Recension: Alice Cooper - The Eyes of Alice Cooper (2003)

Jämför man med de två föregående albumen från Alice Cooper: Dragon Town och Brutal Planet, finner man ett helt annat sound på den här skivan. Inledande What Do You Want From Me? Påminner mig mer om den gamla goda tiden och ska jag jämföra sound får jag nog göra det med Killer eller Love it to Death. Självklart är det här ett modernare sound än vad man finner på de plattorna och passar onekligen in i 2000-talet, men principiellt kan man ändå jämföra tycker jag.

Även textmässigt känns det som den här plattan har mer med de äldre verken att göra. Between High School & Old School behandlar väl lite av samma sak som gamla klassiska I’m Eighteen from Love it to Death, där steget in i vuxenvärlden avhandlas, eller så är det helt enkelt en reflektion av Alice musik, som i och med det här albumet kanske kan sägas vara en hybrid av den gamla goda tiden och ett modernare sound. En blandning av gammalt och nytt helt enkelt.

Det är också onekligen så att albumet innehåller ett flertal olika stilar (som alla ryms inom ”Alice”) och dessutom får Alice tillfälle att bevisa att han faktiskt behärskar ett flertal olika sångtekniker på de olika låtarna. Kul är förresten en referens till Alice eget golfintresse i Man of the Year: The queen made me a knight/The pope made me a saint/The president plays golf with me/I make Madonna faint.

Och visst är det märkligt att det på vissa skivor är så många texter som direkt, helt eller delvis, sätter sig, när det på andra knappt är någon enda textrad!? Novacaine är ett lysande exempel på ex text som satte sig direkt, åtminstone hos mig! When I was 10, fell out of bed/Got three stitches in my head/It hurt like hell/I saw the blood, I felt the pain/I'd like to feel it once again/'Cause I don't feel it. En hyffsat makaber inledning kan tyckas men när det i refrängen förtydligas med When you hold me/When you kiss me/I don't feel anything/When you touch me/When you hold me/When you kiss me/It's just like Novocaine blir det ganska tydligt vad det egentligen handlar om. Detta kärlekstema eller kontakten med känslor är någon som genomsyrar hela skivan och den fantastiska balladen Be With You a While är verkligen ett exempel på detta! Åter igen får Alice också bevisa hur bra han egentligen kan sjunga och detta med en röst vi inte är vana att höra honom med. Det är inte den där normala raspigheten och jag tycker verkligen den här stilen klär honom!

Ska man då komma fram till någon form av slutsats så vill jag påstå att det här är ett album som borde tilltala dem som gillar de första albumen med Alice Cooper bandet. Detta även om några av låtarna kanske påminner mera om tiden strax efter upplösningen av bandet. Referenser till själva soundet kan hittas till Alice Cooper Goes to Hell Och även till Welcome to My Nightmare, framförallt i låten This House is Haunted som Alice framför med flera röster inte olikt den gestaltning som skedde i klassiska Steven och/eller Years Ago. En mycket effektiv och teatralisk komposition!

Kul är också den referensen som sker till alla som skriver låtar men som kanske inte är så bra på det. De som gör det för att de älskar det eller de som helt enkelt får en låt på hjärnan också sedan inte kan få ut den fast den kanske går emot alla musikaliska regler som finns i The Song the Didn’t Rhyme (som faktiskt rimmar alldeles utmärkt!).

Hur som helst är det här det bästa från Alice på några år och faktum är att den fortfarande växer för varje genomlyssning. Det är för mig en ganska ny bekantskap (eftersom jag redan konstaterat att jag slutade att köpa plattorna efter Dragon Town och således införskaffat den här ganska nyligen) och därför svårt att säga hur den kommer att stå sig över tid, men jag känner mig optimistisk idag! – 8/10