Recension: Ozzy Osbourne – No Rest for the Wicked – 1988




Det är nästan alltid lyssningsvärt när det gäller Ozzy även om det inte alltid kommer upp i några svindlande höjder när det gäller kvaliteten på musiken. Det musikaliska är det egentligen inget fel på och jag har tidigare skrivit att Ozzy röst kanske mer är igenkänningsbar än riktigt kvalitativ. Han har en röst man känner igen men det är ingen virtuos på något sätt. Musiken är alltid intressant, välproducerat och väl framfört rent musikaliskt sett. Det är helt enkelt en artist som alltid kan leverera ungefär vad som förväntas även om det sällan sticker ut över detta signum. Den här skivan är inget undantag, det finns ett par låtar – Miracle Man och någon till som höjer sig över de andra och som vid utgivningen blev hyggligt stora hits i sammanhanget om jag minns rätt. Förutom detta så är det väl ett ganska slätstruken album egentligen.

6/10

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar