Ett variationsrikt album som visserligen
grundar sig helt och hållet i rockmusik men som hämtar inspiration från både
småjazziga pianoballader och mer regelrätta upptempolåtar. Genomgående för
albumet är dock de kvalitativa texterna som känns ovanligt äkta och
självupplevda, även för att komma från Winnerbäck. Naturligtvis infinner
sig snart en viss förälskelse till killens sätt att uttrycka sig, till exempel
i Pacemaker som inleds med orden: Jag tror att jag är mera kär i kärleken i
sig än i dig, förlåt och handlar om ett uppbrott och förstärks sedan med: Jag tror du har fastnat mer för tvåsamhet
som grej än för mig, trots allt. Nåja, det jag vill ha sagt är att jag går
från upptäckt till upptäckt med Winnerbäck, och när jag nu går
igenom hans skivkatalog upptäcker jag vilka kvaliteér det finns, och frågan är
om inte det här är det bästa albumet jag hört med honom än så länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar