av låtarna, kanske titelspåret Wild Frontier undantagen, är allt för anonyma för att nå de riktiga höjderna och varför i hela världen har man valt att lägga in tolvtumsversionerna av Over the Hills and Far Away och Wild Frontier? Hade man lagt dem sist som bonuslåtar hade jag förstått poängen, men mitt i skivan? Nu ska i ärlighetens namn tilläggas att dessa versioner är klart längre och utförligare, åtminstone vad gäller det rent gitarrtekniska än sina albummotsvarigheter, men jag finner det ändå mycket fantasilöst… Skivan är för övrigt dedicerad till Phil Lynott som gick bort året tidigare.

5/10 

Recension: Gary Moore – Still Got the Blues – 1990

Besvikelsen var stor när det stod klart att Gary Moore, en av mina gitarrhjältar skulle sluta med hårdrocken och ägna sig åt bluesen istället – en förrädare av stora mått! Med facit i hand måste dock erkänna att det förmodligen inte kunde ha blivit bättre, hans bluesdebut – Still Got the Blues, innehåller förvisso en hel del influenser från det han tidigare sysslat med och han bevisar också vid flera tillfällen att han verkligen är en av det allra bästa gitarristerna i världen. Men förutom gitarrdriven blues innehåller också plattan en blåssektion och ett gäng låtar som inte är skriva av Moore utan av så namnkunniga personer som George Harrison och Peter Green för att nämna några. Krasst sett kan man säga att dessa externa låtar inte sätter sig lika omedelbart som Moores egna men å andra sidan kan jag konstatera, nu när jag nästa spelat sönder plattan att det faktiskt är de andras låtar som håller längst, men då har denna skiva snurrat många varv! Det finns också ett gäng gästartister som sannerligen drar upp intresset för musiken ytterliggare, legender som: Albert King, Albert Collins och George Harrison medverkar.

10/10