Michael Bolton – The One Thing – 1993

Jag har ofta gjort mig lustig över Michael Bolton och hans musik. Inte sällan har jag hävdat att han skulle vara helt uttryckslös och sakna inlevelse. Med det sagt måste jag också konstatera att jag egentligen aldrig tagit mig tid att ge honom en ärlig chans. Det var väl några låtar som spelades på radion under det sena 80-talet, kanske det tidiga 90-talet men att höra något spelas på radion är inget bra sätt att grunda någon bedömning på. Kanhända var också hans uppbrott från hårdrocken en anledning till att han fick bära hundhuvudet under så många år.

Den här skivan är nu mer än 20 år gammal och anledningen till att den införskaffades häromdagen var förstås det fördelaktiga priset. Att jag hade några förväntningar kan jag inte påstå men jag tyckte att det skulle vara kul att ge honom en chans till och… killen kan ju sjunga! Det är kanske inte alltid den roligaste musiken och den typen av soul som han hängav sig åt efter hårdrockstiden är väl inte det som ligger mig närmast om hjärtat men det är förvånansvärt kompetent gjort.

Inlevelseförmågan som jag länge hävdade var detsamma som en död torsk ligger på en bra mycket högre nivå men framför allt är det de tekniska bitarna som förvånar mig. Michael Bolton framstår som en storsångare och jag ska inte beröva honom det epitetet igen. Om inte andra ”bevis” uppkommer förstås. Skulle jag jämföra honom med någon så ligger vår svenska Tommy Nilsson bra till. Ni vet han som en gång var med i bandet Easy Action och sedan fastnade i balladträsket (hans egna ord). Och, ni får dra mig på en liten vagn om ni vill, men det här är bra! Det kanske inte är låtar som sätter sig omedelbart eller låtar man kommer ihåg och kan nynna med i men det är onekligen mäktigt!

Produktionen kan man väl inte skryta med men vi ska komma ihåg i vilken era skivan gjordes också. Det låter ungefär som den ljudfilosofi man hade på 90-talet. Det är naturligtvis ett oerhört krasst uttalande och självklart finns det fler undantag än som går att räkna men det är ändå något man känner igen från andra skivor från perioden.

7/10