Det här är ett väldigt kompetent
bluesalbum och Eric Clapton gör
verkligen skäl för sitt smeknamn – Slowhand. Tyvärr blir det lite långrandigt
framåt slutet kanske delvis beroende på att blues i sig är en väldigt plågsam
musikstil. Inte för att jag inte gillar det, för det gör jag, men det finns
stora begränsningar i vad man kan göra med en bluesskala. Innehållet i texterna
är ofta väldigt depressivt och man klarar kanske inte jämmer och elände hur
länge som helst. Musikaliskt är det dystert vilket förstås passar genren och
texterna ypperligt och genomförandet är det som sagt inget fel på! Gitarrsolona
kanske tenderar att bli lite mycket till slut även om Eric Claptons spelstil inte når de tonutvräkande tendenser som
exempelvis Johnny Winter! Han är
något mer återhållsam och sparsam med det han gör och man kan förstås inte
anklaga honom för att inte vara en skicklig gitarrist. Han lyckas dock, trots
mina negativa invändningar, att hålla musiken intressant och när man lyssnat
genom skivan ett par gånger så har intresset växt en smula till.
