Magnum – Goodnight LA – 1990


Traditionellt sett har jag alltid haft svårt för radiorock, FM-rock. Jag tycker liksom att det varken blir hackat eller malet. Det är inte tillräckligt hårt för att låta bra och det är inte tillräckligt melodiöst för att vara medryckande. Självklart finns det undantag även om exempel på detta för tillfället lyser med sin frånvaro…

Magnum, åtminstone med den här skivan är inget undantag. Det är hur tråkigt som helst och skulle väl närmast kunna beskrivas som en korsning mellan David Coverdale och Michael Bolton. Tyvärr använder man keyboard på ett fruktansvärd enerverande sätt vilket jag verkligen försöker ha förbarmande med. Tar man det för vad det är så är det väl egentligen inget fel på det men jag har oerhört svårt för att ta det på det sättet.

Skivan är från 1990 och det hörs ganska tydligt, på gott och ont förstås. I mitt fall är det inget positivt…


5/10

Edit: Ibland verkar det som att man måste vara på rätt humör för att göra korrekta bedömningar. Jag hade helt glömt att jag skrivit ovanstående och satte mig idag ner för att skriva det som följer. Det känns som att jag inte riktigt tycker lika längre...


Om allt vore som man trodde fanns det ingen egentlig anledning att försöka vidga vyerna och hitta ny musik som man inte lyssnat på tidigare. När det gäller Magnum avfärdade jag dem i min ungdom eftersom de var lite ”mesiga” rent musikaliskt. Det är de väl fortfarande kanske, men preferenser förändras och efter att jag lyssnat ganska många gånger på den här skivan de senaste dagarna tycker jag faktiskt att det är rätt bra!

Ska man drista sig till en beskrivning av musiken är det väl främst en korsning mellan Whitesnake och Kiss som ligger nära till hands. Det finns vibbar av Queen och Michael Bolton i sina bästa stunder också vilket gör att det här väl får betecknad som ett rock album och inte något ”hårdare”. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men jag måste nog faktiskt investera i fler album med Magnum för när man väl har lyssnat in sig är det riktigt bra och musikaliskt. Det är inte den mest drivna rock som finns, faktum är att det är rätt subtilt på sina ställen men det tilltalar mig. I synnerhet om man tar sig tiden att verkligen lyssna på det som framförs!


7/10