Melodifestivalen 2013 – Delfinal 2





Jag tycker det är så fantastiskt märkligt att man från produktionshåll inte lyckas göra programmen jämnare rent kvalitetsmässigt. Den här gången var onekligen samtliga musikaliska bidrag av en högra kvalitet än förre gången medan så gott som alla extra nummer och inslag var sämre än förra gången. Lite kul var det förstås med Ann-Louise Hansson, Siw Malkvist och Towa Carson, inte deras repris av C’est La Vie utan deras tolkning av Popular som passande nog gjorts om till Pensionär! Ganska kul! Programledarna kändes lite mera krystade den här gången men det är fortfarande långt ifrån den katastrof som Kristian Luuk och Petra Mede stod för när äran att leda programmet tillföll dem.

1.      Intetsägande dunkpop som inte gav mig ett enda smack. Att Anton Ewald lyckades ta några Michael Jackson inspirerade danssteg gjorde inte saken bättre för mig. Den här stilen är helt enkelt inte min grej.

2.      Felicia Olsson stod för kvällens enda försök till powerballad, men längre än till Jazzballad kom den aldrig. Det är säkert en låt som kan växa men hon kändes allför oerfaren och outvecklad som artist. Helt klart en potentiell röst som inte är riktigt klar än. Uttalet kunde man också han önskat sig mer av, det lät lite sluddrigt på sina ställen.

3.      Det här var lite av min förhandsfavorit. Cristian Cans som sjunger i Hammerfall till vardags överraskar med någon helt annat än hårdrock eller Heavy Metal. Det här ligger snarare någonstans mellan folkrock och etnopop. Jag gillar det skarpt och Cans kan verkligen sjunga!

4.      Att sjunga ordentligt är väl heller inget problem för de tre tjejerna i Swedish Housewives. Bakom namnet står Pernilla Wahlgren, Jenny Silver och Hanna Hedlund. Inget fel på deras röster inte! Men… de är aningen för rutinerade och det blir ganska mekaniskt, det verkar inte riktigt som att de tror på det de gör.

5.      Bidrag nummer fem förvånande mig en smula. För mig är Erik Segerstedt en del av EMD vilka jag inte är någon större beundrare av. Tone Damli, med vilken duetten framfördes har jag inte som helst erfarenhet av… Men det var mer än bara titeln Hello Goodbye som gav mig Beatles vibbar, Ett par passager med titeln gjorde det också och det som inte gav vibbar var riktigt trevligt att lyssna på också!

6.      Mitt hjärta går igång på blues, så är det bara. Och när Louise Hoffsten förmedlar de första raderna i Only the Dead Fish Follow the Stream är jag nästan rörd till tårar. Det här är det som påverkat mig mest av alla bidrag ikväll. Riktigt trevlig bluesrock!

7.      Rikard Wolff är en fantastisk artist! Han har måhända en riktigt fulsnygg sångröst men hans skolade teaterröst är ändå fantastisk att lyssna på. Skådespelaren i honom gör att han verkligen förmedlar texten.

8.      Säga vad man vill om Sean Banan, men hålligång på scenen står han i alla fall för. Dessutom kan man väl egentligen inte förneka att det finns en viss hook i hans tramsiga texter. Jag gillade honom dock bättre förra året.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar