Nyheter: Alice in Chains - The Devil Put Dinosaurs Here

Jag älskar den här omslagsbilden!

Release 20130528

Nickelback – Here and Now – 2011

Tjohoo! Så lät jag nog ungefär efter första låten på skivan! Hur kunde jag har missat det här bandet? Post-grunge är väl förvisso inte min grej men eftersom det här initialt lika gärna kunde vara post Mötley Crüe trivdes det rätt bra i mina öron. Dessutom är Post-grunge som genre betydligt intressantare än sin storebror och föregångare – grungen! Så är det för mig i alla fall!

Även andra låten passerar och jag är beredd att lova att jag ska införskaffa allt som det här bandet har gjort och prisa den här plattan såsom en muslim prisar Mecka! Det är hur bra som helst och de tunga gitarrerna ackompanjerar sångaren perfekt. Hur kunde jag ha missat de här killarna? Bandet formerades redan i mitten av 90-talet och det här är deras sjunde album! Sjunde? Hur gick det till? Var det här för bra för att vara sant?

Ja… det var det! Allt som händer efter de två första låtarna är mediokert som bäst. Radiosmörja som sämst. Som en stunds tidsfördriv duger det men några större värden hittar jag inte i det. Det är inte längre riff som Metallica skulle vara stolta över att sätta på pränt eller aggressiva texter som slår en som en knytnäve i mellangärdet, en pungspark! Borta är alla superlativ jag hade tänkt bekransa recensionen med. Allt decimeras till tröttsam, radiovänlig… post-grunge… Tyvärr!

5/10

Creed – Full Circle – 2009

Jag blev så begeistrad i Creeds debutalbum – My Own Prison, när jag skrev om det för några månader sedan att jag var tvungen att förboka detta nya album när jag hörde talas om att en återförening var på gång. Och utan att räkna mig till experterna på området tycker jag att man snabbt känner igen sig i soundet. Det är välproducerad radiovänlig postgrunge som både är mjukare än debuten och mer detaljerad också. Det känns som om kompositionerna är mera genomarbetade och det är inte nödvändigtvis en bra egenskap. Missförstå mig inte nu, det låter hur bra som helst och det är förstås mycket kompetent musicerat och skrivet, men det blir också lite slätstruket och även om jag egentligen inte vill ta ordet tråkigt i min mun är det precis det som är lite av problemet. Man får inget med sig efter lyssnandet och när man lyssnat färdigt på skivan är den bara… slut! Det finns inga direkt minnesvärda låtar som verkligen hänger med och som är sugen på att höra på om och om igen och sällan har väl ett album varit så synonymt med epiteten som åtföljer vår definition av sitt betyg. Hyfsat – kompetent, ungefär vad som kan förväntas, dock utan att glänsa eller utmärka sig på något särskilt sätt men lär heller inte utgöra någon besvikelse.

6/10 

Recension: Creed – My Own Prison – 1997

Jag är väl egentligen inte så bevandrad i varken Grungen eller den mer radiovänliga Postgrungen som Creed väl egentligen tillhör. Därför har jag inga direkta referensramar att ta till och jämförelserna kan lätt bli både vida och ovidkommande för de mer insatta. Dock fick jag för mig att jag skulle införskaffa detta hyllade debutalbum, som tydligen sålt platina sex gånger om bara i USA. Nu brukar ju inte försäljningsframgångsrika skivor attrahera mig speciellt mycket men det här var faktiskt riktigt bra! Jag vet inte om jag vill drista mig till att kalla det för undantaget som bekräftar regeln men melodierna var riktigt sköna och soundet, som andas lätta bluesinfluenser, inspiration från hårdrocken och bröliga och luddiga gitarriff tilltalar mig mycket mer än vad jag hade förväntat mig! Det är lågmält och kraftfullt på samma gång och undviker att vara så förutsägbart som radioanpassad musik lätt kan bli på ett strålande sätt. Jag är tagen och känner mer smak och ett bättre betyg än så kan man väl knappast ge (även om det såklart går att gradera detta något)? Dessutom bjuder albumet på kanske hela nittiotalets mest talade omslag!

7/10